Integrationens kärna enligt Ullenhag

Minister Ullenhag skriver om medborgarskapet, och öppnar med sin liberala, ömsesidiga försäkran att: ”Lyckad integration förutsätter dels att samhället är öppet och tolerant, dels att den enskilde invandraren anstränger sig för att komma in i det svenska samhället.”
Det blir fel direkt, eftersom han jämställer två olika storheter: samhället och den enskilde. Samhället gör, den enskilde gör… det låter rättvist men är det inte. Abstraktionen samhället ska se till alla sina medborgare. Den enskilde kan endast underkastas kravet att följa lagarna. ”Att komma in” är inte juridik, det har ett högst individuellt och därmed godtyckligt innehåll.

Medborgarskapet ska inte bara vara ett mål utan även ett medel för integration, fortsätter Ullenhag, och jag ogillar det sätt på vilket han tänjer den juridiska termen. Ett medborgarskap ska vara ett medborgarskap. Inte till en symbol eller något som ska utnyttjas för ett syfte. Ett svenskt medborgarskap innebär att jag får rösta i allmänna val, att jag respekterar lagarna och kan få stöd av svenska ambassaden om jag gör bort mig utomlands. Det är inte en etikettsbok för beteendet, det säger ingenting om min känsla och vilja. Något annat ska inte gälla för förvärvade medborgarskap. Men sedan framgår det att det symboliska värde Ullenhag skriver om kan bestå i att ideella föreningar arrangerar medborgarskapsceremonierna. Det låter bara som en kommunal besparing på femtiotusen kronor, ungefär.

För Ullenhag är kärnan i integration ”att människor träffas, lyssnar på varandra och för dialog”. Återigen det individuella planet, umgängesregler. I en tid när vi knappast hinner med våra egna familjer, vilka är det som ska sitta på möten och lyssna på varandra? Kärnan i integration samhällelig; rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Försörjning, demokratiskt inflytande, framtidstro.
Ullenhag tycks ha en uppfattning om det, eftersom han skriver: ”Men en del av integrationen handlar också om att nyanlända ska känna delaktighet, samhörighet och tillhörighet med det nya landet.” Varför men? Varför en del?
Ministern borde vända på utsagorna. Integrationens kärna är att de inflyttade efter ett tag (inte nyanlända, det vore väl mycket begärt) känner delaktighet etc - men en del av integrationen kanske kan bestå av att folk träffas och för dialog. Om de vill.

”En signal från samhället och staten är att vi välkomnar alla dem som sökt sig till vårt land” – ja, det är där vi borde börja. Men de som ser sina familjemedlemmar utvisas av Ullenhags regering har nog svårt att känna igen signalen.

Medborgarskapet som juridik eller symbol

I Sverigedemokraternas program står det: ”Svenskt medborgarskap ska vara ett privilegium i första hand för svenskar”, vilket Rödgrönsolidaritet uppmärksammar i ett fint inlägg.

Den formuleringen är ganska festlig. Lite som ”röda äpplen ska vara röda”. Ty medborgarskapet är juridiskt. Den som är svensk är svensk.
Sverigedemokraterna menar att medborgarskapet ska vara ett privilegium för människor födda på en viss plats, eller med föräldrar födda på en viss plats, eller med ett visst språk, eller kanske ett visst utseende eller en viss klädedräkt. De vet inte riktigt vad de menar, och de underkänner medborgarskapets juridiska status. En person född i Frankrike är för dem för evigt ”fransk”, hur mycket hon än viftar med sitt svenska pass.

Franskan har två uttryck: jus de sol & jus de sang. Jordens rätt och blodets rätt. I Frankrike tillämpas jus de sol-principen: den som är född på fransk mark får franskt medborgarskap. I Sverige tillämpas jus de sang-principen: den som har svenska föräldrar är svensk. Ingen av rättsprinciperna medger ett individuellt val, men utöver dem finns förvärvade medborgarskap. I Frankrike poängteras språket starkt, i Sverige vistelsetiden i landet. För båda länderna gäller att den som fått medborgarskap är fransk respektive svensk.
Det sista är vad Sverigedemokraterna vill ändra på. Rättslig status ut, känslosamt godtycke in.

Hur är det med privilegiet då? Svenskt medborgarskap är inte ett privilegium i sig, bättre än alla andra medborgarskap. Men det ger oss rätten att rösta i riksdagsval, och att bli efterlysta om vi försvinner utrikes. Samma privilegier som franska medborgare har i Frankrike.

Svenskt medborgarskap är alltså ett privilegium för svenskar, liksom röda äpplen är röda.

- -
Andra som bloggat: Rödgrönsolidaritet

Tufft i Schweiz

Det var en lättnad. Schweizarna röstade NEJ till det högerpopulistiska förslaget att invånarna i respektive kommun ska kunna förläna eller avslå schweiziska medborgarskap. Så har det varit tidigare i Schweiz. Det var ett riktigt otäckt system som byggde på godtycke och var öppet för diskriminering – vilket även den schweiziska regeringen ansåg.

Nyligen hölls en folkomröstning om huruvida systemet skulle återinföras. Ett argument för förslaget var att det är i kommunen som medborgarkandidaten är känd, inte inför myndigheter och domstolar. En högerpopulist skulle aldrig komma på idén att anonym likabehandling utgör en trygghet; rättssäkerheten. Med suveränt förakt för realiteter påpekade de också att schweiziska pass inte ska delas ut som godis – som om det var någon som försökt göra det! (Lindt-choklad delas förresten inte ut fritt den heller.)

Skillnaden mot Sverige är tack och lov stor. Men i retoriken finns likheter. Som att påstå saker som ingen tycker och få det att låta som en hotande fara. Eller att peka ut immigranter som brottslingar. Och givetvis att sprida myten om de "känsliga" frågorna som bara populisterna ”vågar” ta upp.
Det har vi hört till leda. Till och med en del journalister i Sverige, till och med folk inom vänstern, deltar i leken ”främlingsfientlighet är tufft” .

Men schweizarna har deltagit i det godtyckliga medborgarskapets system. Har sett sina grannar uthängda med bild och personliga uppgifter inför en lokal omröstning om deras behörighet. Det högerpopulistiska partiet fick med miljardärsstöd i ryggen en tredjedel av rösterna i förra parlamentsvalet. Men i denna fråga förstod 64% av väljarna att det var tufft att rösta nej.