Äntligen!

Så roligt och så riktigt att Lessing får nobelpris. Jag minns gymnasiet, temuggarna, problemen utan ord, och flickorna som bytte Lessing-volymer som bokmärken. Det är lite av lång och trogen tjänst över utmärkelsen!
Jag läste henne aldrig, tyckte inte jag behövde eftersom alla andra gjorde det. Jag fattade att det handlade om förtryck och utmaning. Om att med pennans hjälp gräva sig fram till det riktiga. Om att fatta. Den femte sanningen. The golden notebook.

Lessing är någon sorts feminist. Hon har också varit någon sorts kommunist, men ångrat det, sa de i radio. Är väl en himla tur att vi inte behöver ångra att vi är feminister, ännu.

Lessing är den kvinnliga erfarenhetens epiker, sa Engdahl. Rätt bra sagt.

Löjligt, tyckte Lessing. Rätt bra sagt det med.

Äntligen! hördes inte denna gången, men skulle ha varit ännu bättre sagt. Lessing fick säga det själv.
Inte precis sa, men hon menade det. Vad hon sa var att hon fått alla pris som finns, men behövde detta för full hand.

Grattis till den självkänslan!

Det behövs många anteckningsböcker för att nå dit.

Det är politik, dummer

Apropå...
Ord som gammalt och nytt är inte så intressanta i politiken, som är ett sammanhang där man räknar resultat.
Arbetarrörelsen är gammal. Kapitalismen är äldre.

Jag ogillar inskränkningar i arbetsrätten. Liksom i varje rättighet som den gamla värderade arbetarrörelsen har slitit till sig från det gamla förbenade kapitalet.
Men mitt ogillande bottnar inte i att förtryck är urgammalt. Det bottnar i att förtryck är inhumant.

Låt oss anta att rösträtten aldrig hade införts. Skulle vi då ha slutat tjata om den? Sagt att vi hellre provar fräscha grepp, låta folk köpa sig makt och befogenhet eller slåss om saken?

Nästa som vill säga ”det känns gammalt”, ta och känn på idén att kompostera din farmor.
Sen kan du börja prata politiska lösningar.

Fjäsket som frasmakarens framtidsinriktning

Att umgås med miljöpartister är som att åka karusell. Det vill säga, kul ibland, men man blir lätt illamående. I vår lilla stad där vi framgångsrikt samarbetat i fyra år läste vi lokaltidningen att V inte går att samarbeta med! Nåja, de tog tillbaks det - men inte i pressen, förstås.

Men vad är dessa småstadsbekymmer jämfört med en helsidesintervju i SvD? Här framträder Peter Eriksson som vill organisera samarbete med enbart Socialdemokraterna. Erikssons motiv för detta är en liten absurdistisk pärla: ”Det känns friskt och framtidsinriktat. Vi två har någonting att erbjuda svenska folket.”

Logiken säger att om dessa två partier har någonting att erbjuda, men höll inne med det i fyra års tid, måste de ha stoppats av Vänsterpartiet. Konstigt att vi aldrig märkte vår maktposition – att ha blockerat vartenda friskt och framtidsinriktat förslag från Eriksson-Persson, utan att någon fick reda på det! Men Eriksson använder inte logik. Mona Sahlin och han har nämligen så mycket att snacka om att känslorna tar överhanden, och han glömmer hur S förlorade valet bland annat beroende på sin förre, plågsamt bedagade ledare.

I en sekunds klarsyn minns Eriksson att ”socialdemokraterna är lite för betonginriktade, och i första hand vill gynna den gamla, tunga industrin”. Sen rycks han med av sina känslor igen: ” Vänsterpartiet känns lite bakåtsträvande och gammalmodigt.”
Hur fick han till det? Betongsossarna som förnyare och den ekologiska vänstern som bakåtsträvare? Tyvärr, Eriksson talar inte politik. Han bluddrar på för att ställa sig in, ett fjäsk som driver honom till rena gissningar: ”Det låter som om V tänker driva en valrörelse bara på återställare”, säger han, utan insyn i en valplanering vi ännu inte påbörjat.

”Det är oklart om V ens vill vara med i ett sådant här regeringsalternativ,” säger Eriksson. Men gud i brallan karl, det finns ju inget alternativ ännu! Och när det ska tas fram, ska det handla om politiskt innehåll. Ju fler privatiseringar och orättvisor – desto lättare att hålla V utanför. Säg det rent ut nästa gång.
Men lite beröm får vi faktiskt: ”Jag är osäker på var vänstern står och vad de vill”. Detta kan inte vara annat än uppriktiga lovord från ett parti som har som metod att göra andra osäkra och att kokettera med sin opålitlighet.

Fula, skitiga och elaka

”Sämst i Sverige” är rubriken på en artikel om Vänsterpartiet i http://www.fokus.se där fotona visar en gäspande partiordförande och citaten kryddas av svordomar. Av artikeln framgår att vi som håller på med vänsterpolitik är dammiga och lite bakom. Utom det fåtal som själva erkänner att allt är kass. Visst har Fokus rätt i att ”Svenska vänsterpartiet klarar inte att nå ut”. Inte lär det gå bättre efter denna skopa ovett.
Grunden till deras utstämpling av den socialistiska rörelsen är faktiskt intressant. Fokus har låtit göra en opinionsundersökning med det nedslående resultatet att en överväldigande majoritet bland folket inte kan identifiera någon fråga som Vänsterpartiet driver eller lyfter. Även bland våra egna väljare finns en gigantisk okunskap. Självklart är detta ett problem som partiet bearbetar.
Den fråga som trots allt nämns, är fortfarande jämställdhet/feminism. Att den frågan slog igenom så till den grad kan förklaras med Schymans talartalanger – men också med att media tillät den att slå igenom. Den var så att säga het. Det var rätt läge.
Också jämlikhet nämns av de tillfrågade. Medborgarna tycks göra vissa associationer till detta för vänstern så centrala värde, men utan att nämna klass- eller rättvisefrågor. Konstigt, med tanke på att Dags-för-rättvisa var vårt motto i flera år. Eller med tanke på att det både inom och utom partiet finns de som menar allt vi har är trist klasskampsretorik.
Nej. Klasskamp har aldrig uppfattats som hett. Eller i rätt läge. Tydligen förknippas den inte ens med jämlikhet längre.
Slutligen fastslår Fokus att Vänsterpartiet inte lyckas skapa konflikt eller debatt. Tänk att det aldrig räcker åt somliga – antingen vi helt går in för egna konflikter, eller utsätts för media-attacker, är det inte nog. Ändå finns det kamrater som menar att vi är för konfrontativa.
Vad det gäller att skapa debatt skulle det sitta fint med lite draghjälp från journalisterna.
I jämlikhetsfrågor, till exempel.