Leve kulturskolan!

Fyra vänsterpartister skriver i Aftonbladet om behovet av de kommunala kulturskolorna. Enligt en undersökning kommer drygt hälften av landets kommuner att göra nedskärningar inom kulturskolan detta år, vilket främst slår mot barn som inte har råd att ta privatlektioner i musik, dans eller drama.

Vänsterdebattörerna konstaterar det som borde vara självklart: utan bredd, ingen höjd. Det vill säga, både schlagerfestivalen och filmindustrin blir i förlängningen lidande om det inte funnits en bred, tidig frösådd där barn och unga upptäcker sina talanger och odlar dem tillsammans.

Själv ett teaterbarn vill jag också påpeka de värdefulla lärodmar för livet som vi bär med oss ur kulturskapandet.
Grundskolans kursplanedebatt är ett evinnerligt käftande om vilka esoteriska kunskaper i kemi och tyska som är oundgängliga för att du överhuvudtaget ska kunna få ett ordinärt svenskspråkigt välkammat jobb.
I kulturskolan får du, medan du har roligt, lära dig att respektera andra, träna ödmjukt och målmedvet, framträda inför andra, ta och ge kritik och tala så det hörs. Just de egenskaper som vilken personalare som helst efterfrågar mer än konditionalis och kvadratrötter.

”Skandal, skandal, spela nationalsången!” är ett citat ur en sagopjäs på 70-talet.
Skandal att skära i barnkulturen.
Den borde vara nationellt ansvar.

Vackert förortstorn

Moskén i Fittja, Sverige.
Inte en instängd källarlokal, utan ett värdigt gudstjänstrum med torn på.
Den ligger ganska avigt till, inklämd mellan sjön och motorvägen, med den fördelen att en viss avskildhet kan vara rogivande.

E4an söderut från Stockholm kantas av lagerlokaler, industriområden och utförsäljningar, förutom vanliga affärsgallerior. Heron city är en sådan, en blinkande upplyst färggrann lada som kallas upplevelsecentrum för att man kan se film och bowla där. Sorgligast är övergivna centra, felspekulerade affärsidéer vars svengelska namn du aldrig hört därför att vinsterna uteblev. Mellan rader av stängda järnjalusier säljer en ensam blomsteraffär slokiga tulpaner i solkiga lokaler, och en liten privat förskola har fått billig hyra och kikar rakt in i gråbleka, tomma kontorskuber.

Från vägen syns inte detaljerna, inte ens enstaka bra butiker. Här är bara jättehus och jätteparkeringar som vi far förbi och sprutar dånande skit över.
Ruderatmark för kommers, vakuum på storstadens baksida, en övermätt rap från kapitalismen.

Ändå finns det folk som väljer att ogilla – moskén.

Och så rysaren med ormen på det

Partyprinsessan. Envåldshärskaren. Nymfomanen. Eller en bedragen afrikansk hövding, maskerad till en duk för vit mans projektioner?

Klynnes biografi över Kleopatra ger en bred översikt av antikens historia några decennier före vår tideräkning. Härarna marscherar, Roms triumvirer förhandlar, släkterna hotar och fängslar varandra. Genom hela detta komplicerade historiska skeende vandrar Kleopatra - utan att vi riktigt får syn på henne. Hon dyker upp endast som älskarinna till två av Roms mäktigaste män, eftersom hon födde deras barn och kan beskyllas för männens misstag.

Författaren gör ett gediget arbete med att reda ut hur mycket, eller snarare hur litet, som går att få veta säkert om Kleopatra. Hon var drottning över Egypten i drygt tjugo år, en av allt att döma kapabel drottning som kunde sköta både landets skattkistor och Isis-kulten. Sannolikt såg hon bra ut, var begåvad, och gillade att bestämma och att festa. Hon mördade sina syskon och försummade sina barn, men inte mer än vad som var rimligt för sin tid.

Boken avslutas med ett kapitel som kunde bli en studie i sig, om hur Kleopatra beljugits, svartmålats, omdiktats och utnyttjats som varumärke. Inte minst i den påkostade filmen med Elizabeth Taylor från -63, då Kleopatras kärlek förverkligades när Taylor mötte Burton och ännu en melodram tändes.

Noga taget är det inte kvinnan som osynliggjord vi talar om, utan kvinnan som målats över med så många lager och blåsts upp så grandiost att endast den schabloniserade bilden återstår av henne.

Historien och historierna om Kleopatra visar hur näst intill omöjligt det är för en kvinna som överhuvudtaget blir sedd, att då bli sedd som en människa i sin egen rätt.
Kvinnan ses i relation till männen och i relation till uppfattningar om kvinnan.
Om kvinnan är ovanlig i något avseende, är hon ovanlig som kvinna. Allt hon gör, om hon beter sig illa eller gott, färgas av hennes kvinnlighet. Hon kan bli hjälte- eller monsterförklarad, men hon tillåts aldrig agera som fullständig individ och bedömas med mänskliga mått.

Kleopatra-berättelserna visar också hur ”orienten” under det rasistiska och imperialistiska 1800-talet kom att blandas ihop med ”kvinnan” så att egenskaperna blir oskiljaktiga: vek, mystisk, slapp, lat, känslosam, sensuell, syndig, rörig...
Mannen är vit, rationell, beslutsam och målmedveten. Mannen vinner, och skriver historia.

Historien igenom har Kleopatra aldrig upphört att irritera.

Recension från april -09 här, och boken här

Permittat att vara fånig

Alla med en månadslön under 46000 förlorar på att köpa hushållsnära tjänster, konstaterar Pelaseyed. Värt att tänka på när nu socialdemokraten Damberg funderar över hur man ska korpa röster från vad han uppfattar som vanligt folk, det vill säga högavlönade stockholmare. Men Damberg vill förstås ge pigavdraget en jämställdhets- och fördelningsprofil. Förmodligen vill han reformera EU inifrån, också.
Ingetdera lär inte gå så bra. Bådadera är utformade av och för de rika.
För dig som gillar siffror, se Veckans graf. Till och med jag förstod den.
Pelaseyed skriver mycket mer.

Det går åtminstone att sätta åt regeringen för småsaker. JO-anmälningen gick hem - de bryter mot språklagen genom sina engelska mejladresser. Än så länge har vi inte ministryn i Sverige, och regeringen själv har bestämt att svenska är officiellt språk.

Lagen gäller dock bara tunga myndigheter. Det är fortfarande fritt fram för Arlanda att kalla sig airport. Heder åt de busschaufförer som fortfarande ropar ut Arlanda flygplats.
Den som coachar, säljer blusher, jobbar med Smartboard eller utstöter läten som ”me like!” bryter inte heller mot lagen. Den är bara fånig.

Priset i fåneri går till Stockholms stad som kallar prinsessfestivalen för Love2010.
Haga ska vara park!
Se även Fiendeland om kungahusets forna nazisympatier.

Den som fick stanna hemma...

Tidningen Metro ger idag rådet åt oss som reser med Storstockholms lokaltrafik att STANNA HEMMA. Är det ett uttryck för fräckhet, cynism eller resignation?
Alla vi som timme efter timme försöker ta oss till jobbet i tjugogradig kyla uppfattas med andra ord som hemlösa okynnesåkare!

En god vän med ett förflutet i transportbranschen sa att det största problemet näst vädret är privatiseringar med påföljande minskning av personalstyrkan. Den senaste kalla vintern på 1980-talet fanns det på varje station anställda som gick ut och knackade is från spår, växlar och tåg. Idag är det en ensam pendeltågsförare som går ut med ishacka för att göra dörrarna möjliga att öppna och stänga så att hon överhuvudtaget kan köra tåget vidare.

Läs Jöran Fagerlund: ”För privata fordon är snön problemet, för kollektivtrafiken är privatiseringarna problemet.”

Tre kortisar ur idet

Har hittills inte skrivit om moderatfusket, tycker mest det är pinsamt. Det som bekymrar mig är föraktet mot demokratin. Pressen gör sitt bästa att smeta ut moderatmoralen till att detta är något som ”alla” partier eller ”alla” politiker fufflar med, att hånfullt bedrägeri rentav kännetecknar politiken som därmed görs smutsig och föraktlig. Så har Moderaterna ändå bakvägen uppnått ett av sina syften; att skada demokratin och onödigförklara politiken.
Homopoliticus skriver mer.
Se även SvD om de rinkebybor som svärtas ner av människoföraktande halvfigurerna inom ett parti.

Fick en fråga på fejsan om jag inte känner mig jävligt stolt när svenskar får guldmedaljer? Beklagar, men jag måste ha blivit ihopblandad med någon annan – sponsorn eller tränaren. Jag har inte gjort någonting som helst för dessa medaljer och ser ingen anledning till stolthet.
Förstår inte alla dem som känner sig personligt inblandade.

76% av svenskarna vill behålla monarkin, sägs det. Det är ganska naturligt, ty vad har de fått för alternativ att seriöst sätta sig in i? Familjen Bernadotte kommer att fortsätta sitt bidragsunderstödda liv under överskådlig tid.
Men detta ska inte betyda att medborgarna stängs ute från kultur och friluftsliv i Haga. Jag är inte alldeles övertygad om att 76% av svenskarna hellre stirrar på ett gallerstaket och några vaktkurer än att de promenerar i dungarna vid Brunnsviken.
Skriv på och sprid: Haga ska vara park