Högtidsdikt

Vartenda år JA
sommar blev, då andens dräkt näringsfattig mull
erbjöd varje vildblommas ansikte
Där höljet av levande trä
generationers rottrådar i svenska ramar
hade väntat, och min ökenfötter nu står
och skall stå

Med gudomen fick jag syrenen att blomma
törnrosorna invid sömnens rand, ängen full av leenden
Midsommarblomster vartenda år
då buketterna lyser rummen och stegen gräset
Då stången och ringen, köttet och höet
mognande kransar
det dansar

Ängsklockan mot hällen
solklockan mot kvällen
barn som buketter, solfångare i hagen
JA vartenda år, kransarna ska bindas
åt oss
åt barnen
för barnen
för nödvändighetens och årets skull
för så skall vara
för fröna i såningsraden

för någots skull

(utdrag ur JA eller Det enda som blev, HD)

Den ojämna kampen mot klichén

Är det bra med poesi-slam eller inte?
Med p-s menar jag inte verbal gegga. Inte heller syftar jag på min egen metafor om poeter som ”renhållningsarbetare, civilisationers friskhetstecken” (Manifestation -04 ) Jag menar den uppskattade tävlingsformen poetry slam. Och ”uppskattade” innebär att det kan komma sjutton pers i Skärholmen eller åtta i Ö-vik. Verkligt uppskattade arrangemang såsom ligamatcher när hundratals ligister klår upp varandra över hela stan är en kulturform som helt undandrar sig mitt bedömande.

Så: är det bra med poesi-slam eller inte?
Författaren Malte Persson anser: ”Ett spamfilter för klichéer står definitivt på önskelistan och skulle, är jag rädd, förpassa 99 procent av all slam-poesi till en kloak för poesi-slam.”
Men problemet med ett dylikt spamfilter vore att 99% av Allting skulle spolas. Klichéernas övervåld gäller inte huvudsakligen muntlig eller tryckt poesi/”poesi”, utan allt verbalt ut-inflöde.Från pendeltågperrongtyckande till promemorior, tjänsteutlåtanden och... gode jävvlar, har ni sett den kletigt floskulösa variant av kontaktannons som kallas personalrekrytering?
Under poesitävlingar kan vi som lider av klichéer få unna oss att rösta bort dem. Fler goda skäl att tävla i poesi skriver Istvan Molnar sedvanligt utmärkt om i sin krönika på Estradpoesi.

Är det bra med språkmaterialism eller inte?
Malte Persson överraskar mig på www.nypoesi.net : ”Den så kallade språkmaterialismen - - undviker klichéer på bekostnad av att komma att likna spam på riktigt, och gör därmed en dygd av att inte fastna, vare sig i filtret eller minnet. - - Under alla omständigheter: «the War against Cliché» - - kan bedrivas med både konventionella och okonventionella vapen.”
Men vaddå, var det inget mer? Är det bara det de menar, de som konstruerar en poesi som så att säga handlar om sina egna skiljetecken? Att döda klichén försökte vi oss på, helt schablonmässigt, som studenter. Det var bara en i raden av alla våra impossibla missioner - om nu slagorden låter bättre på utrikiska. Jag önskar språkmaterialisterna lycka till i kampen. Själv fortsätter jag ett tag till med poesi av annan sort.

Men - är det bra med poesi eller inte?
Vad jag har att säga om den saken, sa jag i Manifestation. Av detta framgår att jag ligger närmare romantikerna än materialisterna. Är den positioneringen viktig? Nej. Möjligen kan det ha sin betydelse, att jag håller mig i närheten av renhållningsarbetarna.

Tvångsskola för barn, för kunskap, för livet

I frågan om skolstart för sexåringar går min sympati til Kd, som ensamma i regeringen driver den liberal-individualistiska linjen att barn är olika. Visst vore det bäst med en skolövergång just den dag när lilla jag är mogen för det. Men uppriktigt sagt tror jag inte att vi vuxna klarar av det – inte mer än vad vi har idag, när barnen i praktiken börjar skolan vid 5-8 års ålder, beroende på personlig mognad eller föräldrarnas ambitioner.

Det som stör mig ifråga om obligatorisk skolstart vid sex års ålder, det är inte obligatorisk och inte start, ej heller sex eller ålder. Det är förleden ”skol” som ger mig onda aningar.
Det finns idag en utmärkt sexårsverksamhet med kreativa gruppaktiviteter i lärande miljö. Detta är vad som väljs av en majoritet av föräldrarna*. Om barnet redan läser och räknar kan hon börja första klass, och verkar hon allmänt sent utvecklad kan hon gå kvar i förskolan/dagis. Det kanske finns en poäng med att införa tvång på sexårsverksamhet, men jag är inte säker.

Ännu mindre säker är jag om det verkligen är denna utvecklande verksamhet som borgarna (minus Kd) avser. Hör Jan Björklund (enligt SvD): ”Vid sex års ålder är barn väldigt mottagliga för inlärning.” Förvisso, men hittills har vår björkruska till minister aldrig avsett något barnasinnat när han talar om inlärning. Inte blir det bättre när Fjelkner på Lärarnas riksförbund, ofta en vettig person, nu hänger på med att barnen ska läras att läsa, skriva och räkna.
Att en del av dem faktiskt lär sig detta i förskoleklassen förbigås av båda talespersonerna.

”Sanningen är ju att sexåringar vill gå i skolan” säger ministern. Alltså, han med ett brinnande intresse för kunskap. Men obs: varje utsaga som börjar med ”sanningen är”, är a priori misstänkt. Om sedan ett litet förrädiskt inklusivt ”ju” ingår, gör det inte sagan mer trovärdig. Och om innehållet går ut på vad andra människor tror, vill, tycker och tänker... säger jag ack och ve för den kunskapen.

Av de tvångsmedel ett samhälle behöver är skolan ett. Men det är de borgerligt liberala, de som vill ha mindre styrning av den enskildes liv, som nu förespråkar att tvångsmedlen flyttas längre ned i åldrarna.

Är det förresten någon som kan räkna upp alla de reformer som alliansen genomfört för att öka den enskildes frihet?

Fotnot: 96% av sexåringarna går i förskoleklass, 3% går i grundskola, källa SvD. Den återstående procenten då? Min gissning är att det är sjuka barn, barn under utredning, eller barn som hålls hemma mot sitt eget bästa.