Det är politik de vill ha!

Det sägs att det ligger i Moderaternas intresse att hålla valdeltagandet lågt i Sundbyberg. Det kan det ligga något i.
Det sägs även att Socialdemokraterna i Sundbyberg hanterat frågan om en valdeltagandekampanj på ett klantigt sätt. Det kan det också ligga något i. Om så, antar jag att Vänstern och Miljöpartiet får bära en del av ansvaret. Det är nämligen rödgrönt styre i Sundbyberg, även om det ligger i någons intresse att glömma bort det eftersom det fungerar så pass bra.

Eftersom jag varit djupt engagerad och verksam i valdeltagandekampanjer tidigare har jag en del att säga om den saken. Till exempel att en kampanj har mycket liten effekt. Möjligen bidrar den till att inte ytterligare sänka valdeltagandet!
Enligt min erfarenhet spelar kommunens tjänsteutförare en vansklig roll i en sådan kampanj och har svårt att få något uträttat. Inte för att vi är inkompetenta eller inte kan tala med den så kallade verklighetens folk, utan för att vi inte ska eller får tala med dem om det som intresserar dem, nämligen politik.

Ja du Hägglund. Det var politik de ville ha! Min uppgift var att tala om för folk var vallokalen låg och vilka frågor som kommunen ansvarar för. Folk frågade om min inställning i Israel-Palestina-konflikten, om kriget i Irak, om Migrationsverkets avvisningsbeslut, och varför jag inte såg till att alla har arbete. Då hänvisade jag till de politiska partierna och folk undrade med all rätt vad jag hade på torget att göra.

Informationen på SFI-kurserna, ”Så styrs Sverige, så styrs Stockholm”, var däremot mycket uppskattad och verkade ge en hel del till deltagarna - som frågade sina lärare varför de inte fått veta detta förut! De talade också om för mig varför de valt att inte rösta, vilket var mycket upplysande och i lika många fall tydde på respekt för politiken än på motsatsen.

Det som behövs är mer politik, inte mindre. Den kampanj eller insats som faktiskt visat sig fungera i Sverige och internationellt är den mest banala och tröttande: ut med politikerna! Var synlig på mötesplatserna, var med folk, ta upp brännande frågor, stå för vad du tycker, var tydlig med skillnaderna, visa på möjligheter att ta ställning och agera.
Livsavgörande frågor och personligt engagemang - det finns ingenting annat som engagerar.

Ingen skam, dubbel moral

Men har mänskan ingen skam i kroppen? Detta gamla uttryck kommer för mig när jag läser att den moderat som förtalat Mona Sahlin via mejl tycker att det ”mest är en kul grej”.
Föralldel. Det finns fler kul grejer som är åtalbara.

Men de två borgerliga bloggar jag läst envisas med att skuldbelägga offret - de menar att om man är slarvig som Sahlin har man inget att beklaga sig över. Upprörda socialdemokrater är i deras ögon enbart pinsamma och löjeväckande.

Mer pinsamt borde det vara när deras meningsfränder bär sig illa åt. Ty brevhistorian är framförallt pinsam. Oavsett partifärg känner jag skam när människor som valts för att inneha ett förtroende beter sig inskränkt och illvilligt.
Inom politiken måste vi ha en gemensam överenskommelse om att alla medel inte är tillåtna. Just denna incident behöver inte alls vara ett element i Alliansens kampanjstrategi, men den skulle kunna vara det. Etzler i Flamman gör en effektivt otäck analys av systematiken i anklagelserna mot Sahlin.

Om det inte är strategi, vilket jag hoppas, är det ett fint litet exempel på den kuriösa borgerliga dubbelmoral som säger att umgängesregler bara omfattar de andra.

Utan kultur kan vi inte leva

Vad vill de politiska partierna med kulturen? I en artikel i SvD belyses den ideologiska skillnaden mellan politiker som kräver kvalitet respektive lönsamhet. Till exempel Fp:s krav på stadfästelse och kanon, och M:s kundperspektiv där marknaden styr. Enkelt uttryckt, konservatism och liberalism. Ifråga om kulturpolitik tycks de båda partierna ha bytt ideologisk ståndpunkt.
Socialdemokraterna avfärdas i artikeln som att de har en instrumentell syn på kultur, något som nog kan vara riktigt. Men de är inte ensamma om det. Frågan om vad vi vill med kulturen ligger mycket nära ”vad är kultur bra till?” - om den alltså inte gör människor vackrare eller rikare.

Nu gör den visserligen det, men det är inte omedelbart mätbart. Därför behandlar Vänsterpartiet kulturen som ett mänskligt behov, och vår valslogan ”världens bästa välfärd” omfattar också kultur - alla människors möjlighet att vara både publik och utförare. Kulturpolitiska krav från vänster är bland annat att det ska vara gratis på muséer, att En bok för alla och kulturtidskrifterna ska överleva med fortsatt stöd, och att alla kommuner ska ha kulturskola och replokaler för musik och teater. Vänsterpartiet verkar också för att få till stånd rimliga villkor för kulturarbetare; att dessa yrken ska visas respekt.

”Utan musik, rörelse, litteratur, teater, bilder kan vi inte leva.” Så står det i inledningen till vårt kulturpolitiska program, där den politik som presenteras gång på gång betonar medborgarnas deltagande i kulturlivet.
Inte konservatismens stadfästa kultur, inte liberalismens lönsamma. En socialistisk kultur är aktiv, den bygger på att skapa och göra lika väl som att njuta och applådera.

Men kvaliteten då? Även om det är trevligt när sexåringarna står i papphattar och sjunger falskt verkar de inte särskilt kultiverade jämförda med Malena Ernman, Marie Lindqvist och Martina Lowden.
De ska inte heller jämföras med. De är på väg, och har roligt under tiden. Alla kan inte bli mästare, men alla behöver kultur på väg till banken, moderskapet eller självmordet. Så tillåt mig att upprepa mig:
Ju bredare basen är, desto högre når toppen

Skribenten i SvD anser att kulturen (och kvalitetskraven) bör vara en valfråga. Ska det bli något av med det får han allt vända sig till sina mediakolleger, vars intresse inte är brinnande.
Men om ditt är det, läs Vänsterpartiets Kulturkompass som också innehåller också mycket om digitala media och upphovsrätt, och finns att hämta här.

Stockholmsvänstern är på med ett inlägg apropå samma tidnings intervju med kulturministern

Borgarna tar inte sommarlov

Årets största högtid är avklarad och högsommaren inträder. Men borgarna drar sig inte för att förpesta också de här korta, ljusa månaderna.

I förra veckan antogs förslaget till ny skollag. För att höja kunskapsnivån ska lektorstiteln återinföras. Äntligen! Att vi inte kom på det, alla vi som bemödar oss om flerspråkig undervisning och utomhusmetodik i NO, att det var lektorer vi saknade!
Ännu en förnyelse från gamla realskolans tid är att grundskolebarn ska kunna avstängas från undervisning. På vilket vis detta stärker ”kunskapsorienteringen” förmedlar inte utbildningsmajoren i sitt karaktäristiska svammel: ”Den gamla skollagen utarbetades till stor del på 1970-talet, i -68 års anda.”
Vilket skulle betyda? inflikas här av någon knarrig gammal lektor med tankereda i kursplanen.

CUF ångrar inte sin arbetarfientliga kampanj, eftersom den väckte debatt. Vilket är precis vad varje misslyckat utspel i den offentliga sfären brukar försvaras med. Är man inte bäst på något annat kan man bli bäst på att få skäll.
Förbundsordföranden menar att unga människor betraktar politiker som gråa, trista och oförankrade i verkligheten. Detta botas genom svordomar, engelska glosor och mobilnummer till politiska företrädare. Som om de unga inte skulle ha övernog av ruffig språkmix och mobilkontakter allaredan.
CUF för sin del är blåa, trista och oförankrade i verkligheten. Deras politiska agenda går ut på att privatisera arbetsförmedlingarna (också), skrota anställningstryggheten och subventionera arbetsgivarna genom att befria dem från sociala avgifter. De vill också ha lägre löner för alla unga som vill.
Räck upp en hand!

Privatiseringsmanins senaste offer är bilbesiktningen. Efter 1 juli får du välja alldeles själv vem som gör den säkraste bedömningen av din bils brister. Jag är fortfarande så upprörd över att de sålt mitt apotek att jag inte orkar skriva samma saker igen om höjda priser och lönsamhet före säkerhet och prylfixering framför hållbarhet... men Kaj Raving skriver bra.