Var var ögonen när orden
Var var ord i ögonblicket
Var var ni som skulle veta?
Var var vi?
Med blasten, barnet
var vi det? – och vilket av dem?
Ingen som är här kan veta.
Endast här kan envar leta.
Stenen trampas, stegen blandas
något i dem
måste andas.
Här på torget var det.
Är det?
Att vi väntar –
ja kamrater!
Barn och barm och blast
dem har vi
så vår vilja
är för alltid.
För och alltid
finns imorgon.
Vem är du
med ditt imorgon?
Blott den dag
när
vi ska finnas
ur Manifestation, HD -04
fredag, november 09, 2007
Anschluss!
Rinkeby nämnde jag igår, i samband med utförsäljningen av Kista. Var inte Rinkeby den fria republiken? undrar kanske någon minnesgod.
Jo, så var det 1991-2007. Nu har området uppgått i Kista. Inte slagits samman eller gått ihop, vilket man först hoppades, utan anslutits till och uppgått i den större och rikare stadsdelen. Detta genomfördes med en sällsynt administrativ effektivitet som fick rinkebyfolk att misstänka att Allians-Stockholm var ute efter att sudda bort historien.
Det är klart vi kan lära av Kista, sa någon. Men har Kista inget att lära av oss?
Vi hade festivalerna, torget, andan, livet, sa en annan. Kista har en galleria. Kul kul.
Gjorde de vi ingenting som var bra? sa en tredje. Kista är duktiga på att nätverka med näringslivet, det vet alla. Men demokrati och kultur då?
Att sudda i historien är fult. Och har alltid en avsikt.
Rinkeby är det område i Stockholm med största andelen socialistsympatisörer och största andelen flerspråkiga. Idag ligger byn inom den stadsdelsnämnd som först ska säljas ut. Detta är inte en tillfällighet. Det är en rädsla för det annorlunda, för det regnbågsfärgade och möjligt revolutionära.
Den rädslan har alltid funnits, men tyglades så länge Rinkeby gick att visa upp som mångkulturell experimentverkstad. Efter 90-talets nedskärningar var det inte så festligt färgstarkt längre, så när borgarnas allians ska visa vem som bestämmer vet de var de ska sätta in kniptången.
Naturligtvis mot dem som trodde att de var nåt.
Som till och med trodde att de hade en gemensam historia.
De ska inte slås ihjäl, det är primitivt. Säljas är mer i tiden, den historielösa tiden.
Jo, så var det 1991-2007. Nu har området uppgått i Kista. Inte slagits samman eller gått ihop, vilket man först hoppades, utan anslutits till och uppgått i den större och rikare stadsdelen. Detta genomfördes med en sällsynt administrativ effektivitet som fick rinkebyfolk att misstänka att Allians-Stockholm var ute efter att sudda bort historien.
Det är klart vi kan lära av Kista, sa någon. Men har Kista inget att lära av oss?
Vi hade festivalerna, torget, andan, livet, sa en annan. Kista har en galleria. Kul kul.
Gjorde de vi ingenting som var bra? sa en tredje. Kista är duktiga på att nätverka med näringslivet, det vet alla. Men demokrati och kultur då?
Att sudda i historien är fult. Och har alltid en avsikt.
Rinkeby är det område i Stockholm med största andelen socialistsympatisörer och största andelen flerspråkiga. Idag ligger byn inom den stadsdelsnämnd som först ska säljas ut. Detta är inte en tillfällighet. Det är en rädsla för det annorlunda, för det regnbågsfärgade och möjligt revolutionära.
Den rädslan har alltid funnits, men tyglades så länge Rinkeby gick att visa upp som mångkulturell experimentverkstad. Efter 90-talets nedskärningar var det inte så festligt färgstarkt längre, så när borgarnas allians ska visa vem som bestämmer vet de var de ska sätta in kniptången.
Naturligtvis mot dem som trodde att de var nåt.
Som till och med trodde att de hade en gemensam historia.
De ska inte slås ihjäl, det är primitivt. Säljas är mer i tiden, den historielösa tiden.
torsdag, november 08, 2007
Privat attentat i större skala
Kista stadsdelsnämnd i Stockholm ska sälja ut i stort sett all sin kommunala verksamhet. Se Flamman! Från stadsdelsförvaltningens reception till stödet för psykiskt sköra, handikappomsorg och missbruksvård.
Storskaligt. Småsint.
Oppositionen är chockad, med all rätt. Sällan såg man en lika kallhamrad utförsäljningslista. En som riktar dolkspetsen just mot dem som har det svårt.
Medborgarkontoren står också med på listan. Det i Husby är utmärkt. Det i Rinkeby är stans bästa. Det är folk där jämt. Men just de medborgare som frågar mest, ska i framtiden möta butikspersonal istället för allmänhetens tjänare.
Skärande ironi: Vi skapade ett samhälle som är så komplicerat att vi inte själva förmår ta oss fram i det. Vi inrättade då mötesplatser och servicetorg i medborgerlig upplysningsanda, där samhället så att säga förklarade sig självt. Vilket är en förbannad skyldighet. Den skyldigheten vill Kista stadsdelsnämnd skamligt nog betala sig ur. Om detta förslag går igenom ska vinstberoende företag vägleda människor i arvstvister, asylärenden, avfallshantering, barnomsorgskö, bostadsbidrag, cykelhjälmstest... vilket bara är början av alfabetet.
Och början av en politisk strid, förstås.
Storskaligt. Småsint.
Oppositionen är chockad, med all rätt. Sällan såg man en lika kallhamrad utförsäljningslista. En som riktar dolkspetsen just mot dem som har det svårt.
Medborgarkontoren står också med på listan. Det i Husby är utmärkt. Det i Rinkeby är stans bästa. Det är folk där jämt. Men just de medborgare som frågar mest, ska i framtiden möta butikspersonal istället för allmänhetens tjänare.
Skärande ironi: Vi skapade ett samhälle som är så komplicerat att vi inte själva förmår ta oss fram i det. Vi inrättade då mötesplatser och servicetorg i medborgerlig upplysningsanda, där samhället så att säga förklarade sig självt. Vilket är en förbannad skyldighet. Den skyldigheten vill Kista stadsdelsnämnd skamligt nog betala sig ur. Om detta förslag går igenom ska vinstberoende företag vägleda människor i arvstvister, asylärenden, avfallshantering, barnomsorgskö, bostadsbidrag, cykelhjälmstest... vilket bara är början av alfabetet.
Och början av en politisk strid, förstås.
måndag, november 05, 2007
Antikultur
Arbetarkultur, vad är det? frågade jag i inlägget nedan. Svaret kom på direkten. Arbetarkultur är fortfarande farlig. Läs om hur värdefulla konstverk skyfflas bort från halvoffentlig miljö på grund av sitt motivval!
Före detta Folkets hus, numera City conference centre, Stockholms bästa och dyraste konferenslokal, slänger ut X:et och Amelin. Vd säger att kunderna inte önskar se scener ur arbetarrörelsens historia. Med uppdrag att driva huset kommersiellt tar han då ned stora konstnärers värdefulla målningar, som ändå i flera år dolts av draperier.
Bigotta, inskränkta kunder och en mjäkig vd bildstormar vårt såväl sociala som kulturella arv och försöker inbilla sig och oss att rätten till mysiga events står över dessa gemensamma värden! Vad blir det härnäst, bokbål – hjärntvätt?
Antag att vänstern hyr en konferenslokal med låt oss säga nationalromantiska målningar. Föreställ er att någon av oss skulle be att de döljs eller tas ned... Nej. Inga planer. Vi har viktigare saker för oss på våra möten än att sabotera konst. Men försök ändå föreställa er att vi gjorde det... och vilka censur-rubriker det skulle förorsaka.
Om den historiska händelsen Storstrejken 1909 får det att vända sig i magen på bolagsstämmorna, så är detta det enda roliga i denhär incidenten. Historien är laddad. Må konsten bränna hål i draperierna.
”När jag hör ordet revolver osäkrar jag min kultur”
okänd travesti på Goebbels
Före detta Folkets hus, numera City conference centre, Stockholms bästa och dyraste konferenslokal, slänger ut X:et och Amelin. Vd säger att kunderna inte önskar se scener ur arbetarrörelsens historia. Med uppdrag att driva huset kommersiellt tar han då ned stora konstnärers värdefulla målningar, som ändå i flera år dolts av draperier.
Bigotta, inskränkta kunder och en mjäkig vd bildstormar vårt såväl sociala som kulturella arv och försöker inbilla sig och oss att rätten till mysiga events står över dessa gemensamma värden! Vad blir det härnäst, bokbål – hjärntvätt?
Antag att vänstern hyr en konferenslokal med låt oss säga nationalromantiska målningar. Föreställ er att någon av oss skulle be att de döljs eller tas ned... Nej. Inga planer. Vi har viktigare saker för oss på våra möten än att sabotera konst. Men försök ändå föreställa er att vi gjorde det... och vilka censur-rubriker det skulle förorsaka.
Om den historiska händelsen Storstrejken 1909 får det att vända sig i magen på bolagsstämmorna, så är detta det enda roliga i denhär incidenten. Historien är laddad. Må konsten bränna hål i draperierna.
”När jag hör ordet revolver osäkrar jag min kultur”
okänd travesti på Goebbels
söndag, november 04, 2007
Kultur II*
Arbetarkultur, vad är det? Moa Martinson, studiecirkel i italienska, Ulf Lundell, att sjunga Inatt jag drömde på FN-dagen eller att skråla Bajen & bärs?
Enligt Sundgren i Flamman är idén om en specifik arbetarkultur ett ”ideologiskt marinerat” önsketänkande. Samtidigt hävdar han att SAP i sina kulturpolitiska ställningstaganden skämdes för Folkets hus och Folkets park. Detta får jag inte ihop – det verkar ha varit olika socialdemokrater som vid olika tidpunkter önsketänkte respektive skämdes.
Arbetarkultur, vad är det? Det är det vi menar med det. Klasstypiska sedvänjor och språkbruk finns. En klasstypisk konst är svårare att urskilja. Kolmilor var absolut inte konstnärliga innan Dan Andersson fått dem till det.
Det multidefinierbara kulturbegreppet är alltid en svårighet, så även i Flamman-artikeln. Sundgren verkar inte syfta på seder och språk, men verkar inte heller begränsa sig till konstkultur. Han tycks hålla sig med ett vitt kulturbegrepp, ungefär ”allt som människor gör”. Det är fullt lexikaliskt gångbart – men svårt att göra kulturpolitik på.
Logiskt nog vill Sundgren att datorspel, stickning och lajvspel ska ha samma ”självklara” rätt till offentligt stöd som Operan och P1. Men han (eller artikelförfattaren) missar att rättigheten inte är självklar! Borgarna skulle vara fullt i stånd att strypa stödet till sin egen opera, eftersom de kan betala biljetterna ändå eller låta dem sponsras av en hygglig näringslivskusin. Det handlar idag inte om vänsterns eventuella folkförakt (”skämmas för Folkets park”), inte heller om feg uppslutning runt commonsense och comme-il-faut. Dagens hållning är en försvarspositioin sprungen ur politisk praxis.
Sundgren förordar ett kulturliv baserat på ett medborgarperspektiv vid fördelningen av kulturpengar. En sympatisk tanke, ty alla är kulturproducenter. Men alla ska inte skapa samma kultur! Och jag befarar att ett medborgarperspektiv skulle ge väldigt mycket fotboll för pengarna. De som kanske ville dreja eller steppa får inte en chans. Sundgren konstaterade att kommersialismen inte skapar mångfald. Jag är inte säker på att spontana viljeyttringar gör det heller.
(Om vi inte plötsligt har en väldig massa kulturpengar. Och det tror vare sig Sundgren eller jag.)
Därmed står mycket att vinna i mötet mellan kommersiellt, offentligt och frivilligt, det håller jag med om. På små orter fungerar det utmärkt, när videobutiken skänker film till ungdomsfestivalen, byns layoutare gör programbladet, och jag går upp i gryningen för att vara parkeringsvakt vid skogstjärnen när det är kulningskonsert.
Men att reglera dessa möten via rikspolitiken låter riskabelt nära att staten sponsrar näringslivet, istället för tvärtom.
*fortsatt kommentar till intervjun med Sundgren i Flamman 43/07
Enligt Sundgren i Flamman är idén om en specifik arbetarkultur ett ”ideologiskt marinerat” önsketänkande. Samtidigt hävdar han att SAP i sina kulturpolitiska ställningstaganden skämdes för Folkets hus och Folkets park. Detta får jag inte ihop – det verkar ha varit olika socialdemokrater som vid olika tidpunkter önsketänkte respektive skämdes.
Arbetarkultur, vad är det? Det är det vi menar med det. Klasstypiska sedvänjor och språkbruk finns. En klasstypisk konst är svårare att urskilja. Kolmilor var absolut inte konstnärliga innan Dan Andersson fått dem till det.
Det multidefinierbara kulturbegreppet är alltid en svårighet, så även i Flamman-artikeln. Sundgren verkar inte syfta på seder och språk, men verkar inte heller begränsa sig till konstkultur. Han tycks hålla sig med ett vitt kulturbegrepp, ungefär ”allt som människor gör”. Det är fullt lexikaliskt gångbart – men svårt att göra kulturpolitik på.
Logiskt nog vill Sundgren att datorspel, stickning och lajvspel ska ha samma ”självklara” rätt till offentligt stöd som Operan och P1. Men han (eller artikelförfattaren) missar att rättigheten inte är självklar! Borgarna skulle vara fullt i stånd att strypa stödet till sin egen opera, eftersom de kan betala biljetterna ändå eller låta dem sponsras av en hygglig näringslivskusin. Det handlar idag inte om vänsterns eventuella folkförakt (”skämmas för Folkets park”), inte heller om feg uppslutning runt commonsense och comme-il-faut. Dagens hållning är en försvarspositioin sprungen ur politisk praxis.
Sundgren förordar ett kulturliv baserat på ett medborgarperspektiv vid fördelningen av kulturpengar. En sympatisk tanke, ty alla är kulturproducenter. Men alla ska inte skapa samma kultur! Och jag befarar att ett medborgarperspektiv skulle ge väldigt mycket fotboll för pengarna. De som kanske ville dreja eller steppa får inte en chans. Sundgren konstaterade att kommersialismen inte skapar mångfald. Jag är inte säker på att spontana viljeyttringar gör det heller.
(Om vi inte plötsligt har en väldig massa kulturpengar. Och det tror vare sig Sundgren eller jag.)
Därmed står mycket att vinna i mötet mellan kommersiellt, offentligt och frivilligt, det håller jag med om. På små orter fungerar det utmärkt, när videobutiken skänker film till ungdomsfestivalen, byns layoutare gör programbladet, och jag går upp i gryningen för att vara parkeringsvakt vid skogstjärnen när det är kulningskonsert.
Men att reglera dessa möten via rikspolitiken låter riskabelt nära att staten sponsrar näringslivet, istället för tvärtom.
*fortsatt kommentar till intervjun med Sundgren i Flamman 43/07
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)