Alla kan göra något!

Brevet som jag skickade till ett antal föreningar och plattformar fick inte många svar, det hade jag heller inte räknat med. Men tystnaden är ändå talande. Tystnaden är som jag ser det ett stort och illavarslande symtom på tillståndet i samhället. Kanske är man upptagen med sitt och orkar inte stöda fler projekt, men då räcker ett uppmuntrande ord. ”Vi är på gång!” Det är viktigt att få höra!

Folk har vant sig vid att ingen protesterar i tron att det inte ger någonting. Folk har vant sig vid att inte gå samman, därför att misstänksamheten och misstron är vad den här regeringen lever av.

Därför är det viktigt att vi delar – berättar – meddelar andra det som trots allt sker. På Facebook finns gruppen Riv Tidö-avtalet. Gruppen har som motto att alla kan göra något, också små saker som man kan göra hemifrån. Dela nyheter. Sprida hopp. Riv Tidöavtalet finns här. 

I Göteborg och Stockholm förbereds demonstration den 15 april. Ett bra tillfälle att sprida information om. Din förening eller grupp kanske vill ställa sig bakom, gå med eller ordna någonting  lokalt den dagen? Info om demonstrationen finns här.   

Var är folket? Fortsättning på Antifascistisk motkraft

Det är för tyst. Regeringen fortsätter göda de rika och klämma åt immigranter. Vilken saknad efter demonstrationer, fredliga uppror, manifesterandet av medmänsklighet! När de som bäst behövs, äger de inte rum. Varför är det tyst?

Till och med mitt eget parti, Vänsterpartiet, har ett tag legat för lågt när det gäller antirasism. Miljöpartiet formulerar sig tydligare, men ingen bryr sig om dem just nu, vilket är rimligt eftersom de svek sin egen argumentation när de hade chansen att regera. Socialdemokraterna hummar om att regeringspolitiken egentligen är deras egen – det är alltså inte lönt att gå och hoppas på en ny regering!

Var är folket? Det folk som gick ut på gatorna och tog emot asylsökande 2015, det folk som engagerade sig i Black lives matter strax innan coronan tog kål på allt socialt liv, var är det folket idag? Chockskadade av regeringspolitiken, utan tvivel. Tillvanda vid att rasism är normalt, att missunnsamhet och misstro är rimliga förhållningssätt. Inställda på att ”alla” tycker så.

Den unga generationen är starkt högervänlig, för att inte säga högerkonservativ, enligt opinionsundersökningar. Hur kommer det sig? Kanske därför att de aldrig levt i ett fungerande välfärdssamhälle.

Poetkollegan Annika Brink kom med ännu en förklaring: hennes generation

”gjorde uppror som punkare, ockuperade hus och demonstrerade för att vi såg att den metoden lyckats för dem som gått före oss och lyckats rädda almarna och annat bra. De som är unga nu har aldrig sett uppror lyckas åstadkomma något. Antirasisterna lyckades inte mota SD från att komma in i riksdagen och Greta och hennes följare har inte påverkat klimathotet, så vad ska de göra? Då hade vi dessutom en musikrörelse som eldade på med budskap. De finns inte idag.”

Vad kan vi begära av de generationer som vuxit upp med marknadsskola, sjukvårdskris och gnäll på så kallade migranter – utan att någonsin få se att solidarisk handling ger resultat?

En minoritet av ungdomen är förstås vänster, ännu fler är åtminstone demokrater. Dem ska vi inte glömma. Det var fint när någon i samband med senaste valet twittrade: ”Ge inte upp hoppet, de räknar utlandsrösterna. Hela estetklassen på Södra Latin är på studieresa och kommer rösta!” Hoppet om dessa kanske trettio röster värmde hjärtat i en blandning av vördnad och galghumor, ända tills det var kört. Hoppfulla röster behövs, ty vi gamla måste tydligen stå ut ett tag till.

Så låt oss samla ihop oss. Visa att även förlorade uppror har sitt värde, ty sammanhållningen värmer hjärtat. Låt oss inte sitta tysta medan vårt samhälle slås i småbitar.

Vi behöver en bred antifascistisk motkraft. Vi måste visa regeringen att deras politik från Tidö och framåt är inhuman. Vi ska vara solidariska, även om borgerligheten inte förstår det ordet.

Gör någonting, om också något litet. Tala om vad du gör, så andra får veta. Kom igen.