Inte särskilt postmodern vänster

Intressant understreckare om postmodernism och dess förhållande till vänstern. Idéhistorikern Burman menar att postmodernismen mycket väl kan uppfattas som vänsterprojekt - för den händelse den inte redan är nedlagd, vilket i värsta fall kan gälla såväl vänstern som postmodernismen.

Burman har rätt i att postmodernismen knappast kan vara konservativ. Den som ifrågasätter allt inklusive de gamla sanningarna har svårt att vara just det. Personligen vill jag kalla den liberal, i ordets bästa bemärkelse: individualism och tvivel. Det är det faktum att postmodernismen kommit till användning inom ”cultural studies, feminism, queer och postkolonialism” som ger Burman anledning att förknippa den med vänstern. Men både feminism och cultural studies är vidare begrepp. Postkolonialism kan (och bör) leda åt vänster men inte med automatik. Och queer – denna besynnerliga antikategori, så välbehövlig för att kliva över gränser, så obehaglig när den blir amoralisk – queer är inte att betrakta som vänster, men sannerligen postmodernt.

Vänsterns förhållande till postmodernismen är alltså inte omedelbart ämabelt. Den som säger att all kunskap är konstruerad och att intet existerar utanför språket, har svårt att vara just vänster, med dess krav på reella materialistiska utgångspunkter. Riktigt fyrkantiga marxister får rena ångesten av verklighetsglidningen.
Men i artikeln jämförs akademisk diskussion i USA och Frankrike, och det får mig att misstänka att det mentala klimatet nu är så uselt i USA, att det som där är vänster framstår som höger i det ändå inte påfallande socialistiska Europa?

Burman avslutar sin utblicksrika artikel med konstaterandet att det idag finns radikal teori men inte radikal politik. Tråkigt att det skulle sluta så!
Vänsterns uppgift är radikal, socialistisk politik och praktik, en uppgift där vi helt enkelt inte får lämna oavgjort antingen vi har teorier att ta till eller ej. Häromdagen fick jag igenom ett partiprogram i en skara mer eller mindre entusiastiska parlamentariker som ska omsätta det i utförande i enlighet med demokratins regler. Det är ingen liten uppgift.

Burman har, med all respekt, säkert annat att tänka på.
Men det har inte vi.