Förra året
var en politisk katastrof. Men så länge böckerna inte är brända erbjuder de ett
andningshål. Här är några av 2015 års läsefrukter. En av dem, Djursholmsboken*,
finns från i somras med på Politik och poesi.
Vi börjar med Hitlers
biografi, av Joachim Fest. Har läst standardverket av Bullock och flera andra
skildringar och var därför tveksam om jag behövde ännu en. I synnerhet en som på 70-talet
kritiserades för att vara mer individpsykologisk än historisk. Eftersom den
kritiken i stort sett håller var detta just den Hitler-biografi jag behövde
nu, på 10-talet. De psykopatiska sprången i Hitlers utveckling, hans erotiska
förhållande till massan, tristessen i hans själ; först när man läst historia blir de fruktbara impulser.
Vill du ha nutidshistoria finns
sociologerna Peo Hansens och Stefan Jonssons Eurafrika. En inblick i EU som
postkolonialt projekt och de många turerna för att säkra den kapitalistiska
utsugningen av kontinenten i söder. Detta var vi några som sa redan under kampanjen inför
folkomröstningen då vi dränktes i propaganda för det förmenta fredsprojektet. Hansen &
Jonsson går till källorna och klär av EU in på kroppen.
Eftersom vi skulle
resa till Japan lästes mycket med anknytning dit. Etnologi, historia, kvinnors
situation. En verklig glädje var att läsa om Edita Morris Hiroshimas blommor,
en roman från tidigt 60-tal. Här skildras de överlevandes liv finstämt och
melankoliskt. En alltigenom älsklig bok om ett förflutet som då inte låg så
långt borta.
Efter hemkomsten från Japan var det
lättare att förstå Yasunari Kawabatas Tusen tranor, som jag inte läst sedan han
fick nobelpriset. Och sedan en ganska ny bok, Julie Otsukas The Buddha in the
attic, om de japanska ”postorderbrudar” som hämtades till USA och sedan
internerades under kriget. Ännu en melankolisk, älsklig bok.
Ebba Witt
Brattström visar med Stå i bredd att kvinnornas författarskap under 70-talet
var banbrytande och mycket betydelsefullt för feminismens utveckling. Dessa
böcker älskade eller avskydde jag när de kom ut, de var starka och berörande. Mitt
misstag var att jag räknade med att själv inom kort vara en del av det
litterära sammanhanget! Men det generösa 70-talet var en kort strömning, och snart
hade männen återtagit den litterära normen: män skriver allmängiltigt om arbete
och sex, kvinnor skriver privat om hushåll och snusk.
Storbritanniens
litteräre gigant, sir Terry Pratchett, dog under året. Hans sista bok om
Discworld, The Shepherd’s crown, är märkt av hans sjukdom men ett gripande
farväl till livet och den fantasivärld han själv och hans läsare haft förmånen
att få leva i under drygt trettio år. Utan att känna honom kommer jag att sakna
honom länge.
Pratchett avslutade sina skriverier på
Twitter:
”’TILL SLUT, SIR TERRY, SKA VI SÅ GÅ TILLSAMMANS.’
Terry tog Dödens arm och följde honom ut genom dörren till den svarta öknen, under
den ändlösa natten./ Slut.”
