Denna insändare fick jag införd i SvD

Värna Hagaparken som strövområde

Hagaparken vid Brunnsviken är nationalstadspark och ett av de käraste utflyktsmålen för många storstadsbor. Det är ett fantastiskt strövområde med vindlande stigar och täta dungar, med tillgång till bad, bollspel och kaféer, samt ett stort antal kulturhistoriska minnen att
glädjas åt. Mitt i parken ligger Haga slott där kronprinsessan Victoria ska flytta in. Som offentlig person behöver hon ett starkt skydd. Slottet kommer att bevakas och delar av parken att stängas av. På gångstigarna till slottet kommer familjen Bernadotte och deras stab att färdas i bil.
Vad ska hända med vår park? Var är konsekvensbeskrivningen? Det var en enkel, flott gest av regeringen att ge bort dispositionsrätten, men hur kan de med sådan nonchalans ge bort medborgarnas fria rörlighet? Victoria har alla möjligheter att på egen hand skaffa sig en representativ bostad. Vill hon absolut bo i Haga måste ansvariga politiker se över hur parken ska kunna vara oss medborgare till glädje även i framtiden.

Var Palme riktigt klok han?

Läser Östbergs bok om Olof Palme, När vinden vände. En inte särskilt inspirerande men korrekt och konkret återgivning av de ekonomiska och ideologiska omvälvningarna i svensk politik under åren 1969-86.
Att Palme inte var någon stor hjälte kom inte som någon häpnadsväckande upptäckt. Men det kom som en besvikelse att han knappast ens framstår som en exceptionell begåvning. Jo, han var snabb i uppfattningen och repliken. Han hade god beläsenhet och förbannat bra klassbakgrund. För övrigt läste han av tidsandan och gav uttryck för den, eller fann i den exempel för sin egen uppfattning. Utom när det gällde de alternativa rörelserna som blomstrade likt hundra blommor vid denna tid. Dem förstod han sig inte på alls.

Vid olika tidpunkter och auditorier förmedlade Palme vitt skilda uppfattningar om bland annat marknad och klasskamp, och när han konfronterades med att han tidigare tyckt helt annorlunda, blev han bara arg.
Det är rimligt att formulera sig på annat sätt till Fidel Castro än till Curt Nicolin. En argumentationens överdängare ska tåla ett ifrågasättande och ge ett klipskt svar. Men Palme stod inte ut med försök till avslöjanden, han kände sig förorättad och utnyttjade sin självsäkerhet till att istället få den andre att framstå som dum.

Inga stora teoretiska eller ideologiska ståndpunkter kom från Palmes penna eller tunga, endast fyndiga formuleringar om vad han och socialdemokratin skulle göra, snart, när det blev möjligt, bara de fick vara ifred för besvärande demokratiska strömningar. De stora reformerna är inte heller hans verk utan snickrades till av skickliga medarbetare, ofta i kompromiss med borgerligheten.
Sådana politiker behövs också. Men något tecken på genialitet är det inte.

Det är roligt att mötas av Palmes bild på kaféer i grekiska byar. Det är inte roligt att på nytt få belägg för den lobotomerande fanatismen inom hans rörelse. Som inbiten socialdemokrat trodde Palme att ”partivän” var en merit eller till och med ett frikort.
Det är min själ inte särskilt intelligent.

Klasskamp som lyckats, klänningar som inte finns, och en hotad park

Under min livstid har jag varit med om åtminstone en historisk omvälvning i det fördolda: borgarnas återtagande av herraväldet över ideologin. Jag funderar ofta över när det egentligen skedde, ty det var tidigare än vi trodde, och i Östbergs bok om Palme (som jag senare ska återkomma till) hittar jag årtalen.
Det var redan 1971 som Sture Eskilsson blev chef för SAF*:s avdelning för samhällskontakt. Året därpå kom hans PM för kursändring som i sin tur ledde till SAF:s beslut att ”utveckla info- & propagandaverksamheten”, vilket låter oskyldigt nog men som innebar att hundratals miljoner kronor pumpades in i ett nät av ideologi- eller kamporganisationer.
Resultatet av denna dyra men medvetna klasskamp lever vi med idag.

Nu vill de att vi ska rösta på fanstyget också! Vilken brudklänning Victoria ska ha, kostymer fantasidesignade av framstående modeskapare som verkligen borde ha annat att sysselsätta sig med.
Ännu har jag inte sett kulturdelen ägna två rader åt den kommande planeringen av Hagaparken. Får vi ta del av kulturminnena som förut? - sen när sagoprinsessan i sina fantasiklänningar ska ge glans åt vår tillvaro, i brist på långa vårpromenader.

*=dåvarande Svenska Arbetsgivareföreningen, nuvarande Svenskt näringsliv

Välkommen till världen igen!

Visst är hon söt, den lilla! Lemurfossilet menar jag förstås. Lilla Ida.
Jag bryr mig just nu inte om att hon hårdlanseras med väl förberedd hemsida och att vetenskapare och journalister världen över tävlar i att hitta på krokiga liknelser (från Noaks ark till asteroidnedslag!?)

Det graciösa fossilet är så oerhört intagande. Särskilt som Ida bara var ett litet barn, eller valp, i alla händelser en minderårig lemur.
Darwin verkar förresten behöva ett senkommet handtag, så – välkommen till världen igen så ska vi sjunga Lilla Idas sommarvisa för dig.

(Bild: Sam Peach Copyright Atlantic Productions Ltd)

Tillbaka till nutiden? Hör Vänsterpartiets EU-parlamentariker Eva-Britt Svensson om lobbyisternas makt i EU

Jag kan väl inte vara lika jämlik som vem som helst

”Oppositionen tror att elitklasser leder till ökade klyftor” noterar en notis i morgontidningen.
Fel. Oppositionen vet att det är så, och jag tror att även regeringen vet det.
Skillnaden är inte vad vi tror och förmodar, utan vilket samhälle vi vill ha.
Regeringen gillar ökade klyftor ty det är normalt, och regeringen gillar normalt.

Två gånger på kort tid har jag hört politiska företrädare för M & Fp uttrycka sitt ogillande av jämlikhet. Ogillandet består i att ”alla ska bli lika”.
”Jag är för allas lika värde men…” börjar de.

Anmärkningsvärt är att det idag finns liberaler som förkastar upplysningstraditionens medborgerliga jämlikhetsideal.
Uppenbart är att de aldrig har förstått det.
Där finns inga MEN.
Alla betyder alla.

För att nu tala om tro, så verkar borgarna faktiskt tro att jämlikhet = ”alla ska bli lika”.
De är inte i stånd att tro något annat, eftersom de aldrig har orkat sätta sig in tanken på vad allas lika värde skulle kräva av dem.

Alltså: det är inte så att borgarna vill genomföra en skiktad utbildning för att de är säkra på att den är av godo för alla.
De vill ha den därför att de trivs i klassamhället.

Obildat återtåg

Jag visste att de inte skulle ge sig. Utbildningsmajoren har ofta sagt att skolan var bättre förr, och nu står det klart: vi ska tillbaka till folkskole- och realskolesystemet. En basutbildning för den strävsamma majoriteten, en utgallring till högre studier för de få. Redan under barnaåren.

Den sammanhållna utbildningen i grundskolan infördes för ungefär 60 år sedan av både bildnings- och demokratiska skäl. Alliansregeringen verkar inte intresserad av någondera. Deras återtåg till det förgångna motiveras av den bedrägliga lusten till snabba resultat, då de poängterar att studierna ska bedrivas i högre tempo.
Varifrån har de fått för sig att snabbhet ökar kvaliteten? Inte kan det vara från den akademiska världen iallafall, där docenterna tar månader på sig för att forcera fram en liten artikel.
En fruktsam lärandemiljö är den som består av mångfald. Olika människor, olika arbetsstil.
När barn nivågrupperas sjunker nivån ytterligare för den ”svaga” gruppen, medan den så småningom planar ut för den ”starka”. Detta leder inte till ett kunnigare samhälle. Det leder till ett samhälle där fåtalet redan från barnsben tar sin överordning för given.

Björklunds argumentation är som vanligt tunn, floskulös och okunnig: ”Ingen ska behöva sitta och rulla tummarna av jämlikhetsskäl”, säger han, vilket bara är vad alla överens om. Enligt läroplanen ska var och en få stimulans och utmaningar efter sina behov. När detta inte går att genomföra beror det på för många barn i klasserna, bristande organisation eller osäkra pedagoger.
Björklund flummar också på om någon ”jantelag” för de teoretiska ämnena och vägrar reflektera över skillnaden mellan kunskap och talang. Utan elitutbildningar i musik eller dans, kanske också idrott, får vi inga proffs därför att fysiska talanger måste tränas från unga år. Det ger alls inte den effekten att så tidigt och fort som möjligt smälla i sig en massa fysik.

Till och med LR-ordföranden som det brukar vara reda med går in i ett synd-om-tänkande för de högpresterande barnen: /Den som är duktig i matematik/ ”är ofta den lilla pojken eller flickan som står på skolgården och väljs sist när man ska ta ut fotbollslaget.”
För det första säger det inte ett dugg om att den lilla stackarn borde få gå i elitklass. Det säger att barnet inte har accepterat idrottens villkor, eller att kamraterna inte har lärt sig hur man beter sig i grupp.
För det andra är det inte ens sant. Högpresterande barn tenderar att vara duktiga i allting och ofta omtyckta. Medan barnet som är udda och utanför sällan blir poppis för att hon byter klass. Så tråkig och orättvis är barndomen.

Men en stor förändring som skett i skolan under de trettio år jag arbetat här är att studiemotivationen ökat, liksom prestationernas status.
Det stämmer visserligen att det finns en stark motvilja mot skolan hos arbetarklasspojkar i glesbygd. Men den motverkas inte med elitklasser i storstadsskolorna, utan med intresseväckande skolarbete, möjligheter till jobb på hemorten och förändrade könsrollsmönster.
Annars brukar numera studieframgångar applåderas, duktiga barn avundas och diplom delas ut för både höjdhopp och nutidtest. ”Plugghäst” och ”skolljus” är gamla ord. Barnen förstår dem knappast, om inte deras föräldrar använder dem.
Detta är något som vi - skolpersonalen - målmedvetet har arbetat för. Men utan en sammanhållen grundskola hade det nog inte varit möjligt.
Att höja skolans status och tillvarata olikheterna hos alla som går här - det är svårt att göra, det medger jag, men ska det vara så svårt att fatta också?

Klassbaserad utbildning åter, skriver Svensson
Allasmutsigadetaljer är kritisk och jämför med idrotten

Bevara Haga eller Mer Hysteri

Vi är många som uppskattar vårens vandringar i Hagaparken. Med överklassens självklara rätt att ta plats i världen säger Victoria Bernadotte att hon ”uppskattar regeringens generösa erbjudande” om en bostad där.
Det är som bekant lätt att vara generös när det går ut över tredje person.

Reinfeldt, totalt tondöv för folkliga önskemål därborta i sitt tråkiga Täby, tror att la Bernadottes inflyttning kommer att bli som att ha hagasessorna där igen och ge ”en ny tid och ny känsla för Haga”. Men de småsessor han drömmer om var 1940-tal! Familjen flyttade in till Stockholms slott när Carl-Gustaf var helt liten. Reinfeldts nya tid, ska det vara en retur till urklippsbilderna i krigsårens Allers?
Någon känsla för Haga har han tydligen aldrig haft. Då skulle han vara mer rädd om vårlökarna, höstlöven och fjärilarna.

I samma webbklipp snabbtillfrågades några flanörer som kände sig helt lugna. De trodde säkert att man kommer att kunna röra sig i parken även framöver.
När det gäller andra stadsplaneärenden blir folk upprörda ner på kvadratmeternivå och ringer kommunen om ett träd ska fällas, en gata enkelriktas, ett skolannex flyttas. Men så fort det är kungligheter inblandade är det som att all oro och alla konflikter upphör. Då är det trosvisst. Det blir nog bra, som i sagan. Och etablissemanget fortsätter berätta sagor för oss.

I SvD:s kulturdel skriver man att ”Sverige är på väg mot bröllopshysteri” och låter sex designers testrita brudklänningar åt Victoria.
Ja visst ska det väl gå att skapa lite hysteri om man börjar piska upp känslorna ett år i förväg. Men varför är det självklart att de ska ges rojalistiskt utlopp?
I väntan på en konsekvensbeskrivning från politikerna efterlyser jag ett kulturreportage om den ökade statliga övervakning som blir nödvändig i medborgarnas nationalstadspark!