Tänkte börja året i all vänlighet. Maria Abrahamsson har skrivit en utmärkt läsvärd kolumn med fullt av roliga nyord från Språkrådet! Och grattis till HAX som vann omröstningen om årets politiska blogg, grattis även till bloggkollegan Röda raketer som kom på 64:e plats. Det var ont om vänsterbloggar i täten. Politik och poesi var nominerad men det missade Bloggen Bent – så den kom aldrig med till röstning. C’est la vie – ständigt detta slarv.
Mindre överseende är jag mot Israel som betraktar förslaget till vapenvila som ”orealistiskt”. Tacka för det! Med den rigida vedergällningsprincip som israeliska staten anser riktig blir förstås varje humanitärt förslag svårrealiserbart.
Hittills är den bäste skribenten i ämne Gahrton i SvD. Utredande och klarsynt belyser han hur konflikten vinklats på olika sätt. Exempelvis påståendet att det skulle råda olika synsätt på våld i arabvärlden och i Israel. Gahrton konstaterar det isåfall skulle vara att ”arabiskt våld ofta är utslag av personlig förtvivlan, medan det israeliska övervåldet har karaktären av iskallt planerad teknikalitet”, varpå han resonerar sig fram till slutsatsen: Det är långt mer livsfarligt att vara palestin än israel, idag. Oavsett vad uppjagade israeler föreställer sig.
Inför sanktioner mot Israel, stoppa vapenexporten och skydda palestinska liv i Gaza!
fredag, januari 02, 2009
torsdag, januari 01, 2009
Terror, arkitektur, ritualer och romaner
Här är några minnesvärda böcker som jag läste och i vissa fall även bloggade om under förra året
Historia:
Jutta Ditfurths biografi över Ulrike Meinhof, tung och trög men nödvändig för att förstå nutidshistorien, drivkrafterna inom terrorismen.
”Härskarplanen” av Heather Pringle, följer Himmler och hans vanvettiga drömmar om germanerna, ger insikter i ondskans många sidor från den triviala till den romantiska.
Stahres ”Den globala staden”, en gedigen genomlysning av Stockholm som stad och som rörelse.
Etnologi:
”Fallet Nogger Black” av Pripp och Öhlander, om en sanslöst snedvriden mediahändelse.
Susanna Popovas bok om överklassen – nej, den var inte särskilt bra, men det finns inte mycket nytt att läsa i ämnet.
Nordiska muséets årsbok Fataburen som i år heter För Sápmi i tiden, en lättläst antologi för oss som behöver veta mer om landets ursprungsbefolkning.
Dagbok från hovet 1100talets Japan av Murasaki Shikibu, fullständigt obegripligt om färg, yta och ritual av en kvinna vars hela liv gick upp i det.
Svahns ”Sekter och hemliga sällskap”, udda men inte oväsentlig kunskap om vad som skiljer och förenar dödssekter med elitsållning.
”Kulturvägar i Dalarna”, en genomgrundlig kulturhistorisk exposé av Ulrika Allgefält med viss nördvarning – om man läser den blir man sån, ser ”högt upplevelsevärde” i kostigar och stengardister.
Det blev mycket Ulf Lundell:
Måns Ivarssons flyhänta och vederhäftiga biografi i tre delar, som kunde kortats.
”Jack”, romanen som verkar hoprafsad men som för varje omläsning visar sig vara till ytterlighet komponerad och bearbetad.
”Vädermannen”, en tegelsten trivialiteter vilket är vad Lundell beklagligtvis landat på efter den storstilade starten. Han kunde ha skrivit mer om vädret, åtminstone!
Biografi:
Werner Schmid om CH Hermansson, olidligt detaljerad och urtråkig, men skildrar en betydelsefull politisk gärning
Cynthia Lennon om sitt liv med John, allmänmänskliga observationer på veckotidningsprosa, men ex-hustrun förtjänar också att få berätta sin historia
Årets största besvikelse: Stieg Larssons Millennium-trilogi, spännande men totalt fyrkantig och renons på annan samhällskritik än ett ogillande av kriminalitet
Årets gäsp: ”Myggor och tigrar” av Maja Lundgren – varför ska jag sitta och gissa om hon är paranoid eller inte?
Årets borde ha redigerats: ”Allt” av talangfulla Martina Lowden
Årets omläsning: Nikanor Teratologens ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen”, en lång uppstötning helvetiskt melankolisk poesi
Årets klassiker: ”The longest journey” av EM Forster som på utsökt språk intar en klart queer position
Ett Gott nytt 2009 tillönskas er, ni hundra eller så personer som läser Politik och poesi!
Historia:
Jutta Ditfurths biografi över Ulrike Meinhof, tung och trög men nödvändig för att förstå nutidshistorien, drivkrafterna inom terrorismen.
”Härskarplanen” av Heather Pringle, följer Himmler och hans vanvettiga drömmar om germanerna, ger insikter i ondskans många sidor från den triviala till den romantiska.
Stahres ”Den globala staden”, en gedigen genomlysning av Stockholm som stad och som rörelse.
Etnologi:
”Fallet Nogger Black” av Pripp och Öhlander, om en sanslöst snedvriden mediahändelse.
Susanna Popovas bok om överklassen – nej, den var inte särskilt bra, men det finns inte mycket nytt att läsa i ämnet.
Nordiska muséets årsbok Fataburen som i år heter För Sápmi i tiden, en lättläst antologi för oss som behöver veta mer om landets ursprungsbefolkning.
Dagbok från hovet 1100talets Japan av Murasaki Shikibu, fullständigt obegripligt om färg, yta och ritual av en kvinna vars hela liv gick upp i det.
Svahns ”Sekter och hemliga sällskap”, udda men inte oväsentlig kunskap om vad som skiljer och förenar dödssekter med elitsållning.
”Kulturvägar i Dalarna”, en genomgrundlig kulturhistorisk exposé av Ulrika Allgefält med viss nördvarning – om man läser den blir man sån, ser ”högt upplevelsevärde” i kostigar och stengardister.
Det blev mycket Ulf Lundell:
Måns Ivarssons flyhänta och vederhäftiga biografi i tre delar, som kunde kortats.
”Jack”, romanen som verkar hoprafsad men som för varje omläsning visar sig vara till ytterlighet komponerad och bearbetad.
”Vädermannen”, en tegelsten trivialiteter vilket är vad Lundell beklagligtvis landat på efter den storstilade starten. Han kunde ha skrivit mer om vädret, åtminstone!
Biografi:
Werner Schmid om CH Hermansson, olidligt detaljerad och urtråkig, men skildrar en betydelsefull politisk gärning
Cynthia Lennon om sitt liv med John, allmänmänskliga observationer på veckotidningsprosa, men ex-hustrun förtjänar också att få berätta sin historia
Årets största besvikelse: Stieg Larssons Millennium-trilogi, spännande men totalt fyrkantig och renons på annan samhällskritik än ett ogillande av kriminalitet
Årets gäsp: ”Myggor och tigrar” av Maja Lundgren – varför ska jag sitta och gissa om hon är paranoid eller inte?
Årets borde ha redigerats: ”Allt” av talangfulla Martina Lowden
Årets omläsning: Nikanor Teratologens ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen”, en lång uppstötning helvetiskt melankolisk poesi
Årets klassiker: ”The longest journey” av EM Forster som på utsökt språk intar en klart queer position
Ett Gott nytt 2009 tillönskas er, ni hundra eller så personer som läser Politik och poesi!
onsdag, december 31, 2008
Snille och smak
Visste ingenting! Så har kritiker från SvD till QX excellerat i ignorans inför Lagerlöf-serien i teve (familjärt benämnd Selma). De visste ingenting, de var så spända på att få reda på sagotantens hemligheter!
Om de nu verkligen var så spända är det märkligt att de inte tog reda på saker istället för att hålla nedräkning till två ganska fantasifulla och röriga tevefilmer.
För länge sedan gav jag upp hoppet om ens hjälpligt hänga med i Lagerlöf-forskningen. Men Wivels kritiska verk Snödrottningen och Vivi Edströms omfattande konstnärsbiografi Med livet som vågspel hör till det jag högst värdesätter i genren. För att inte tala om de världsberömda breven – så eldiga i begynnelsen, så tradiga allteftersom vardagen mal på.
Det räcker med dispyter om huruvida Selma Lagerlöf och Sophie Elkan hade sex eller ej, hur långt deras förhållande gick och hur deras förhandlingar lät. Inte för att det är ointressant – skvaller har alltid sin krydda – utan därför att vi faktiskt aldrig kommer att få reda på det. Två saker är oomtvistliga: att de älskade varandra, och att en svärmisk och närmast sliskig ton låg inom ramen för det normala i dåtida brevväxling.
Av biografierna framgår Lagerlöfs konfliktovilja och hennes behov av uppbackning, liksom hennes livet igenom närmast omogna kärlek till sina föräldrar. Detsamma visar tevefilmerna. Men de har lagt till ett äventyr med en prostituerad i Taormina och en hotfull kriminell slyngel som högst osannolikt dyker upp gång på gång under Nobel-festligheterna.
Det är som om Lagerlöfs rika liv och ande inte skulle förslå till ett manus. Men hon behöver varken moderniseras eller ideologiseras, hon var komplicerad nog i sig själv.
Om de nu verkligen var så spända är det märkligt att de inte tog reda på saker istället för att hålla nedräkning till två ganska fantasifulla och röriga tevefilmer.
För länge sedan gav jag upp hoppet om ens hjälpligt hänga med i Lagerlöf-forskningen. Men Wivels kritiska verk Snödrottningen och Vivi Edströms omfattande konstnärsbiografi Med livet som vågspel hör till det jag högst värdesätter i genren. För att inte tala om de världsberömda breven – så eldiga i begynnelsen, så tradiga allteftersom vardagen mal på.
Det räcker med dispyter om huruvida Selma Lagerlöf och Sophie Elkan hade sex eller ej, hur långt deras förhållande gick och hur deras förhandlingar lät. Inte för att det är ointressant – skvaller har alltid sin krydda – utan därför att vi faktiskt aldrig kommer att få reda på det. Två saker är oomtvistliga: att de älskade varandra, och att en svärmisk och närmast sliskig ton låg inom ramen för det normala i dåtida brevväxling.
Av biografierna framgår Lagerlöfs konfliktovilja och hennes behov av uppbackning, liksom hennes livet igenom närmast omogna kärlek till sina föräldrar. Detsamma visar tevefilmerna. Men de har lagt till ett äventyr med en prostituerad i Taormina och en hotfull kriminell slyngel som högst osannolikt dyker upp gång på gång under Nobel-festligheterna.
Det är som om Lagerlöfs rika liv och ande inte skulle förslå till ett manus. Men hon behöver varken moderniseras eller ideologiseras, hon var komplicerad nog i sig själv.
En kvinna som bygger om en bondstuga till ett grekiskt tempel till sin egen och sin fars ära, hon är allt lite snurrig hon. Därför är det alltid roligt och värdefullt att få veta mer om författaren som gav oss Jerusalemsviten och Löwensköldska ringen. Besök Mårbacka om du vill få en skymt av den personligheten – jag är övertygad om att huset är en verklig nyckel!
Lagerlöfs klänning till Nobel-festen var en grå och skimrande liten sak från det enda riktigt fina modehus Stockholm någonsin haft; Augusta Lundin. Klänningen ställdes en gång ut på Hallwylska muséet. Man får inte röra vid museiföremål - men då gick det inte att låta bli.
Fotot lånat från Wikimedia
Lagerlöfs klänning till Nobel-festen var en grå och skimrande liten sak från det enda riktigt fina modehus Stockholm någonsin haft; Augusta Lundin. Klänningen ställdes en gång ut på Hallwylska muséet. Man får inte röra vid museiföremål - men då gick det inte att låta bli.
Fotot lånat från Wikimedia
tisdag, december 30, 2008
Kulturspöken
När jag för ett tiotal år sedan kom till Israel, kom jag till Zichron Yacov. En förtjusande fridfull liten stad några mil från Haifa. Vita hus längs kusten, medelhavsidyll. En synagoga där en gubbe gick och sopade och sjöng för sig själv, en liten sång på jiddisch. Vi behöver inte undra varifrån han hade fått med sig den.
Zichron Yacov var ett egendomligt ställe, panikslaget i sin konstruerade frid.
En bosättning från 1800talet som grundats med stöd i Rothschilds miljoner.
På gravplatsen fanns små sandlimpor bakade i den heta solen över de barn som dött i malaria under den första immigrationsvågen.
Staden var stillsam och välmående, välsminkad över krisen och neurosen.
Detta var egenartat gripande.
Namnet Zichron Yacov betyder Jakobs minne och hämtades från en av sionismens ungdomsrörelser. Befolkningsboomen kom under 1950-talet när Europas krigsbarn behövde en plats att överleva sig själva.
Idag (för tio år sedan) är ZY ett harmoniskt men sterilt reservat,
ett glas apelsinjuice i skuggan längs kustvägen från Ben Gurion-flygplatsen till Haifa
ett museum, en synagoga, vita barn mellan vita hus i solljus, motljus
En spökbild av segregation –
den segregation som inte finns
Segregation finns inte, eftersom det inte finns några bostadsproblem, enligt våra israeliska värdar.
Bostadsproblem fanns inte, eftersom det fanns så många tomma hus.
Husen bara stod där. Alldeles inflyttningsklara.
Med motljuset inkilat genom fönsteröppningarna.
Tomma hus är spöklikt. Men vad är en blomstrande förstad i hus som inte längre är tomma?
Då för tio år sedan tog jag bussen till Haifa, hamnstaden, kommunikationspunkten.
I Haifa fanns trespråkiga skyltar, interkulturella dagisprojekt, dagliga frågeställningar om hur ryskt, nordafrikanskt och palestinskt ska leva samman med hebreiskt.
I Haifa fanns allt det jag bryr mig om.
I Zichron Yacov fanns ingenting. Inget utom monokultur.
Där fanns inte ens några minnen.
Endast hos gubben som sopade synagogan.
Zichron Yacov var ett egendomligt ställe, panikslaget i sin konstruerade frid.
En bosättning från 1800talet som grundats med stöd i Rothschilds miljoner.
På gravplatsen fanns små sandlimpor bakade i den heta solen över de barn som dött i malaria under den första immigrationsvågen.
Staden var stillsam och välmående, välsminkad över krisen och neurosen.
Detta var egenartat gripande.
Namnet Zichron Yacov betyder Jakobs minne och hämtades från en av sionismens ungdomsrörelser. Befolkningsboomen kom under 1950-talet när Europas krigsbarn behövde en plats att överleva sig själva.
Idag (för tio år sedan) är ZY ett harmoniskt men sterilt reservat,
ett glas apelsinjuice i skuggan längs kustvägen från Ben Gurion-flygplatsen till Haifa
ett museum, en synagoga, vita barn mellan vita hus i solljus, motljus
En spökbild av segregation –
den segregation som inte finns
Segregation finns inte, eftersom det inte finns några bostadsproblem, enligt våra israeliska värdar.
Bostadsproblem fanns inte, eftersom det fanns så många tomma hus.
Husen bara stod där. Alldeles inflyttningsklara.
Med motljuset inkilat genom fönsteröppningarna.
Tomma hus är spöklikt. Men vad är en blomstrande förstad i hus som inte längre är tomma?
Då för tio år sedan tog jag bussen till Haifa, hamnstaden, kommunikationspunkten.
I Haifa fanns trespråkiga skyltar, interkulturella dagisprojekt, dagliga frågeställningar om hur ryskt, nordafrikanskt och palestinskt ska leva samman med hebreiskt.
I Haifa fanns allt det jag bryr mig om.
I Zichron Yacov fanns ingenting. Inget utom monokultur.
Där fanns inte ens några minnen.
Endast hos gubben som sopade synagogan.
måndag, december 29, 2008
Mellandagar med bombmattor
I Gaza köar invånarna för bröd och mjöl, i väntan på nästa bombanfall. Anfall som slår desto hårdare eftersom sjukhusen saknar läkemedel och annan utrustning. Genom blockaden har Gaza blivit ett överbefolkat ghetto.
Men den europeiska unionen har fortfarande frihandelsavtal med Israel och planerar att fördjupa samarbetet med staten.
Att som eu-medlem delta i utsvältningen av palestinsk civilbefolkning saknar totalt all anständighet!
Saknar anständighet, det gör självmordsbombningar också. Men hur kan någon vara förvånad över att hotet från Hamas växer? Bara den som själv är hök, tänker som en hök, räknar på vinsten i att visa muskler före valet. "Bomba dom tillbaka till stenåldern" - ja det var om Vietnam, men lyckades inte där heller.
Bombmattor har aldrig kuvat ett folk. De ökar bara desperationen.
Liksom Hans Linde lånar jag Björn Afzelius ord:
"Kom kättare, kom syndare, med svagheter och fel,
men som ändå vågar stå för vad ni är.
Jag biktar mej för er i natt, jag söker mej till er.
Jag vill alltid våga säga vad jag ser.
Jag är en man med brister men jag söker sanningen.
Och det är mer än man kan säg om hycklarna.
Så när bomberna faller över Palestinas barn,
i tältlägren i södra Libanon,
då står jag mitt i kyrkan och frågar hycklarna
vem Dom Utvalda skall bränna nästa gång."
Många har bloggat, bland dem Ung Vänster om hur vi kan protestera och visa vårt ogillande
Läs även Vänsterpartiets pressmeddelande
Men den europeiska unionen har fortfarande frihandelsavtal med Israel och planerar att fördjupa samarbetet med staten.
Att som eu-medlem delta i utsvältningen av palestinsk civilbefolkning saknar totalt all anständighet!
Saknar anständighet, det gör självmordsbombningar också. Men hur kan någon vara förvånad över att hotet från Hamas växer? Bara den som själv är hök, tänker som en hök, räknar på vinsten i att visa muskler före valet. "Bomba dom tillbaka till stenåldern" - ja det var om Vietnam, men lyckades inte där heller.
Bombmattor har aldrig kuvat ett folk. De ökar bara desperationen.
Liksom Hans Linde lånar jag Björn Afzelius ord:
"Kom kättare, kom syndare, med svagheter och fel,
men som ändå vågar stå för vad ni är.
Jag biktar mej för er i natt, jag söker mej till er.
Jag vill alltid våga säga vad jag ser.
Jag är en man med brister men jag söker sanningen.
Och det är mer än man kan säg om hycklarna.
Så när bomberna faller över Palestinas barn,
i tältlägren i södra Libanon,
då står jag mitt i kyrkan och frågar hycklarna
vem Dom Utvalda skall bränna nästa gång."
Många har bloggat, bland dem Ung Vänster om hur vi kan protestera och visa vårt ogillande
Läs även Vänsterpartiets pressmeddelande
söndag, december 28, 2008
Röj upp bland de fattiga
Tack Röda raketer för att ni svarade kristdemokraten i SvD. Han som vill riva och bygga om miljonprogramsförorterna därför att barnen har för dåliga betyg. Han som tror att våld och stenkastning upphör om man gräver upp människors hembygd och släpper fram trafiken. Han som tror att fattigdom och diskriminering löses med fler företagsetableringar.
Underklassen får helt enkelt ge fan i att trivas på sina vindblåsta gärden mellan sina klossiga huskroppar och dygnsöppna butiker!
Men ända sedan Storstadssatsningen vet man att strukturella orättvisor inte löses med isolerade åtgärder för de fattiga – även om det mesta inom Storstadssatsningen var betydligt mer konstruktivt än att riva ner och öka trafikströmmen.
Tack särskilt, Röda raketer, för era vackra och instruktiva bilder från norra Stor-Stockholm. Vi väntar alla med spänning på att få se den stillsamma parkstaden Djursholm anpassa sig till samtiden och börja samverka med övriga länet.
Underklassen får helt enkelt ge fan i att trivas på sina vindblåsta gärden mellan sina klossiga huskroppar och dygnsöppna butiker!
Men ända sedan Storstadssatsningen vet man att strukturella orättvisor inte löses med isolerade åtgärder för de fattiga – även om det mesta inom Storstadssatsningen var betydligt mer konstruktivt än att riva ner och öka trafikströmmen.
Tack särskilt, Röda raketer, för era vackra och instruktiva bilder från norra Stor-Stockholm. Vi väntar alla med spänning på att få se den stillsamma parkstaden Djursholm anpassa sig till samtiden och börja samverka med övriga länet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)