Under Stockholms broar

På Stockholms stadsmuseum kan man under sommaren se en bild som ser ut ungefär såhär, som denna jag tog någonstans under Slussen.
Bilden på muséet är fotograferad av Andreas Feininger, "en av de ledande arkitekturfotograferna" och avbildar ett brospann i svartvitt.
Skönheten i Stockholm finns på udda platser.

Än slank hon hit, än slank hon dit

Att S sedan tidigare inte var främmande för avlyssning visste vi. Antingen det gällde kommunister i fackföreningarna eller FRA-spaning. Det har därför varit glädjande men inte helt övertygande med deras stöd i den senaste tidens intensiva proteströrelse.

Däremot litade jag på Mp:s inställning. Man ska visserligen aldrig lita på en miljöpartist (inget ont menat, men de har som politisk kultur att ändra sig hela tiden), och ändå trodde jag att motståndet mot FRA var grundmurat inom Mp just på grund av deras individualist-opportunistiska framtoning. Maria Wetterstrand har också satt upp som absolut krav för regeringssamarbete att avlyssning inte ska förekomma.

Men nu har de gröna fullföljt sin linje. Det vill säga ändrat den. Tillsammans med S kan de tänka sig att genomföra lagändringen, bara de får ministerposter – nej ursäkta, bara frågan utreds på nytt, menade jag förstås.

Vill du veta mer, läs Lars Ohly eller Alice Åström och Rick Falkvinge

Utanförskap. Utanförskap. Utanförskap. Utanförskap. Utanförskap

”Sahlins integrationspolitik gynnar sverigedemokrater” är den föga tilltalande rubriken på en
så kallad presentation av en rapport från Folkpartiet. Möjligen hade Fp gjort som Vänsterpartiet brukar när vi har nya rapporter i integrationsfrågan. Vi inbjuder till presskonferens, och ingen kommer, för den frågan anses inte medialt het om man inte kan få en liten extremistvinkling på den. Därför är det väl för regeringen att de har ett plakat på sid 3 i landets största morgontidning.

I Sabunis text nämns ordet ”utanförskap” så många gånger att det skulle vara komiskt om det inte tvärtom vore så trist. När Fp diskuterar samhällsproblem existerar inte fattigdom, arbetslöshet, sjukdom, diskriminering och maktlöshet. Då finns bara ”utanförskap”, en närmast genial beteckning i och med att den enkelt förstås av alla och inte har definierats av någon. Om beteckningen fylls med ”allt det vi tycker är dåligt” är det inte konstigt om lösningen på samhällsproblemen heter ”allt det vi tycker är bra”. Vilka fiffon!

Som samlande namn för ”allt det vi tycker är dåligt” håller Fp upp Mona Sahlin. Det är naturligt, hon är deras främsta politiska motståndare. Och en motståndare de måste vara mycket rädda för, eftersom Sahlin beskylls för att ha förorsakat såväl utanförskapet som högerextremisternas framgång. Nog för att jag tilltror kvinnan en viss effektivitet, men att peka ut henne som ytterst ansvarig för denna typiska europeiska kris ser ändå ut som ett tecken på neurotisk överskattning.
Fast jag kan förstå Sabuni. Det måste kännas rysligt att det fanns en integrationsminister som skaffade sig en sådan kunskapsbas att folk faktiskt lyssnade på henne. När man själv gäller för att vara bara halvpoängen mer kompetent än Jens Orback.

Att Malmö är ett så kallat utanförskapsområde och att botkyrkaborna röstar på Sverigedemokraterna är två häpnadsväckande konstateranden i artikeln. Det finns flera: dessa så kallade utanförskapsområden ökade i antal mellan 1990 och 2006 från tre stycken till hela 156! Och orsaken var socialdemokraternas envisa alstrande av arbetsöshet, bristande jämställdhet och låga skolresultat. Inga faktorer förutom regeringen påverkade den utvecklingen.

Eftersom Socialdemokraterna är orsak till allt ont är det kanske inte konstigt, bara gement, att Fp länkar ihop dem med framgångarna för högerpopulister också. Men det enda vi med någon säkerhet vet om Sverigedemokraternas väljare är att de har förlorat förtroende för politiken (som helhet, nota bene), att de misstänker all överhet för att vara samma skit (varvid Ohly och Bonniers hamnar jämsides i lorten), och att de avskyr när politikerna till synes tjafsar fast de egentligen genomför liknande åtgärder.
Det är helt riktigt, Sabuni, att Sverigedemokraterna tog en del röster från S och V. Det är så det brukar se ut i Europa när de maktlösa har fått nog. Men Folkpartiet fick en del röster från det hållet, och det är större orsak att skämmas!

Slutligen kommer Sabuni med forskningsresultaten: ”Utanförskapet fördjupas.” ”Extrema förhållanden råder”. Mer specifikt åsyftas arbetslöshet, låga betyg och fattigdom, det senare kallat ”ekonomiskt utanförskap”.
Vid vilken inkomtsgräns närmar man sig ett ”ekonomiskt innanförskap”? Och vid vilken gräns hamnar man i ”extrema förhållanden”? Hur, Sabuni, ska vi få in de extremt rika, den självklara överklassen, i det solidariska innanförskap där vi försöker skapa inte bara tillfälliga timvik, utan meningsfulla arbeten, hälsosam fritid och demokratiskt deltagande för folkflertalet?

De framgångar för Alliansregeringen som Sabuni räknar upp är till största delen – arbetsmarknadsåtgärder. Detta tog de bestämt avstånd ifrån under den förra regeringen. Dock ser vi ännu inte till några fasta anställningar. Med flera låtsasjobb och ständigt ökad otrygghet blir det kanske större omsättning så att flera delar på deltiderna.

”Oppositionen går till storms mot regeringens politik, men har mycket lite att säga om vad deras eget alternativ innebär” skriver Sabuni, och utmanar Sahlin på debatt.
S får tala för sig själva. Men Vänsterns integrationsplattform ligger länkad här till vänster, och nyare förslag har lagts i riksdagen bland annat i samband med budgetarbetet.
Vi som inte kommer in på sid 3 har flera gånger utmanat Fp på debatt i denna fråga, men intresset har varit svalt.

- - -
Andra bloggar: Sjölander och Esbati

Forskningsillusioner

Jag läste nyss Heather Pringles Härskarplanen, en bok om Himmler och ”Ahnenerbe”, det vill säga det nonsens som under vetenskaplig täckmantel försökte få fatt på den germanska rasens urhem. En mycket speciell bok som ger ett specifikt utsnitt av denna ytterst välbeforskade period.
För en arkeolog ger boken ny punktbelysning. För en ideolog väcks fler frågor än svar.

Hur kom det sig att relativt välrenommerade forskare gick in i Ahnenerbe? Tja, några insåg vilket trams det var men sålde sig för att få lite tid och resurser över till den forskning de innerst inne ville bedriva. Men de var ett fåtal. Alldeles för många trodde på vad de gjorde, därför att de långt före Hitlers maktövertagande hade tänkt tankarna och var införstådda med premisserna. De bara väntade på... tid och resurser.
Vilket avslöjar att det vi kallar kritiskt rationellt tänkande inte är riktigt det vaccin vi älskar att tro, därför att den omedvetna sanning jag bebor (att Gud styr, att vita är bättre, att skatter skapar arbetslöshet) mycket väl kan förenas med till synes seriös forskning inom dess ram.

Pringles beskrivning av ideologisk kamp, från statliga forskningsinstitut till mytologisk omskolning av unga SS-kämpar, får det att låta som om detta pågick i generationer. Men idag vet vi att det var en tämligen kort period – nå, hur länge höll de på?
Hitler skrev sin Kamp på 1920-talet, tog makten tio år senare, och tolv år efter det, varav sex krigsår, drog eldstormen över den tyska civilbefolkning som ”svikit” sin ledare. Sedan började rekonstruktionen av den europeiska historien.
Nazivansinnet varade grovt räknat i max tjugofem, minimum sex år, beroende på vem du var och var du befann dig.

För den som är ung är tjugofem år livet. Vilket är detsamma som länge. Men alla var inte unga vare sig 1920, 1930 eller 1940. Därför var det en årtusendets mest sagolika propagandavinst att få fullständigt ahistoriska ämbeten och uppgifter att framstå som samtidigt det nya, uppkäftigt fräscha och det uråldrigt vördnadsbjudande.
Pringle har ingen förklaring till hur de lyckades med det. Det har inte jag heller.
Jag ser bara att det ligger något fruktansvärt riskabelt i det.
Vilka tankar tänks idag, på vilka underförstådda premisser? Vilken andlig mark är upplöjd?

Vilken värdegrund?

I DN uppmärksammar Ramqvist att Sverigedemokraterna i en artikel formulerat sig likadant som Nationalsocialistisk front.
DN:s poäng är: ”Sverigedemokraterna vill inte kalla sig ett främlingsfientligt parti”. Ramqvist ställer frågan gång på gång med journalistisk idoghet: hur kan ett parti som inte vill vara ”främlingsfientligt” citera ett parti som bevisligen är det?

Enkelt, min käre Ramqvist: båda partierna är rasistiska. Det ena öppet och uttalat. Det andra underförstått och taktiskt undertryckt. Partiledare Jimmie Åkesson är inte dummare än att han vet att rent rasistsnack inte leder till riksdagen. Inte idag, inte ännu.

Sd:s omtalade och numera borttagna formulering lyder: ”Över våra huvuden har politikerna, i största möjliga tysthet, beviljat bygganden av osvenska symboler i våra kommuner. Moskéer kommer inom kort att förfula allt fler av våra stadsbilder. Till Sverige pågår en invasion av främmande människor. På sikt hotas det svenska folket att utrotas till följd av rasblandning, lågt barnafödande, ökade aborter och andra inslag som drabbar vårt folk.” Författare är lokalpolitikern Älgemalm i Växjö, upphovet är en hemsida från Nationalsocialistisk front.
Enligt Älgemalm är detta ett rent sammanträffande, och Ramqvist pressar honom verkligen på det – när han hellre borde avfärda det som ointressant. Älgemalm får gärna tro att det är automatisk skrift eller gudomlig inspiration. Det väsentliga är att det är oacceptabel rasism.
Detta säger inte bara jag, utan även Jimmie Åkesson, på olika bevekelsegrunder. Även Sverigedemokraternas pressekreterare Martin Kinnunen säger ifrån. Hans parti ställer inte upp på den nazistiska ”värdegrunden” – han bara kallar det för en värdegrund...
Men Ramqvist driver inte resonemanget längre, utan avrundar med att ställa frågan om vilken kontroll som utövas på Sverigedemokraternas valda representanter. Jodå, den är väldigt sträng säger Kinnunen.

Därmed skulle ordningen vara återställd i konungariket:
Rasister skrivs bort så som demoniska och utanför.
Nazister kallas för främlingsfientliga.
Högerextrema populister lånar nazisternas verklighetsbeskrivning och misstänks för att möjligen kunna vara främlingsfientliga.
Detta kan de beskedligen dementera.

- - -
Trollhare m fl har bloggat

Dator+dans+demo = finns!

I en i övrigt helt okej ledare tycker Sanna Rayman att torsdagens FRA-demonstration inte var nåt vidare. Nja, den var liten. Men i övrigt helt okej, liksom hennes text var det.

”FRA-kritiken kan inte överleva försöket att ta motståndet till gator och torg. De människor som föredrar att verka eftertänksamt bakom en datorskärm är inte samma som de som gillar dansdemos på stan”, skriver Rayman. Kritikens överlevnadspotential återstår att se – än så länge lever den. Att överleva är något annat, något man gör i isigt klimat som bister minoritet.
FRA-kritiken lever idag på sin mångfald. Stekarnas party på Café Opera var som Alla-smutsiga-detaljer sa en ”hysteriskt rolig” idé, och att demonstrera ihop med Liberal ungdom och Piraterna är en sanslöst ny upplevelse för SSU och vänsterut.
En del av oss är de människor Rayman inte tror finns – vi som verkar bakom en datorskärm OCH gillar allmän gatudans.

Rayman konstaterar: ”Alla vill de ’Stoppa FRA!’ – men sen då? Oenigheten ligger runt hörnet. Frågan behöver en konstruktiv fas mer än en partyperiod.”
Jodå, hon har rätt. Oenigheten ligger runt hörnet, så fort vi slutar komma med rappa kommentarer och börjar prata ideologi. Därför tror jag det är bra om konstruktiviteten får vänta bara lite till, till i höst och riksdagens öppnande ungefär.
FRAm till dess kan FRA-motståndarna FRA-ternisera!

Fourth of July

Kort besök i Förenta Staterna

Glansen av Glassen
Skärvulgär Dumhet
Fräsande Svällande Välartad Utbuktning

Fläk upp Fläsket
Flänsa Kräkset
Snubblande svullna, Julkulekvävda

Drömsoppa med krampklump
äts till övertygelse
av utan insikt tvångsgödda
hängbuksvin med leverhäng

Proklamastitution, legerad
Kommersinstitutionaliserad
reprodemokratiskt vald, Regerad

Glansen av Glassen
Skärvulgär Dumhet
Fräsande Svällande Välartad Utbuktning

Fläk upp Fläsket
Flänsa Kräkset
Snubblande svullna, Julkulekvävda

Drömsoppa med krampklump
äts till övertygelse
av utan insikt tvångsgödda
hängbuksvin med leverhäng

Proklamastitution, legerad
Kommersinstitutionaliserad
reprodemokratiskt vald, Regerad

otäcka tecken ogrundat grunda
skallen i sanden var
liket av läsaren

ur Manifestation, -04

Håll käften och var söt

Hold kaeft og vaer smuk, det var titeln på en dansk 70-talsroman. Boken minns jag inte, bara titeln som var en såndär enrading som under en period upprepas ivrigt.
- Jag tycker vi ska... nu måste vi samla oss... om alla ställer upp... vi ska visa dom... försökte man.
- Äh, håll käften och var söt, kom i retur som tecken på uppgivenhet.

Under större delen av året får vi lokala mellanchefer höra hur duktiga vi är. När det omöjliga ska genomföras eller storkonflikter lösas är vår duktighet så välkänd att närmaste övre instans inte alls behöver engagera sig; ett vackert bevis på förtroende. Men ettpar gånger om året behöver även vi duktiga utvecklas. Då släpper övre instans lös en karlakarl till estradör som strör förenklingar och bon mots omkring sig och berättar vilka underverk han åstadkommer (”levererar” på nusvenska) endast genom att ifrågasätta gamla sanningar och tänka nytt.
Det kan vi också göra, säger de uppmuntrande. Men antalet saker vi ska ifrågasätta är ganska begränsat. Undermåliga chefsutbildningar hör inte dit. För är de inte bra ska vi åtminstone ha roligt!

Senast var det en karl som skröt med att han gav folk sparken lite nu och då på oklara premisser (t.ex. att de inte hade roligt vid önskvärt tillfälle). Nu tror jag inte att han faktiskt verkställde så ofta som det lät, för då vore han ett fall i AD istället för framgångsrik konsult. Men han sa rentut till sina anställda att de var tråkiga, lata, gammalmodiga och borde dra.
Det hör inte till vad jag menar med god ton vid medarbetarsamtal, men på scen låter det så tufft att manliga chefskolleger börjar erigera.

Detta stjärnskott framhölls som ett föredöme för att han ”vågar” provocera. Men han tar ju ingen risk - han får betalt för att hålla låda!
Vi andra får betalt för att hålla med, hålla igen och hålla inne.
Håll käften och var duktig - så fullständigt underutvecklat.

Protestfest i den sovjetiska bananrepubliken

Med sambarytmer och många tuffa tal hölls bananrepubliksfest utanför Riksdagshuset i eftermiddags. Varför vänta tills efter valet med att avskaffa FRA? Se till att den aldrig genomförs! sa Alice Åström, V. Någon från Mp sa också att om ett lagförslag får kritik från höger, vänster, folket eller eliten kan det vara värt att genomföra ändå - men med kritik från samtliga dessa håll borde Reinfeldt ha tänkt sig för.
Amanda som grundat nätverket Svart måndag påminde om att detta inte är första, sista eller enda gången vi samlas i protest. När riksdagen öppnar igen 16 september är vi här igen!

http://stoppafralagen.nu/
http://www.svartmandag.se/

Tre som liknar Fem fast med sex

Stieg Larsson, tredje delen... Ja, tredjedelen hade räckt. Men det är inte i första hand Larsson som irriterar mig, utan de recensenter som fullständigt tappar både byxor och ansikte inför hans Millenniumtrilogin.

- "Den vassa dialogen" - men de totalhavererade samtalen anser jag vara Larssons största svaghet. Alla personer talar likadant, förmodligen larssonska. Här frågas om det är "okej med dig" eller slängs in någon fras på engelska. Samtliga talar med tät interpunktion. Det vill säga effektiv tidningsprosa. Inget brus. Ingen tankeflykt. Ingen individualitet. Vilket leder till...
- "Den skickliga personskildringen", dvs de fyrkantiga presentationer som jag anser vara Larssons näst största svaghet. För varje person, även bipersoner, får vi veta namn, ålder, yrke, i vissa fall yrkeserfarenhet, och något attribut. Därefter är personerna inringade och bundna att agera efter den mall Larsson bestämt. De goda brukar sätta sig i arrogant respekt, arbeta dygnet om och knulla obekymrat. De onda lyckas inte med vare sig respekt, arbete eller sex utan att ta till våld. Till och med Salander-gestalten, "ett så sammansatt och fascinerande porträtt" som någon skrivit, är inte ett portätt som resultat av inlevese- och motsägelsefull gestaltning. Det är en beskrivning, en förevisning.
- "Humorn" - vilken då? Jo jag flinade väl åt någon ironisk släng. Inget som direkt fastnade, inget värt att nämna*.
- "Samhällskritiken" - men vad Larsson betonar är vikten av respekt för lagarna, inklusive konstitutionen. Som jag konstaterade redan efter första boken: om detta idag går som samhällskritik ligger vårt samhälle illa till.

Låt oss avrunda med en skopa femtiotalistiska pojkbokfloskler:
- ha något fuffens för sig
- en riktigt ful fisk
- på fri fot
- det pågick något skumt
- han trutade med läpparna
- den fähunden!
- de bägge kumpanerna (nja, jag ska inte svära på att det står så, men det kunde ha gjort)

Det står Larsson fritt att gå tillbaka till Fem-böckernas underliga vokabulär. Men det anstår inte kritikerkåren att upphöja trilogin till något annat än vad den är: spännande, lite för utdragna deckare.

* Exempel på deckare med humor: Men at arms och Feet of Clay av Terry Pratchett. Liksom spännande, samhällskritiska och med god personskildring oavsett om man är dvärg, troll eller golem.

Statlig historisk vånda

På den tiden när jag skrev som mest om Europa fick jag kritik för att jag rörde ihop fiktionen och kartan. Konstruktiv kritik - eftersom jag valde att medvetet fortsätta det spåret. Europa är både karta och fiktion; geografi och ideologi.

Att den europeiska unionen komplicerar saken, eller rentav rör ihop den ytterligare, framgår av Eklund-Amirells understreckare ”Det evigt föränderliga Europa”, med ingressen: ”Konstruktionen Europa har allt sedan man först började definiera dess gränser varit föremål för debatt. Otaliga försök har gjorts och görs för att uttrycka vad som är och inte är europeiskt, och vår tids vånda inför EU:s utvidning ter sig som en naturlig historisk följd.”
Just därför, just på grund av första och halva andra meningen, förstår jag inte de tretton sista orden om vår tids ”vånda”.
En tid hyser ingen vånda. Men regeringarna i nationalstaterna på den europeiska kontinenten gör det, eller uttrycker iallafall en vånda som inte gäller kartans gränser. Medborgarna i sagda stater hyser kanske viss vånda över att beblandas med dem som i förrgår var bosch och löst folk, men vanligtvis har vi annat att våndas över.

Understreckaren är en utmärkt genomgång av Europas gränsdragningar och motiven för dem. Men samtidigt, praktiskt taget i samma meningar, skriver författaren om unionen. Som vore de ett och detsamma – som om ideologin slutligen besegrat geografin, fiktionen fått makten över kartan.
Eklöf-Amirell har en stor poäng i sin historisk-relativistiska slutsats: att förståelsen av ”Europa” har utvecklats i skilda kontexter och av skilda folk, och att denna process ännu pågår, lika omstridd som tidigare. Är det detta som förorsakar statschefernas vånda? Att befinna sig i en komplex process som de inte kan styra på förhand?
Nyss stod Sarkozy i teve och vädjade till Polen att de ska hänga med. Han gjorde faktiskt precis det Eklöf-Amirell skrev: våndades. Det var gula stjärnor på Eiffeltornet och unionens ordförande såg gråtfärdig och förvirrad ut.

Förståelsen av EU är inte den gamla frågan, den är ny. Den handlar om hur staterna i och omkring Europa ska organisera sig, och om hur vi vill presentera och tolka den europeiska historien, och om vi står ut med att vara européer.
När jag skrev som mest om Europa blev jag också tillfrågad om jag vill lägga en hel kontinent på analyssoffan.
Jag svarade ja.

Äntligen

Bekymrad över medias bristande uppmärksamhet inför romernas situation läser jag med glädje denna DN-ledare!

Litteratur och internationalism

Waltic, internationell kongress för författare och översättare, pågår just nu i Stockholm. En spännande samling som för kanske första gången kanaliserar litteraturen som positiv global kraftkälla. ”Med litteraturens hjälp kommer man närmare det annorlunda” som DN-kultur skriver.

Temat för kongressen är ökad läskunnighet, yttrandefrihet och stärkta rättigheter för författare. Gästerna är litteratörer från hela världen, och de särskilt inbjudna talarna fyller en lång internationell lista. Från Horace Engdahl till Gayatri Spivak, postkolonial feminist, Assia Djebar som började som algerisk motståndskämpe, och Jamaica Kincaid, migranten som skriver för de fattiga.

Kincaid har också en annan sida som jag uppskattar; trädgårdsintresse. Hon tror att ganska många författare är trädgårdsmänniskor, eftersom ”du skriver bra medan du gräver”. Hon har rätt!

Om jag inte hade ett helt annat arbete att sköta skulle jag gått dit. Men nu sitter jag bakom gallerförsedda fönster och ser ut över trasiga baracker där ogräset växer i sprickorna i dörrtrappan.

I sin skröplighet har även detta en internationell prägel.

Ett upprört hmmm från eliten

I maj skrev jag under rubriken Kulturarv och pogromer om upploppen i Napoli när romer tvingades bort från sina enkla bostäder av en italiensk mobb.

Efter pogromerna, den 5 juni, var det en romsk demonstration i Stockholm - helt obemärkt i massmedia. Siv Holma (V) var där och höll ett tal där hon (enligt den rapport jag fått från deltagare) ifrågasatte regeringen och utrikesminister Carl Bildts brist på uttalande och fördömande när Italien kränker de mänskliga rättigheterna och begränsar rörelsefriheten för bland andra Europas romer.
Strax därefter var det frågestund i riksdagen, och Holma begärde att Cecilia Malmström (Fp och handläggare av Europafrågor) ska ta upp dessa brott mot mänskliga rättigheter inom ramen för EU-unionens samarbete. Även Malmström var djupt oroad av händelsern i Italien. Holmas och övriga ledamöters inlägg finns att höra här.

Idag kan vi ta del av nyheten att Berlusconis regering planerar att ta fingeravtryck av romska barn för att stoppa tiggeriet. Det är en del av den satsning mot kriminaliteten som aviserades i valrörelsen.
Med "kriminalitet" införstås tiggande romska barn. Inte den pöbel som är beredda att jaga ut dem från deras hem, ej heller det samhälle som underlåter att ge de besvärliga små barnen den obligatoriska skolgång de har rätt till.

EU kritiserar givetvis den italienska regeringens barnfientliga förslag som strider mot EU:s regler, och chefen för Unicef i Italien säger att planerna är "mycket oroande" och har chockat FN. Bra. Men sedan?

Var finns allmänhetens intresse? Var finns den gemensamma, kraftfulla reaktionen när EU:s medlemsstater bryter mot mänskliga rättigheter och barnkonventionen?

När får vår förbannade sjuka hycklande världsdel nog av utsortering, utstämpling, utdrivande och utrotning?

Blott Sverige svenska öron har

Måttfullt och välavvägt skriver Wik & Rönnow från FRA om avlyssningslagen. Avsikten är att lugna. ”FRA får inte bryta mot lagen och FRA gör det inte heller” – gott så.
Det var därför en lagreglering behövdes.

”Att spana på - - kommunikation mellan två parter i Sverige har inte funnits i FRA:s inriktning och jag är övertygad om att ingen - - skulle - - ge oss en sådan inriktning”. Fint. Men det som kommit till uttryck i debatten är att vi är många som inte delar FRA:s övertygelse. För övrigt är det numera lika värdefullt att behålla möjligheten att kommunicera med parter även utanför Sverige. Antingen det är vår onkel i Cedar Rapids eller vår älskarinna i Mogadishu.

”Främmande underrättelsetjänster bedriver redan en omfattande avlyssning. Om FRA slutade lyssna - - skulle vi bara bli beroende av vad utländska underrättelsetjänster uppsnappar” – tja, så är alltså läget idag, och det kan tolkas som att FRA har legat illa till; stackars lillebror som lyssnar minst. Därför är FRA nu tillfreds.
Men som medborgare kan jag inte förstå att det skulle vara bättre att ha öronen på nära håll. Eller att svenska öron skulle utgöra ett mindre hot än... utländska (?)

”Att FRA-lagen skulle innebära en Stasiliknande övervakning, unik för västerlandet, är helt enkelt inte sant” – nej för guds skull. Vem är det som säger att Stasi utgör en unik företeelse i detta så kallade västerland?
Som bekant låg gamla öst-Tyskland i Europa, precis som gamla nazi-Tyskland, centrala delar av Stalin-Sovjet, de bräckliga demokratierna i Baltikum och den för sin tid stabila jugolaviska samlingsrepubliken.
Vi här i västerlandet är på inget vis förvånade över totalitära metoder.
Den korta men vackra perioden i Europas historia som handlade om borgerlig demokrati och mänskliga rättigheter är vad vi står upp för.

Skräckexempel

Igår berättade jag om de citat med uttryck för vardagsrasism som jag samlade på Alla-betyder-alla. Jag slutade samla -06, men kanske är det dags att börja om.
Rubriken på den gamla sidan var ”Skräckexempel”, eftersom det väcker förväntan om att här har vi dom värsta rashatarna... Men vad vi finner är dom så kallade vanliga människorna.

Skräckexempel - det är normalitet, förgivettagande.

Här följer ett litet urval:

Nu har vi för en gångs skull två invandrarkandidater som är bra!
partipolitiskt aktiv

Vi tar emot hundratals asylsökande och flyktingar och det har gått mycket bättre än väntat tack vare vår kunniga, erfarna personal.
kommunföreträdare

Utan offentlig finansiering kan vi inte anställa några invandrarakademiker, utan då blir det ju så att vi tar där kompetensen finns.
företagsledare

Hur ska de lära sig hitta till valurnorna?
forskare

Toleransen mot invandrare ökar!
rubrik i morgontidning

Hur blir du behandlad av invandrarkillarna i skolan?
intervjufråga

Hederliga svenska ideal som demokrati, jämlikhet och tolerans...
kultursidesartikel

Det är bara maktspråk som gäller om de ska ändra sig!
middagssamtal

Nej tyvärr, det är redan så många svarta härinne.
i krogdörren

Här har vi inga av de konflikter som mötena med muslimer annars ger dagliga upphov till.
idrottsledare

Ha en trevlig kväll!

Marsianerna är mitt ibland oss

”Det behövs verkligen en kurs om dom. Det är ju så mycket regler, man måste få veta. Det känns så krångligt för oss annars, med allt dethär som styr dom.”
De sekteristiska robotar som åsyftas är inte marsianer. Det gäller muslimer.

Genomsnittligt kapabel servicepersonal kan möta missbrukande, senildementa, pubertetsfinniga, inkontinenta, glutenallergiska, långtidssjukskrivna och till och med dumdryga brukare. Men de måste gå en kurs för att inte överväldigas när en person av den islamiska trosbekännelsen vill ha skolskjuts eller beställa hemtjänst .
Jag hoppas att den typen av kunskapstörst inte är så vanlig. Men jag vet att den är vanligare än jag hoppas.

”Alla betyder alla” var ett antirasistiskt upprop med dito hemsida som jag drev i ungefär tre år. Bland artiklar och argumentation samlade jag också på sådana här vardagliga, omedvetna yttranden från politiker, journalister, professionella och i sällskapslivet. Jag fick också yttranden skickade till mig. Det var en ständig källa till förvåning, allt detta som sägs en passant av i övrigt förnuftiga och välanpassade människor.

Rasister skulle jag inte kalla dem. Strukturbärare duger.

Gå och rösta, gå och bada

Det finns stora likheter mellan republiken Irland och vår lilla stad. Folk tycker om öl. Det regnar. Och vi har haft folkomröstning. Här var frågan: Ska det byggas ett bassängbad här, där eller inte alls? Eftersom ja-alternativen var två och nej-alternativet ett var utgången säkrad.

Ungefär en tredjedel av de röstberättigade deltog i omröstningen, och av dem var svaret ganska jämnt fördelade på varsin tredjedel. Det är alltså betydligt fler som vill ha ett bad, än inte.

Hur tokig jag än är i att bada kan jag inte annat än beklaga röstningsutslaget. Kommunen ska investera högvis med pengar till att gräva upp det mest besökta grönområdet i norra stor-Stockholm, för att anlägga en simbassäng som riskerar att klickas full med fågelskit, eftersom den livsfarligt otjänliga fågelsjön ligger strax intill.

Bassängen har motiverats bland annat med att det är så många barn som går kvar i stan om sommaren. Men jag tror det vore billigare att ge dem SL-kort. Då går de inte kvar i denhär stan åtminstone, utan kan ta sig till en stad med bad. Riktigt bad i riktig sjö. (Finns flera. Jag har hela listan!)

Hemma i biblioteket och ute i bloggen kan jag tycka detta så mycket jag orkar. Men som kommunalpolitiker är det bara till att hjälpas åt med grävningen. För folkomröstningen är genomförd och ska respekteras. Vill folk bada, så får de bada. Vill folk inte ha överstatlig fördragskapitalism, så får de vara utan.

Det är så det går till, eller hur?

Makt eller fjädrar?

”Hur gick det till när en borgerlig majoritet i fredstid fattar ett beslut att börja massavslyssna vanliga människor som inte är misstänkta för något brott?” frågar sig Hanne Kjöller i en ledare som i nätupplagan heter ”Borgerligt självmål” (rätt) och i pappersupplagan hette något i stil med Ska-jag-rösta-på-Ohly? (sannolikt inte).

Kjöller kräver en aning mer mognad och integritet hos dem som valts att styra oss, och hennes ledare är alldeles utmärkt. Spelet kring det nu fattade FRA-beslutet finner hon ”ledsamt”, vilket är nedtonat för oss som aldrig accepterat personfixerad utspelspolitik. Och den, det får Kjöller allt erkänna, har inte bara skapats av media, utan utövas också via dem.

Numera har bloggosfären börjat knapra på utrymmet, vilket är friskt men inte parlamentariskt.
Riksdagens för närvarande mest berömde personfixerade ledamot förstår att människor är besvikna sedan Han efter stort offentligt braverande fogade sig i FRA-frågan. Han förklarar för oss hur hårt de arbetade och hur komplicerat det var. Kanhända ska vi med detta förstå Honom också.

Saken är bara den att politiska människor faktiskt förstår, på ett helt annat sätt, vad det innebär att befinna sig i en position av förtroende, makt och beslut.
Vad trodde grabben att han skulle göra i riksdagen? Spela ut, bravera, fjädra sig?
Det fanns ”i realiteten inget alternativ för oss att agera” skriver Federley. Men det gör det alltid. Ansvar och val finns är det enda som alltid finns. Hela vägen ner i helvetet om så är.

”Att socialdemokraterna - egentligen - inte är ett spår bättre är i detta sammanhang /FRA/ en klen tröst” säger Kjöller. Nä, för tusan - fråga vänstern! Men vi har det lilla glädjeämnet kvar att vi åtminstone kan rösta på ett annat parti. Det parti som av en personfixerad rubriksättare kallades för "Ohly".

Två avslöjanden

Nu har vi fått förklaringen till att irländarna kunde rösta så förfärligt fel om Lissabonfördraget. Hör, hör: ”Nej-sidan skrämdes med EG-domstolens liberala syn på aborter när det nya fördraget röstades ned.”
A-ha! Provinsiella bakåtsträvare, förstås. Tänk, det ante mig på något vis att avslöjandet skulle komma.

Och här ett avslöjande av kvinnosjälens mysterier: Källar-Fritzl får kärleksbrev från kvinnor som förstår honom. De tror att det klappar ett varmt hjärta längst där inne.
Detta satans felfostrade frälsarnit! Hundratals kvinnor saknar allt annat hopp är att få vara Hon den Enda i en ond mans liv. Urbota obotligt - madonnan omvänder monstret, ty hon har inget annat för sig.

"Alla betyder alla"

Läs Greider om liberalerna som blir hemlösa eftersom högerns lagstiftning är ett beställningsjobb åt Washington!

Greider påpekar att - hängiven mediespegling till trots - oppositionen mot avlyssning faktiskt inte utgjordes av en handfull borgare med mer eller mindre stryktålig integritet, utan av tre hela riksdagspartier: S, V, Mp.
Detta trodde inte någon Louise P som bloggledes förlustar sig åt att Kalle Larsson värnar friheten - något han ”gärna får utveckla”.
Den frihetstörstande damen måtte inte ha lyssnat på debatten på länge. Mänskliga fri- och rättigheter är för alla, och därmed en vänsterfråga. Högern är upptagna med att begränsa vilka som ska ingå i kategorin alla.

Anti USA

Uppfattningen om amerikanism/antiamerikanism i Förenta Staterna bygger på idén om det harmoniska samhället och vilka som måste hållas utanför det. Endast totalitära stater håller sig med ett begrepp motsvarande amerikanism, och det kan bara upprätthållas genom kontroll av människors tankar.

Men det är inte jag, USA-hatare sedan 1960-talet som påstår det. Det är den usa:nske lingvisten och debattören Noam Chomsky i ett bandat inlägg hos Pastey.

Demo måndag morgon

"Följ med till Riksdagshuset på morgonen den 23 juni.
För att visa våra svenska folkvalda politiker att vi inte accepterar, glömmer eller förlåter genomröstningen av FRA's spaningslag som röstades igenom 18 juni 2008 och träder i kraft 1 januari 2009.
Vi kan inte tillåta att den svenska demokratin får falla utan att vi säger emot. Spaningslagen är ett hot mot våra grundläggande rättigheter, vår integritet, vår brevhemlighet, vår yttrandefrihet."

Svart måndag är en grupp på Facebook

Yttring av midsommar

Förr i världen, före den borgerliga regeringen, fanns en tid när överheten tyckte det var bättre att svenska folket satt i kyrkan än att vi dansade i ring runt en blomsterklädd påle vid midsommartid.
Den gamla fruktbarhetsriten hade kopplats till Johannes döparen redan på kontinenten. Vad som återstod var att mixtra lite med sommarsolståndet och detdär med fast eller rörlig helg.
Men det hjälpte inte. Det lövas och det dansas i alla tider.

Imorgon kväll när stången är rest ska jag stå uppe i backen vid trekanten och hålla talet till sommaren. Utan att statsmakten vare sig lyssnar eller registrerar. Jag trodde aldrig att jag skulle fira midsommar för mötes- och yttrandefriheten, men i år är det dags.

Sjung och dansa, blogg- och mejlbomba, och kom ihåg att skratta på offentlig plats!
Vi är klara, vi är färdiga, vi går!

Yttrandefriheten än en gång

Yttringar

Vi som bor här talar språk,
så många de samma
från stentavlor och brinnande buskar,
produktivt påpekande

Men när regeln vrids i lås
med slutna öron i ett mörker
på vakt mot huggna tungor,
upphör utbytet

Det finns ingen som hör på.
Vårt namn inget vapen
mot det som inte skulle hända här, men händer nu:
ordens onödighet

Det är några som ska bort.
Det sedda, det skedda, en kontinents
kulturskymning av häxbål belyst underifrån.
Ramsorna övervintrade.

Vi gör om det än en gång:
nystar upp spindelväven
lägger ut i nya mönster sjösatta i vassbåtar,
blindskrift åt barnbarnen

Det går lättare i blåst:
i berget och barken där sprickorna tätnar växer,
med och mot vindriktningen
andas en aning

Dikten ingår i Manifestation och var ett beställningsarbete inför en uppläsning på Yttrandefrihetens dag år 2000. Idag skulle den lika gärna kunna heta Yttrandefrihetens lov. Eller Motståndets lov. Eller Motståndets estetik, rentav...

Falkvinge, FRedrik med Flera

Falkvinge närvarobloggar från riksdagens FRA-debatt. Vasst och vaket! Ja, jag menar rapporteringen. Det han redogör för är en sorglig radda kvasikompetens, endast bruten av Alice Åström (V) vars demokratiska profil är oantastlig.

Mitt i all dyster dussinvara frågar sig bloggaren: Är det sådana här plattnackar som stiftar våra lagar?
Ja. Till stor del. Detta är en helt annan demokratisk fråga – vi som är briljanta, inspirerande och pedagogiska måste respektera människor som inte är det, därför att några andra människor tycker de är väl värda att styra oss. Det är en aning förödmjukande. Men motsatsen vore en oligarki: meritokrati, aristokrati... artistokrati kanske, det skulle jag gilla, eller encefaloarki. Det är en aning farligt.

Men nu över till dem som både hjärna och humor har, ett gäng ungdomliga arkivarier som elegant löser uppbackningsproblemen genom att låta de resursstarka betala. Tokfascism hela dagen på er, Röd press!

Senaste så kallade signalen på TT var att Federley möjligen må skulle ha kunnat få med sig Centerns riksdagsgrupp på ett nej. Om det nu skulle visa sig stämma 'r det sant att hoppet stundom hänger på en påfågelfjäder - och då ska han som belöning få ett skumbad med Condoleezza.

Yttrandefrihet

En vän undrade varför jag inte skrivit något om FRA, men jag har inget att tillägga. Andra har skrivit utomordentligt om denna skitlag som jag naivt nog inte trodde var möjlig i vårt land.

Som jag har förstått det är det västerlandet som ska skyddas mot ett fientligt utland genom att övervaka sina egna medborgare. Metoden provades i Sovjetunionen, men vann på den tiden inget gehör här i Norden. I terroristjaktens västtyska 1970-tal fick övervakningen sin lysande skildrare i Heinrich Böll; Skyddande belägring, endast lätt framtidsskruvad.

Du minns väl vår västerländska tradition av individens okränkbarhet, mänskliga rättigheter, tanke- och yttrandefrihet osv osv. Ska vi bara hylla det, eller ska vi använda det?

Bild: www.freewayblogger.com

Vardagsrädsla

Otryggheten bland kvinnor - i synnerhet unga kvinnor - är utbredd. Man vill inte gå hem ensam, vänta i mörkret, springa ensam i motionsspåret. Det är den så kallade vardagsrädslan, den som egentligen inte är upplevd rädsla utan mera av ett automatiserat beteendemönster för att undvika situationer som gör mig rädd.

DN skriver om en undersökning: "De personer som uttryckt oro för att utsättas för brott fick svara på frågor om oron medfört livsinskränkande konsekvenser, typ att inte våga gå ut under vissa tider på dygnet, att inte våga gå på bio eller restaurang, att ta omväg eller taxi hem på kvällen, etcetera. Av alla tillfrågade kvinnor uppgav över häften att oron medfört fyra eller fler konsekvenser. Motsvarande siffra för alla män var 38 procent."

Idag passerade jag ett äldre, trevligt bostadshus i Birkastan. Det var visning av köpelägenheter, och två kvinnor, också de äldre och trevliga, hade tydligen varit därinne. Jag hörde bara repliken när jag gick förbi: "Jo det är fint, men det är för långt från tunnelbanan, då vågar man ju inte gå hem."

När kvällspromenaden utgör en negativ faktor vid bostadsköpet - då kan man tala om livsinskränkningar.

Vet miljontals irländare vad de vill?

Irlands nej handlar ”mer om ett allmänt missnöje med den sittande irländska regeringen och den lokala politiken än med EU-fördraget” tror Gustavsson i SvD.
Ave Maria – hur många bortförklaringar finns det?
Det är klart att det handlar om det. För hundratusen irländare sådär. För hundratusen andra handlar det om missnöje med unionen. Eller med vädret. Det kan handla om att man ogillar turkar eller engelsmän eller att man föredrar usa:ner , särskilt sina barn som bor där. Några hundra kanske vill reta sin lokale bankpamp medan hundra andra röstar som sina välutbildade yngre släktingar. Och detta gäller båda sidor.
Folkomröstningar hålls för att respekteras. Inte för spekulationer.

Det tycker Barroso också: ”Resultatet ska självklart respekteras. Samtidigt måste vi inom EU ta ett kollektivt ansvar och gå vidare med processen.” Efter detta utbrott av motsägelsefullt djupsinnen framhöll Barroso att Irlands nej rimligen måste åtföljas av irländska förslag på hur man inom EU ändå ska komma vidare med fördragsprocessen.

Det kan man tycka, ja det är precis en såndär sak som man brukar tycka när man är missnöjd. ”Men nu får dom väl ta och...” brukar man säga.
Men om svaret blivit ja. Då skulle inte detta kapabelt röstberättigade folk besväras med att utifrån miljontals skilda motiv enas om ett nytt förslag. Ty detta säger Barroso för att han är sur, och den känslan jag lite von oben sympatisera med, kan ta mig råd med det en sånhär dag.

Men med SvDs inställning kan ingen demokrat sympatisera:
”Finns det något alternativ till Lissabonfördraget?
– Egentligen inte
Vad händer nu?
– Business as usual.”

Jahapp..!

Den gröna ön, den grå kontinenten

”TT 18:17. Irland röstade nej till EU:s nya fördrag, bekräftas det officiellt. Nejsidan vann med 53,4 procent mot 46,6 procent ja, enligt tv-bolaget RTE. Nu går EU mot en ny grundlagskris.”

Jubel galore! Irland vann EM!
Och EU kan inte ha någon ”grundlagskris”. För EU har ingen grundlag. Det är ju det som är grejen!
Dom kommer förstås att fortsätta olagligt, sa en dyster vän. Jo – men hurra ändå.

Under rubriken ”Mannen som inspekterade Europa” rekommenderar Melberg en samling rese-essäer av Geert Mak. Boken verkar mycket intressant, och jag kan bara beklaga att kvinnan som inspekterade Europa inte hade samma framgång då mitt manus ännu inte är publicerat.

Mak menar att det ”europeiska projektet” är dömt att misslyckas utan ett gemensamt ”kulturellt, politiskt och demokratiskt rum”, vilket Melberg bedömer vara i det närmaste omöjligt. Inte ett ögonblicks tvist om detta! Dock önskar jag att någon reagerade på uttrycket ”det europeiska projektet”, eftersom det är EU som åsyftas, den politiska överbyggnad som sedan åtminstone tio år har ockuperat Europa.

Europa finns. Det är inte ett projekt utan en kontinent. Det är här vi bor, på våra stenar, i vår historia (även om Melberg tror att andra svenskar än han själv tror att Sverige ligger utanför). ”Projektet” är bara svaret på kapitalisternas makt-& ägandebegär.
Men ända sedan den svenska medlemsomröstningen har det varit omöjligt att säga det:
den som älskar Europa fruktar det europeiska arvet och är därför emot unionen.

”Vi är i en europeisk stad, där lövträden bildar rosettfönster mot himlen.
En katedral av bokstäver bebor vi
vinden blåser kantat i våra benpipor
vi har byggt en fästning av varmt järn
Tåget ska strax gå
och om glädje finns, det kan man inte veta.”

ur Tåget ska strax gå, en europeisk mosaik

Inte särskilt postmodern vänster

Intressant understreckare om postmodernism och dess förhållande till vänstern. Idéhistorikern Burman menar att postmodernismen mycket väl kan uppfattas som vänsterprojekt - för den händelse den inte redan är nedlagd, vilket i värsta fall kan gälla såväl vänstern som postmodernismen.

Burman har rätt i att postmodernismen knappast kan vara konservativ. Den som ifrågasätter allt inklusive de gamla sanningarna har svårt att vara just det. Personligen vill jag kalla den liberal, i ordets bästa bemärkelse: individualism och tvivel. Det är det faktum att postmodernismen kommit till användning inom ”cultural studies, feminism, queer och postkolonialism” som ger Burman anledning att förknippa den med vänstern. Men både feminism och cultural studies är vidare begrepp. Postkolonialism kan (och bör) leda åt vänster men inte med automatik. Och queer – denna besynnerliga antikategori, så välbehövlig för att kliva över gränser, så obehaglig när den blir amoralisk – queer är inte att betrakta som vänster, men sannerligen postmodernt.

Vänsterns förhållande till postmodernismen är alltså inte omedelbart ämabelt. Den som säger att all kunskap är konstruerad och att intet existerar utanför språket, har svårt att vara just vänster, med dess krav på reella materialistiska utgångspunkter. Riktigt fyrkantiga marxister får rena ångesten av verklighetsglidningen.
Men i artikeln jämförs akademisk diskussion i USA och Frankrike, och det får mig att misstänka att det mentala klimatet nu är så uselt i USA, att det som där är vänster framstår som höger i det ändå inte påfallande socialistiska Europa?

Burman avslutar sin utblicksrika artikel med konstaterandet att det idag finns radikal teori men inte radikal politik. Tråkigt att det skulle sluta så!
Vänsterns uppgift är radikal, socialistisk politik och praktik, en uppgift där vi helt enkelt inte får lämna oavgjort antingen vi har teorier att ta till eller ej. Häromdagen fick jag igenom ett partiprogram i en skara mer eller mindre entusiastiska parlamentariker som ska omsätta det i utförande i enlighet med demokratins regler. Det är ingen liten uppgift.

Burman har, med all respekt, säkert annat att tänka på.
Men det har inte vi.

När kommer ursäkt från höger?

Vi långsinta påpekar* att...
i februari -39 marscherade över 500 blivande medicinare genom Stockholm under blågula fanor, med banderoller som krävde omedelbart slut på inflyttningen av judiska läkare, även av intellektuella utlänningar i allmänhet. Medicinska föreningen höll fullsatta protestmöten mot ”judeimporten”, och när socialisten John Takman la fram den humanistiska synen på saken klubbades han – nej inte ner, men hans inlägg klubbades av, av ordföranden. Den senare hette Gunnar Biörck och blev senare riksdagsledamot för moderaterna.
På ett senare möte i Lund fastslogs att immigrationen medförde att främmande element upptas i folket, vilket sas vara ”inför framtiden oförsvarbart”.

Ja det kan man lugnt säga: att några yttrade sig inför framtiden oförsvarbart. Men varför har de inte bett om ursäkt?

I januari -41 publicerade dåvarande kommunistiska tidningen Ny Dag den skakande artikeln ”Judarna dömda till undergång”. Men idag ifrågasätts vänstersympatisörers demokratisyn. Låt vara motiverat av andra bedrövliga artiklar i sagda tidning.

Vi rättviseivrare påpekar bara att...
de andra, de oförsvarbara, står oifrågasatta.

* Faktauppgifter ur Werner Schmidt: C-H Hermansson, en politisk biografi

Kongress... fildelning

”Hellre fildelning än Fidel-ledning”, sa någon vitsig kongressdeltagare. Kan väl instämma, även om jag inte är helt säker på att Vänsterpartiets fildelningsbeslut är det rätta.
Frågan debatteras till stor del av sakkunniga med olika ståndpunkter: kulturarbetarna vs. datorkännarna. Övriga begriper egentligen inte så mycket, även om vi önskar det. Det vill säga, vi önskar både upphovsrätt och gratisfiler.

Instinktivt står jag på kultursidan. Självklart ska konstnären ha ersättning för sitt verk!
Men jag som inte tjänat ett skit på mitt författarskap har svårt att känna mig riktigt engagerad i andra författares digitala levebröd.
Men kassettbandspelaren tog inte kål på musikindustrin, så sannolikt finns det något sätt för producenterna att klara filhistorian också.
Men eftersom jag inte vet hur man laddar ner, känner jag mig inte så engagerad i gratismusiken heller.
En gång laddade jag hem ett program som var välbehövligt för att ladda ner filer. Sen var det bara att sätta igång! Jag hittade några musiksidor där man fick välja tre obekanta rocklåtar innan man blev medlem och prenumerant på veckans nyheter.
För det första var det inte gratis, för det andra var det ingen musik jag ville höra.

Återgår alltså till kultursidan. För att själv få välja innehåll åtar jag mig att betala för mina cd. Tack.

Kongress IV

Under kongressen babblade vi också mer förstrött. Ju tuffare debatter och svårare beslut, desto mer upprymt i pauserna. Här är några spridda repliker ur folkmängden:

- Heeej, gu vad kul att se dig och inte bara fejsboka!

- Visste du det, att alla blir snyggare när dom är i Göteborg.

- Vad kul med tre före detta partiledare, både Lars Werner, CH och Ulla Hoffman! Men vänta, vem var hon dendär som var emellan?

- Nu har jag hört att mina favobloggare kan prata också!

- Äh, vi gör en ansiktslyftning och går med i Ung Vänster istället.

- Är dethär godiset klimatsmart?

- Antingen vet inte presidiet vad dom gör eller också vet dom det, och det oroar mig mera.

- Synd att folk klär sig så lufsigt, det börjar likna Miljöpartiet...

- Men kasta inte pappmuggen, hur många gånger har du återanvänt den?

- Om man inte hinner gå på Arbetets museum är det väl ingen vänsterkongress.

- Jahapp, nu har vi skannat läget, nu får vi gå vidare med praktisk politik!

Kongress III

Festen igår gästades av - Mikael Wiehe! Han spelade Cheops pyramid, Victor Jara, Sång till modet och mycket mer, och drog sig inte för att ge sig in i fildelningsdebatten, som extranummer så att säga. Sen var det dans till gamla låtar från Nationalteatern till Kizz framförda av en rivigt rockig grupp. Gick hem längsmed kanalen i sommarnatten, utan ytterkläder, och det unga Norrköping satt på balkongerna och glammade.

Åter till allvaret, flera beslut:
I kongressuttalandet ska vi även i fortsättningen driva det feministiska kravet att höja kvinnors löner, inte ett allmänt löneökningskrav. Ett internationellt stycke lades också till.
Alla frågor om skolpolitiken lämnades vidare till den nyligen tillsatta arbetsgruppen.

Något förbud mot sjal/slöja på flickor blir det inte. Inte för att vi på något vis uppskattar att en patriarkal symbol hängs på barn med eller mot deras vilja, utan därför att vi inte hjälper de flickorna med ett förbud. Risken finns att de kontrolleras än mer, eller sätts i privata konfessionella skolor. "Fokusera inte på tyget, utan på tvånget" som en kamrat sa i debatten.

Kongress II

Före kongressfesten får jag tid att surfa runt bland kommentarer i press och bloggosfär, och undrar över den besynnerliga användningen av ordet "mod" - har förresten hört det på kongressen också. Den som vill att andra ska fatta ett beslut försöker med utmaning: är du modig nog? Precis som om den ståndpunkt lilla jag företräder ständigt står för civilkuraget.

Sålunda är det alltså modigt att fortsätta driva sex timmars arbetsdag. Ingen annan gör det och vi måste modigt stå för åsikten.
Samtidigt är det modigt att sluta driva kravet. Inte klamra sig fast vid ett misslyckande utan modigt ompröva politiken.

Givetvis har ingen av uppfattningarna något med mod att göra. De har att göra med hur vi uppfattar partiets strategiska läge och olika slutsatser om läget i klasskampen. Låt oss tala sakfrågor, när sådana behandlas.

Låt oss tala mod, när det behövs. I fråga om att ställa upp för kamrater i en fajt, ta strid för det som dina vänner inte håller med om, eller försvara dina fiender om de gör rätt.

Kongressen

Partikongress. Tre dagar i ett stort svalt skumt hus, istället för vid närmsta sjö. Men vi har kul!
Efter nattmangling har vi ett uppfräschat partiprogram. Tydligare stycken om rasism och antirasism, ett förstärkt ekologiskt perspektiv och fler strategier. I fråga om sex timmars arbetsdag ska vara vision eller dagskrav landade vi i en acceptabel kompromiss.

Vi har valt om vår ordförande Lasse Ohly under stort jubel. Och jag är omvald programkommissionär och tackar för det!

Ofira!

Av principiella skäl firar jag inte sjätte juni.
Och jag tänker inte ”fira ändå” – för att det är vackert med syrener, eller fira republiken och internationalismen, eller använda tillfället för en trevlig folkfest. Detdär är smink. Firade gjorde vi förut, men helgdagen infördes av nationalistiska skäl.
Någon måste komma ihåg det och ofira, och denna någon är jag.

En fråga som tycks ha med nationalism att göra, fast den handlar om kvadratmetrar, är skolavslutningarna i kyrkan. Det är inte en gammal svensk tradition, tror ni folk var tokiga? Inte drog de iväg med ungarna fyra mil genom väglöst land för att komma ned i kyrkbyn! Och i städernas läroverk fanns aula, en förnämlig samlingssal. Men på orter som ligger samlade runt en kyrka och där skolan är tämligen nybyggd och därför utan stora utrymmen, där kan kyrkan vara ett alternativ. Om man nu tycker det är lämpligt med sekulära högtider i gudstjänstrummet.

Gamla svenska traditioner, jo jag tackar! Husförhör är vad jag skulle vilja återinföra för de mest fåkunniga frasmakarna.

Nu åker jag till Norrköping på Vänsterpartiets kongress. Finns en förhoppning att det pratas mindre larv där.

Mänskliga rättigheter i Europa

Idag den 5 juni demonstrerar romer i Stockholm utanför italienska ambassaden mot de etniska förföljelserna i Italien. Det handlar dels om pogromerna i Neapel, dels om att den italienska regeringen försöker skapa nya lagar som gör det svårare för romer att flytta in i landet. Ett land där de redan nu lever ytterst fattigt och utsatt.

Romska företrädare frågar sig varför Sveriges regering inte uttalar sig, och kräver att den med hjälp av alla resurser och kontakter, inte minst inom EU, visar var Sverige står i frågor om mänskliga rättigheter.

Mer information om romernas kulturkamp på http://www.romaniglinda.se/

I demonstrationen kommer romerna att bära en brun triangel

med ett Z på.
Det är skrämmande.
Det är adekvat.
Vi är i fara igen.

Tre mediala nedslag

Hrrmm... makt är visst ett känt afrodisiakum? Enligt Federley:
"Får jag bara hälsa på Condie så kommer inget att slå detta evenemang detta år. Säkerligen kommer man dock inte så nära. Men en våt dröm kan man få ha?"

Hat är en ful ovana, anser Ulrika Kärnborg, som vänder sig mot den gängse bilden att det skulle uppstå någon sorts fysikaliskt övertryck om de så kallade vanliga människorna hindras från att uttrycka rasistiska åsikter via offentliga media. "Snarare bidrar stora media till dagens intoleranta klimat genom att inte vilja hyfsa debatten", skriver Kärnborg.

Slutligen en sista kravattblomma till Yves St Laurents bår. För elegans och ironi, för tidig queer och hög svansföring, för mannen som inom loppet av en karriär lyckades driva sista privata modehuset medan han startade rena cirkuskommersen med en logo på enkla prylar, mannen som enligt sin partner föddes med nervöst sammanbrott.
Nu är han död. Det är det enda med honom som inte är särskilt originellt.

Vinst och förlust i nya utredningen

Utredningen om nyanländas etablering finns här. Den och innehåller en rad både bra och dåliga förslag. Pliktlagen som ska tvinga alla kommuner att ta emot flyktingar och ordna fram boende är bra. Likaså att introduktionsersättningen ska likna lön och vara individuell, inte familjeberoende. På så vis betonas individens egna val och ställningstaganden. Samhällskunskap som en del av SFI är också ett krav som Vänsterpartiet drivit.

Till det som är dåligt hör lotsningen. Detta innebär att företag och enskilda ska ta sig an immigranten och hjälpa henne komma igenom introduktionen och ut i arbete. ”Avknoppade bemanningsföretag eller arbetsförmedlare som vill bli egenföretagare ska få en slant” när de lotsat någon till ett jobb. Därmed innebär förslaget en ren privatisering. Det liknar inte ens Canadas system med aktivt stöd från frivillorganisationer, som må vara godtyckligt men som åtminstone rymmer ett personligt engagemang. Här är det istället fråga om att tjäna pengar på immigranten!

”Äntligen” ropar Vänsterpartiets Kalle Larsson om kravet på kommunerna att ordna mottagande och bostäder. Men han är kritisk mot de privata inslagen och säger bland annat:
”Lotsningen till arbete är en viktig del av själva introduktionen och kommunerna måste fortsätta att ha en tydlig roll här. Vi vill att till exempel Arbetsförmedlingen och kommunernas arbetsmarknadsenheter ska få ett tydligare ansvar och det stöd och de resurser som krävs.
Det samma gäller förslaget om SFI-peng. Vi vill kvalitetssäkra SFI-utbildningen när det bland annat gäller tillgången till varvad praktik, fler lärarledda timmar och välutbildade SFI-lärare.”

Privata inslag hör överhuvudtaget inte hemma inom flyktingmottagandet.

Tufft i Schweiz

Det var en lättnad. Schweizarna röstade NEJ till det högerpopulistiska förslaget att invånarna i respektive kommun ska kunna förläna eller avslå schweiziska medborgarskap. Så har det varit tidigare i Schweiz. Det var ett riktigt otäckt system som byggde på godtycke och var öppet för diskriminering – vilket även den schweiziska regeringen ansåg.

Nyligen hölls en folkomröstning om huruvida systemet skulle återinföras. Ett argument för förslaget var att det är i kommunen som medborgarkandidaten är känd, inte inför myndigheter och domstolar. En högerpopulist skulle aldrig komma på idén att anonym likabehandling utgör en trygghet; rättssäkerheten. Med suveränt förakt för realiteter påpekade de också att schweiziska pass inte ska delas ut som godis – som om det var någon som försökt göra det! (Lindt-choklad delas förresten inte ut fritt den heller.)

Skillnaden mot Sverige är tack och lov stor. Men i retoriken finns likheter. Som att påstå saker som ingen tycker och få det att låta som en hotande fara. Eller att peka ut immigranter som brottslingar. Och givetvis att sprida myten om de "känsliga" frågorna som bara populisterna ”vågar” ta upp.
Det har vi hört till leda. Till och med en del journalister i Sverige, till och med folk inom vänstern, deltar i leken ”främlingsfientlighet är tufft” .

Men schweizarna har deltagit i det godtyckliga medborgarskapets system. Har sett sina grannar uthängda med bild och personliga uppgifter inför en lokal omröstning om deras behörighet. Det högerpopulistiska partiet fick med miljardärsstöd i ryggen en tredjedel av rösterna i förra parlamentsvalet. Men i denna fråga förstod 64% av väljarna att det var tufft att rösta nej.

Oöverträffat

Nutida husliga sysslor: när antalet mobiler i mitt hem översteg tre började vi sortera laddare. Ena hemmet, andra hemmet, jobbet, eller elektroniksoporna för de stackars urmodiga laddarklunsar som inte passar till någon på marknaden förekommande mobil.

Inget system kan överträffa kapitalismen i att producera varor, brukar de säga, marknadsdyrkarna.
Det stämmer nog.
Det måste vara därför vi är så fullkomligt oemotståndligt lyckliga.
Det finns en ny mobil som gömt batteriladdarhålet bakom en nagelbrytande tunn gummilist.
En lycka svår att mäta...

Motstånd, bistånd, hotbild

Motståndet i Sverige är inte särdeles utbrett. En god vän i Grekland förmodade att hela Sverige är på gatorna för att protestera mot Irakspektaklet. Nej – varför var vi inte det? Det är inte längre en en återkommande söndagspromenad att gå till usa:nska ambassaden och skrika UT UR ALLT!, och senast jag såg en kraftfullt rinnig äggning var det på stackars födelsedagsbarn i förorten.

Biståndsbudgeten i Sverige är inte särdeles frikostig. Men den räcker till att bekosta en lakejkonferens för Condoleezza Rice & co.

Flyktingmottagandet i Sverige är inte särdeles generöst. Men det räcker till för att ge statsministern en förment humanistisk ingång i sina samtal med Rice. Om det nu är humanistiskt att säga ”ni ska väl också ha dom”.

Hotbilden i Sverige är inte särdeles påfallande. Antingen utgjordes den av tusentalet färggranna demonstranter på Sergels torg, eller var polispådraget rena teatern. Fotbollsmatcher är farligare, för tackålov var det ingen som kom på tanken att cykla längs med transportvägen och slänga in en femtonkilos ryggsäcksbomb.
Det hade annars gått bra, ty säkerheten är bräcklig som en fjäril och garantier finns det inga.

Vill du läsa något roligare, prova Erik Rune

Vad var det jag sa

Jonsson fortsätter. Utomordentligt! Behöver egentligen inte tillägga något.

Utom en partsinlaga...
Vänsterpartiet klargjorde för ungefär tio år sedan att integration omfattar hela samhället. Att dess hörnstenar är arbete och demokrati - eller, försörjningen och mänskliga rättigheter. Att det handlar om ett samhälle där varje människa kan klara sig själv, hyser berättigad tilltro till samhället och dess institutioner och kan ha framtidshopp för sig och sina barn. Att varje människa är subjekt i sitt liv, inte ett objekt för andras åtgärder.

Men vår antirasistiska politik har inte slagit igenom. Lika lite som vår antikapitalistiska.
Tålamod är en god sak. Att säga ”vad var det jag sa” är inte så roligt. Det är väl dags för rättvisa snart!?

För svårt för en gås

Stefan Jonsson efterlyser i DN mer kunskap och mindre björklundsk magkänsla i integrationspolitiken – den politik som enligt Jonsson gavs en ny inriktning omkring år 2006. Det var då insikten om det strukturella förtrycket pratades bort till förmån för en individualistisk analys, som alltifrån valrörelsen till idag utmynnat i bullerbyns kulturarv som det gemensamma, med krav och rättning för den enskilde.

Runt -06 publicerades två stora statliga utredningar, Lappalainens om diskriminering och Kamalis om integrationens baksida. De togs emot med kyligt löje, och i synnerhet Kamali beskylldes för att inte behärska sitt jobb; vetenskapandet. Utredningarnas långa listor på sinsemellan olika åtgärdsförslag kom aldrig upp till behandling. För att citera Jonsson, en högst välfunnen plattityd som här ska läsas bokstavligt: ”Som vatten på en gås har slutsatserna runnit av den politiska och opinionsbildande klassen.”

Det fanns vissa slutsatser i utredningarna som jag inte delade. Hos Lappalainen betoningen av det juridiska; att få rätt i efterhand. Hos Kamali ett demokratianslag som var mer lokalt och tillfälligt än parlamentariskt och ideologiskt. Men att ge båda utredningarna politisk behandling och praktiskt genomslag hade varit bättre än att fräsa som en gås och vända näbben mot immigranterna.
Likaså finns hos Jonsson ett stycke jag inte kan instämma i. Han menar att det inte handlar om rasism utan om preferens för likhet; homosocialitet i alla tänkbara aspekter.
När denna preferens för likhet nyttjar vårt koloniala arv för att utesluta mörkhyade och andraspråkstalare anser jag att den ska benämnas rasism och ingenting annat. Men detta är inte det viktigaste i Jonssons artikel! Det viktigaste är att han lyfter fram den oerhörda kunskapsfientlighet som driver borgerliga politiker att när det passar dem stöda sig på folkliga sentiment.

Här i detta sammanhang är det obehagligt symtomatiskt att DN valde rubriken ”Problemet är inte rasism”. Om detta är vad redaktören anser viktigt att lyfta fram har vi att göra med ännu en halvtorr gås. Och då förblir förnekandet den tyngsta ingrediensen i integrationsdebatten.

Eliten och dess kunskapsbehov

Antagningsprov för teoretiska elitklasser på gymnasiet? Förslaget är onödigt och, just, elitistiskt, så det måste finnas mycket starka skäl för att genomdriva det.
Men utbildningsmajorens motivering har ingenting med utbildning att göra. Politisk hämnd är Björklunds drivkraft: ”Vi måste göra oss kvitt den socialdemokratiska jantelagen i skolpolitiken.”

Jag har aldrig hört Björklund tala om barnens behov. Föräldrarnas krav och önskemål burkar vara genomgående i departementsskrivelserna. Skolan måste märka ungarna så att föräldrarna ska förstå om de kan nånting. Men vad barn bäst behöver eller vad forskningen visat om deras utveckling, det har jag aldrig hört ansvarig minister hänvisa till. Björklunds skolpolitik bygger på hur han tycker och känner, på egna skolminnen och hur han tror att folk vill ha det. Och motorn är ett annat partis skolpolitik, som han bestämt ogillar utan att fullt ut begripa den.

Men jag är orättvis. I denhär artikeln tar Björklund faktiskt upp elevernas behov. ”De ska inte behöva sitta och rulla tummarna för att vänta in sina kamrater.” Alldeles riktigt, och den lata lärare som fortfarande väntar sig det ska det ställas helt andra krav på - jag är inte heller främmande för testning, för att sålla fram de pedagoger som förmår ge var och en möjlighet att arbeta och utvecklas på sin nivå.

Men behövs det elitskolor? Är det så att svenskt näringsliv, vetenskap och administration har stått stilla sedan studentexamen avskaffades? Om så vore, kanske orsaken ska sökas i att elitpositionerna fylls av överklassbarn som knutit rätt kontakter i rätt kretsar, på de privata sällskapsgymnasier där bordsskicket inte störs av några akademiska krav.

Kvinnor och andra vackra saker

Läste Gellerfelts recension av Lundells senaste. Som varm beundrare av Lundells språk men kritiker av hans kvinnosyn studsar jag vid Gellerfelts formulering: ”Jag vet inte om Lundell även denna gång kommer att ådra sig feministiskt missnöje; ett och annat kan väl tyda på det. Men ändå är ju hans fascination av kvinnor, ­eller Kvinnan, av det slaget att han sätter henne på piedestal. Det är onekligen männen som ställer till det.”

Lundell är oförmögen att förstå detta, men jag gör ett försök till med Gellerfelt:
Som individ och kvinna och feminist och totalt piedestalapatisk skulle jag föredra att ställa till det (eller för den delen att få mina böcker recenserade). Att vara subjekt och konstnär, inte som musa eller modell inkluderas i ett drabbat eller dyrkat plural.
Skulle det göra ont i den sensitiva maskulina själen att skriva: Det finns kritiker som anser att Lundell har fel.

I Måns Ivarssons fullt ut godkända Lundell-biografi citeras en annan manlig kritiker som till ett tänkt och obekant kvinnokollektiv lovar att det går mycket bra att läsa Lundell och fortsätta kalla sig feminist! Inte ett ögonblicks reflektion över att kvinnor väljer själva vad vi vill läsa, gilla, anta och förkasta. Och kalla oss.

Men jag förkastar inte Lundell. Jag tycker han borde tala tydligare, gestalta bättre, fiktionalisera mer och för övrigt underhålla den underbara språkvärld han skapat. Han är bra. Men han är inte feminist. Skulle så vara, någon avart av särart som föreställer sig att väsendet Kvinna lever på Livmoder och Ungdomlig Skönhet.

Lundell och grabbarna Grus begär Kvinnan som vardagslyx på nivå med Vin och Sång, eller upphöjer henne till tillvarons svar på mannens fråga. Men att se henne som oberoende varelse är de inkapabla till.

Två-tre-tungad liberalism

Läs Hanna, eller länken hon bifogar om juste kvinnohandel.
Det påminner mig om när jag var i Rotterdam och på en och samma dag såg uniformerade nazister, totalt bortflummade knarkare och utklädda horor som naturliga inslag i gatubilden. Våra värdar sa att naturligt var just vad det var: ”Här är vi liberala och toleranta, vi är stolta över att leva med det.” Under samma konferens ifrågasatte den norska delegaten och jag att den turkiske delegaten var inbjuden att hålla middagstalet om flerspråkighet, ty vad han menade var turkiska, grekiska, hebreiska och möjligen armeniska men absolut inte kurdiska som är förbjudet i Turkiet. Svaret från värdarna gick ut på att de såg sig och honom som liberala och toleranta medan norskan och jag var småskurna grinollar.

Grinig blir jag gärna när människovärdet kränks, när gaturummet blockeras av marschsteg och det går att köpa kravbefläckat kvinnokött.

Byråkrati hämmar knarkflödet

I vår lilla stad sändes just ut ett förslag till näringslivssamarbete. Kommunen ska förbinda sig att i alla lägen och alltid gilla allting som företagare gör och tänker göra.
Det är ganska fantastiskt. Imorgon kan jag starta stadens första bordell. Det är entreprenöriellt så det känns i hela kroppen. Eller tvätteri, eftersom vi har en liten insjö där vi kan slå ut blekmedel och smutsvatten. Kasino på lunchen har jag alltid saknat, särskilt i de mera nerdekade stadsdelarna. Det kan bygga på kuponger som a-lagarna kan kvittera ut på soc. Och när bilköerna står som stillast kan skolbarna springa mitt i gatan med fönsterskrapa och sedan leka börsen med förtjänsten på mattetimmen. Så blir nästa generation allt entreprenöriellare.

Nu kan vår lilla stad invända att det inte alls var tänkt så. Att jag läser på ett snedvridet och grinigt sätt. Den goda företagaren följer förstås alla regler beträffande miljö, hälsa, barnarbete osv.
Nja, då återstår en punkt i vårt envägs samarbete, det som går ut på att kommunen fjäskar aschlet av sig för att företagaren inte ska gå till grannen och komma undan några kronor i skatt. I den sista punkten står: kommunen ska undanröja alla byråkratiska hinder för företagande.
Häpp - vi går en rolig höst till mötes!

Info

Mer information på hemsidan.

Eller info@stoppanazismen.nu

Media och mänskligheten

Under början av 00-talet växte de antirasistiska rörelserna snabbt. Det ohyggliga 90-talet hade skrämt människor och det var dags att kämpa för människovärdet igen. Vänstern och de gröna var initiativtagare – högern var inte särskilt synliga.

Bara några år senare är det svårare att vinna opinion. Antirasismen har utmålats som ett inte bara vänster- utan extremvänsterprojekt*. Ingen utom möjligen boulevardpressen vinner på beskrivningar av nazimarsch och motdemonstration som ”gängbråk”.

När prydliga nazister marscherar i takt är det en del av deras strategi. Det är gott i sig, men när media berömmer deras ordnade led har de lyckats. Då framstår ett öppet avståndstagande vid sidan av som störande. Utanför marschen överges sedan den militanta disciplinen. Det är då nazisten provocerar eller slår ner homosexuella eller utlandsfödda.
AFA, som inte heller är någon demokratisk organisation, slåss med nazister och polis under aktionen/upploppet på gatan. Det är illa i sig. Men de går inte ut en en vardagkväll för att knacka hetero och blondiner.

Polisen ska hålla lugnet på gatorna. Det är ett viktigt och svårt uppdrag, och inte deras enda. Men det får inte leda till att uppdraget att förebygga eller stoppa hets mot folkgrupp glöms bort. Även media har släppt grundvärdet: detta handlar om mänskliga rättigheter. Inte om höger och vänster.
Men med insnörd huvudfåra-logik ser media bara unga våldsamma extremister som förstör vardagen för alla oss normo som bara vill ha det lite normalt.

Kom ihåg: Kristallnatten var inget tonårsproblem.
Och vem är terroristen? Samtidigt som pressen skrev som mest om de somalier som skickat pengar till Afrika, avslöjades ett av högerextremister hopstulet vapenförråd.

* Paradoxalt nog finns det också de som ser antirasism som trist, PK myndighetspropaganda. Jämför med förbittrade utifrånskildringar av feminismen som samtidigt statsreligion och könskrigshets.

Mer än ett trauma

Fyrtio år efter -68, borgarklassens trauma, kan det vara på sin plats att påpeka ett annat snart fyrtioårigt tidens tecken som oförtjänt kommit i skymundan.

Det är så att dagens nazistiska rörelser arbetar med en strategi som stammar från 1970-talet. Men det dröjde länge innan polisen började reagera på verksamheten. Vid ett bombdåd i Bologna år 1980 då hundra personer dödades, fick nynazismen uppmärksamhet för kanske första gången efter kriget.

Den nazistiska aktiviteten finns också i Sverige, inte minst kulturellt. Det var år 1993 som Bert Karlsson lanserade rockbandet Ultima Thule. Därefter blev svensk skivmarknad något av ett nav för vit-makt-musiken tack vare vår liberala lagstiftning.
Under 1990-talet begicks 13 mord i Sverige av nazister. Då tillkommer Lasermannen med ett mord och tio skadade. Han sågs som en "ensam galning”. Men även om Ausonius som individ var osällskaplig, var han långt ifrån ensam. Han var en del av en rörelse i tiden, och det är farligt att bortse ifrån det.

Men säpo-registreringarna dröjde.
Det var socialister, kommunister och anarkister som av polis och andra myndigheter betraktades som samhällsfarliga. Idag vet vi var vapnen samlades, vem som rustade för krig mot samhället. Det är vad polisen borde ha tagit reda på igår.

Vit-makt-retoriken är så vedervärdig att det är lätt att ta den för förvirring och lust att chocka.
Men sådant dör man inte av.

Ursäkta, en kommunist

Det var de borgerliga i Tyskland som gav Hitler diktatorisk fullmakt.
Socialdemokraterna röstade nej.
Kommunisterna var redan fängslade.

Det var det svenska kungahuset som trodde och hoppades på tysk seger i andra världskriget.
Det var samlingsregeringen som släppte igenom de tyska transit-tågen.
Kommunisterna satt redan internerade.

Vi har bett om ursäkt.
Vi har inte fått någon.

Hus i stan

Det sägs att Stockholm, förutom Östbergs stadshus, Asplunds bibliotek och Celsings kulturhus, saknar intressant och vacker arkitektur. Utan att vilja ge efter fallokraternas åtrå till monument kan jag ändå till stor del instämma.

Men Vällingby är isåfall ett lysande undantag. Från 1950-talets samlingslokaler kring bio Fontänen med sin neonskylt... till 2000-talets djärva, blänkande modehus.

Ta en tripp till Vällingby så länge det fortfarande är fräscht. Till skillnad från 50-talsbyggena tror jag inte modehuset håller för slitage.

Slå /ut/ barn

Vad Skolverket hade att säga om nytt betygssystem var... att de vill ha två steg för underkänt. När sakkunniga inte är intresserade av annan sakkunskap än den hur man bäst låtsas kunna definiera grader av utslagenhet hos en tolvåring är allt hopp ute.
Men hela fyrkantiga medelsverige nickar förnumstigt åt att få krypa tillbaka in i det bekanta förtrycket. Så ta föralldel fram rottingen också. Den verkar inte ha varit lika skrämmande som en pedagogik som ger människor redskap för tänkande.

Kulturarv och pogromer

Den västerländska civilisationen, vår på kristen grund vilande tradition av humanism och tolerans, är det sammanhållande kittet inom den europeiska unionen. Nyligen manifesterades denna anda genom Napoli-pogromerna.
De mogna urbaniserade italienarna vet förstås det som varje europé känt till sedan sekler: att främmande grupper såsom romer, judar och andra nationella minoriteter inte nöjer sig med sin egen avkomma utan även stjäl barn. Det enda riktigt radikala sättet att hämnas på förmodade tonåriga kidnapperskor är förstås att befria stan från packet. Så gjorde de handlingskraftiga napolitanarna.
Tältstaden brann och flyktingarna gav sig iväg med tillhörigheterna i kärror, erinrande om vårt stolta europeiska förflutna, de stora folkomflyttningarna i Polen och på Balkan. Under tiden hindrade befolkningen brandbilarna att komma fram och berättade för pressen om sin variant på etnisk rensning. Det senare tyder på att upploppet hade stöd av camorran, en av våra mer traditionella europeiska klaner som karaktäriseras av utpräglad hederskänsla, och där den järnhårda interna lojaliteten går före lagstiftningen.

Om detta må vi berätta. Leve det europeiska kulturarvet!

Fri väg för ordet!

Fritt tänkande usa:ner göder bloggosfären genom hemmålade skyltar längs motorvägarna. Huvudbudskapet är protester mot kriget mot Irak. Lögner! är en vanlig skylt - mer utbroderad i skyltstriden här intill. (Stöd våra trupper! - Åtala de mordiska skitstövlar som skickade dem i döden för en packe lögner.)

Här skyltmålare som fattat

vad demokrati-motivet var värt...

(Stolt att dö för ditt ynkliga bensinpris.

655000 döda irakier och jag betalar fortfarande 2.69 för oblyat.)

...eller vilka andra motiv som tillgripits.

(Bush skulle inte kunna finna bin Laden ens om han ville.)

För fler skyltar och instruktionsbok se http://www.freewayblogger.com/

Folket ska ej tillfrågas!

Det blev inget fråga folket. Vänsterpartiets och Miljöpartiets krav på folkomröstning avslogs i riksdagen. EU-grundlagen ska trummas igenom och vi kommer aldrig mer att få rösta om någonting innan etablissemanget har förlåtit oss för EMU.

Om det vore Europas förenta stater. Om alla vi folk valde president, utrikesminister, skolsystem osv. Då skulle det vara väldigt besvärligt. Ett sådant system skulle näppeligen vinna en folkomröstning. Men några anklagelser för bristande demokrati kunde vi inte komma upp med.

Nu är det istället så att vi folk ska lotsas in i ett överstatligt system utan att egentligen märka det. Vi ska fortsätta att leva i tron att det är folkvalda premiärministrar som bestämmer åt oss. Trots att makten förflyttats ”från Stockholm till Bryssel” som det brukar heta, en rätt likgiltig invändning. Makten ska flyttas från folkets valda riksdag till diverse administrativt utsedda församlingar.

På den franska landsbygden (inte precis ”bland franska bönder” men likväl bland franska bilmekaniker) framgick det strax före Maastricht-omröstningen att de gav väl fan i om makten satt i Paris eller Bryssel. Det var den lokale blodsugaren till bankir som de ville visa röven på.

I denna allmänmänskliga inskränkthet finns ett starkt drag av något liknande tröst.

Fokus vs SvD, och andra jämförelser

Vällustig våg gör SvD för Solna, kommunen som inte bara är bra på att hantera företagare, utan också så envis att man ifjol inte kunde nöja sig med en andraplats på Näringslivets rankningslista utan måste upp i topp igen*.
Bland Solnas många pluspunkter nämns dess goda läge och spännande kulturhistoria... gick du på den? Nej, det som särskilt påpekas är att hälften av all kommunal verksamhet inte är det – det vill säga, den är såld. Således kan rankningen ses som ett nöjd-kund-index.

SvD jämför med grannkommunen Sundbyberg, den ena av länets två (2 av 26) röda kommuner, en liten stad som alltid varit massivt dominerad av sitt näringsliv. Solna har förnyat sig, skriver tidningen, men nytänkande i Sundbyberg vore att slänga ut företagarna. Detta vore oklokt. De är bland annat en del av vår kulturhistoria, se bara trädgården i Marabouparken!

En viktigare och mer uttrycksfull kommunjämförelse gör Fokus, som utropar Gnosjö och Botkyrka till ”bäst på integration” fastän kommunerna arbetar efter olika förutsättningar och idéer (något jag återkommer till). Botkyrka är för övrigt den andra av länets två röda kommuner.

Variation, mångsidighet, komplexa reaktioner, analys och vilja att urskilja samband ger roligare tidningsläsning än monoman upphöjelse av den egna åsikten.
Eller till och med ett roligare liv; prova någon gång!


* Allt utom att vara etta var skämmigt, tyckte ks-ordföranden. Ska det tolkas som vanliga storvulna karlatag, eller som högerns människosyn?

Tolerabel undersökning

Två av fem svenskar tycker att det finns för många utlänningar i Sverige. Trots det ökar toleransen mot människor som uppfattas som främmande. "På sikt blir stödet för främlingsfientliga partier obetydligt", tror professor Marie Demker.
Hoppas hon har rätt.

Jag vänder mig emot det flitiga begagnandet av uttrycket ”tolerans” som i sig befäster att det finns en normalgrupp och en avvikargrupp att tolerera. Bortsett från det är undersökningen som du kan läsa mer om här tämligen positiv.

Israel, märklig bemärkelsedag

”I 60 år har staten överlevt trots att den omges av fiender” skriver SvD:s pappersupplaga på Israels bemärkelsedag. Ja ta mig tusan! I 60 år har den lilla staten överlevt, omgiven av obegripligt aggressiva grannstater men uppbackad av världens starkaste militärnation.

När jag var i Israel sa en av värdarna att ”det var lätt att bygga upp kommunen, det var bara att flytta in, det fanns så många tomma hus”. Ja ta mig tusan, husen bara stod och väntade!
En av föreläsarna sa att ”det viktigaste i skolan är att fostra alla barn in i den israeliska identiteten”. Ta mig tusan igen. Totalt och totalitärt.

Tusen gånger ta mig tusan i detta fruktansvärt fascinerande land, där livet står på sin spets och vapenbruk och hyacintkullar förefaller lika artificiellt självklara.

Men den stackars utsatta lilla statens märkliga överlevnad är ingenting jag vill få upprepat såsom en självklarhet. Läs Cordelia Edvardson istället, om du vill se de mänskliga komplikationerna.

Öppna landskap

När det är klart och stilla väder kan vi höra klangen från Stjärnsunds kyrkklockor. Ljudet bärs över sjöarna in till vår trädgård. När det händer tänker jag alltid på de där bönderna, hos Lagerlöf tror jag, som står på åkern med mössan i hand under klockringningen. En stunds andakt mitt i arbetet.

Engla begravdes och jag arbetade i trädgården, ty trädgårdsarbete är heligt.
Det är gudstjänst i ordets sanna betydelse: att göra tjänst åt Gud.
Åt gudomen sköter vi naturen.

Så gjorde korna också. De höll landskapet öppet. Utan att veta det och utan minsta andakt gav de rum för klockklang. Korna kommer jag alltid att sakna.

På eftermiddagen var jag i Stjärnsund. Tevebilarna hade åkt och svalorna kommit.

Luftandar, ljusdans
det vita under vingen

en blinkning eller vinkning

Falskt, sant eller mittemellan?

En faktoid är ett oriktigt påstående som antas vara sant. Till exempel att Kinesiska muren kan ses från månen eller att det är farligt att bada efter maten. Det skulle inte förvåna mig om det visade sig vara en faktoid att eskimåerna har över femtio ord för snö.

Till skillnad från klintbergare (urbana myter, vandringssägner) som är makabra och otroliga och alltid måste förankras i ett ”det är sant, min moster var själv med om det” när det är dags för spindlar i bananlådor eller ögonlösa kräldjur i tunnelbanan, är faktoiderna vardagligt trovärdiga och kan komma att upprepas i god tro av seriösa skribenter.

Du känner igen faktoiderna:
Skattehöjningar leder alltid till arbetslöshet. Dagens ungdom är inte intresserade av fast anställning. I USA har varje människa en chans.

Brasklapp: Möjligen är det en faktoid att skriva ”en faktoid är...” eftersom uttrycket faktoid (ännu) inte är vedertaget. Men det fyller sin funktion. Vi måste kunna identifiera dem.

Jag efterlyser ett liknande behändigt sammanfattande begrepp för mer komplicerade sammanhang. ”Vi i Sverige har alltid...” till exempel. Eller ”historien visar tydligt att...”
Den typen av auktoritativa och närmast harmlösa utläggningar brukar kallas förgivettaganden, försanthållanden eller common-sense-kunskap, vilket är täckande men inte är särskilt behändigt.
Sådant som folk talar om i tillräckligt stor utsträckning för att det ska låta dumt att förneka det.
Sådant som upprepats tillräckligt många gånger för att bli tillräckligt sant för att i sin tur utöva påverkan.

Vetenskapsteoretikern Karl Popper beskriver det såhär:
”Det har sagts att en ras är en samling människor som är förenade men inte av sitt urspung utan av en gemensam missuppfattning av sitt ursprung. På samma sätt kan vi säga att ett folk är en grupp av människor som förenas av en gemensam missuppfattning om sin historia.”

Jobblotteriet

Värsta misstagen under jobbintervjun – eller Så blir du huvudjagad finns hos Aftonbladet. Intressant om man har jobbsökeri som hobby och rekrytering som arbetsuppgift och har lärt sig att det hela är ett riskabelt lotteri och att jobbsökarkurser och manualer i CV-skrivande är som att be sibyllan om tipsraden; godtycket bedömer slumpen.
På jobb där personligheten är viktig kunde de åtminstone tala om vilken sort som ska odlas. Så mycket skit som man är beredd att göra för pengar så är väl ett personlighetsbyte inte det värsta. Eller iallafall lättare än det könsbyte vilket esomoftast eftertraktas, iallafall om man vill vara med och bestämma.
Det är en märklig megalomani som får rekryterarna att faktiskt tilltro sig själva förmågan att på en halvtimme kunna utläsa en personlighet. Säg, social persona. Säg, moralisk vandel. Den första är synlig, den andra finns i polis- och skatteregistret. Men personlighet? Var vänlig visa lite mer respekt för personligheten, än att den skulle låta sig spås såsom vädret i fiskrens.

Generellt sett är det lämpligt att vara hel och ren och inte sms-a under intervjun. Gäller båda sidor av bordet!
Men hon är bra, hon som uttalar sig i Aftonbladet. Utan några käcka ordinationer säger hon att det faktiskt beror på vem som söker vad just i den situationen.
Eller, vi är för många för de få jobb som söker oss.

Då var det dårhus!

Vill du veta mer om -68 ska du försöka få tag på temanumret av Flamman 17/08.
Politik & poesi profiterar här på fina citat - först från en liberal bloggare som ansåg att ”alla” vid tiden runt 1968 var ”galna” eller ”urflippade” och ”levde i dårhus”. Sedan har Flamman ägnat sig åt studier i nutidshistoria och fyller på med ”ett axplock ur tokigheterna”:

1969 föreslår regeringen att förbudet mot nöjestillställningar på långfredag, påskdag och juldag upphävs. 1970 blir skilsmässa tillåtet i Italien. 1971 förbjuds spridning av växtgifter i skog och mark i Sverige. 1973 införs 40 timmars arbetsvecka. 1974 införs lagen om anställningsskydd. 1975 blir alla kommuner skyldiga att ordna dagis åt alla sexåringar.

Det är en del av den politiska utveckling som högerspökena i bloggosfären ser tillbaka på med fasa och äckel.

Jag var tretton år 1968 och hade en fin sommar på en dykflotte. Eftersom jag inte minns mycket mer hoppas jag på att få leva i dårhus lite oftare, med urflippade beslutsfattares helgalna reformer på agendan.