”Klassisk moderat fördelningspolitik” är Ulla Anderssons (V) sammanfattning av budgeten (citat SvD 1017). Under citatet kommenterar tidningen att Andersson anser att avgiftshöjningar äter upp skattesänkningar. Varför detta anföringsverb? Att högern vill ha lägre skatter och högre individuell finansiering och nu har fått möjlighet att genomföra det är odiskutabelt. Andersson kan inte anse ett faktum.
Flera jobb utlovades, enbart skattesänkningar levererades. Inte ens dåliga förslag för fler jobb (pigavdrag, sänkt arbetsgivaravgift) genomförs. Mer angeläget var att halvera förmögenhetsskatten och sänka a-kassan, samt höja a-kasseavgiften och ta bort underklassens enda avdrag! En prestation av makalös arrogans.
Extra motbjudande är nedläggningen av Arbetslivsinstitutet. En utmärkt inrättning vars underlag går att använda inom snart sagt vilket arbetsrelaterat område som helst, från rehabilitering till diskriminering. Regeringen menar att forskningen kan skötas på universiteten, och det ligger något i det. Men resurserna har inte överförts dit.
Sturesson på Arbetslivsinstitutet finner beslutet ”besynnerligt” med det forskningsbehov som nu finns: psykosocial arbetsmiljö, ökad stress, korttidsrekryteringar, ny arbetsmarknadspolitik.
Dessvärre är det nog så enkelt att regeringen inte vill veta hur folk har det på jobbet.
Budgeten som helhet är rå klasspolitik. Nedläggningen av ALI är ett stänk av ren elakhet.
