På söndag öppnar en stor utställning om Anne Frank* på Forum för Levande historia. Det är av SvD:s presentation svårt att förstå vilka proportioner utställningen tilldelar familjen Franks liv respektive belysningen av nutiden. Tidningen beskriver en video med frågor; ställningstaganden som besökarna snabbt gör via mentometer. Den känner jag igen, förmodligen från i september. Då var jag senast på Anne Frank Huis i Amsterdam och försökte knappa in raka svar på komplicerade frågor.
Demonstrationsfrihet för nazister? Näringsfrihet för bokhandlare som saluför Mein Kampf? Klädkod för poliser som väljer att bära sjal? Enkelt till en början, för oss som är för alla liberala rättigheter. Men så småningom reser sig känselspröten: Nej jag tycker inte att Sverigedemokrater ska ha rätt att...
Vad betyder nej? Att jag är den som vågar säga ifrån i rätt ögonblick? Eller att jag avslöjar mig som antidemokrat?
Utställningen ger inga svar, det är storartat att den väcker frågan: Var går gränsen - den förbannade osynliga gränsen, den som bekräftas endast retrospektivt.
ÖB för skolan Jan Björklund kommer på söndag att inviga utställningen. Kommer han då, för en enda gångs skull, att vara liberal? Det uppförstorade fotot borde få honom till det - fotot på flickan som under en ytterst kort tid på en ytterst liten yta testade alla gränser som stod henne till buds.
* SvD anger i fotnot vem Anne Frank var. Det gör lite ont, eftersom jag trodde att alla visste det.
