Kommunal skola, för oss som tänker själva

Björklund har inte med automatik fel. Vänsterpartiet har inte med automatik rätt. Så när båda sidor anser att skolan ska återförstatligas är det dags att börja tänka själv. Det har Linder i SvD gjort, liksom Politik och poesi. Med delvis olika resonemang - fattas bara annat - drar vi samma slutsats.

Det är tjugo år sedan skolan kommunaliserades, mot en stor del av personalens vilja. Kommunaliseringen bidrog till att sänka läraryrkets status, säger Linder, och väljer av oklar anledning att citera Björklund, som med sitt fria förhållande till realiteter har skrivit: ”Lärarna hade varit för märkvärdiga. Nu skulle de bli kommunalarbetare som alla andra.”
Bevare mig väl, det låter som några östermalmsnåder i skvaller om lättingarna som gräver upp gatan och studentsöner som siktar på fina statliga befattningar... finns sådana kvar?
Vad som skedde var att när den impopulära (men kanske nödvändiga) förändringen genomdrevs med sådan kraft avslöjade den svagheten i personalkollektivet. Lärarna förmådde inte hävda sin vilja, allmänheten såg det, och för en hel del av dem motsvarade säkert förödmjukelsen av magistern en gammal önskedröm.

Kommunerna fick ett besvärligt åläggande, och Linder menar att de inte var mogna för det. Istället för att förverkliga målen i styrdokumenten lät de budget och organisation ta över. Men kommunerna fick sin nya uppgift tillsammans med ett minskat manöverutrymme.
Kommunaliseringen ägde rum under en period av ekonomiska förändringar som fick groteska proportioner: resultatstyrning utgående från en peng per elevhuvud, förutom rena nedskärningar. En ny läroplan fick vi sådär lite med armbågen. Medan vi satt och räknade barn och planerade marknadsföring.

Skolan ska ligga kvar i kommunerna. Det är där den nu ännu nyare läroplanen ska förverkligas. Politikerna ska ”hålla sig borta från detaljstyrning, men lägga desto större energi på sätta upp mål, rekrytera chefer och ha uppföljning” skriver Linder. Instämmer - det är bara obegripligt att det finns kommuner som inte på tjugo år börjat arbeta så.

Nu är det Björklunds uppgift att ”outtröttligt trumma in budskapet” om hur man når goda resultat, sammanfattar Linder, väl karaktäriserande majorens förmåga att banka ut tomma fraser. Varning för det: skol-Sverige skrattar åt honom numera. Vad vi behöver är kunskap. Analyserna från Skolverket och Skolinspektionen, det är de som ska komma till användning, liksom den pedagogiska forskningen.

”Håll ögonen på bollen” skriver Linder. Nej nej nej. Skolan ska arbeta språkutvecklande och behöver absolut inga fler plattityder på ledningsnivå. Vi har nog av rektorer som mumlar ”målfokus, målfokus, målfokus”. Vad vi behöver är folk som tänker själva.

Till mitt eget parti: Finns det ingenting annat vi kan förstatliga, något som inte är offentligt ägt? Apoteket? SJ? Bonniers?

Ökad rasism - hos vem?

Det sägs ibland att vi lever i en tid av växande rasism. Jag har alltid varit tveksam till det påståendet. Jag tror snarare att politiska beslut bekräftar den underliggande rasism som alltid har funnits.
Detta visar sig när den ena demokratin efter den andra i Europa har stora politiska partier som anpassar sin dagordning efter de rasistiska extremistpartierna. Ett skäl till detta är tron att det på något vis skulle hejda dem - ett skakande exempel på det finns i ett inlägg i Flyktingbloggen.
Ett annat skäl antas vara att man vill ta tillbaka de egna väljarna - och vill de ha en rasistisk politik må man väl föra en sådan, då... Det är inte bara cyniskt och maktgalet, det är korkat också.
I en artikel i DN redovisas forskning som visar på tydliga statistiska samband mellan en hårdare attityd från de etablerade partierna och ökat stöd för extrempartier. Särskilt tydligt är sambandet mellan hur Socialdemokraterna och övriga rödgröna agerar, och ökat stöd för Sverigedemokraterna.
Forskarna frågar sig, inte utan en anstrykning av torr humor, varför de etablerade partierna blir mer restriktiva till immigration trots att de själva förlorar på det?
Flyktingbloggen: ”Det räcker inte med att bekämpa rasistiska åsikter och partier. Det är en ännu viktigare uppgift att verka för att de etablerade partierna inte övertar de främlingsfientligas människo- och samhällssyn.”
Vänsterpartisterna Christina Höj Larsen och Jacob Johnson skriver i Upsala Nya tidning att vi måste bekämpa EU:s flyktingmur.

Libyen och alternativen, II

Ingreppet och angreppen i Libyen är en svår fråga, skrev jag igår. Men andra är tvärsäkra, det gäller allt från borgare som vill vara med och bomba till delar av vänstern för vilka det är oacceptabelt att lägga sig i av maskerad oljetörst. Här kommer en krönika av Guillou som benar ut frågan, utan att för den skull förenkla den. FN-resolutionen är rätt - men vad blir det sedan? Är målet ett demokratiskt Libyen, och hur åstadkommer libyerna ett sådant? Eller är målet säkrad export? Mitt i funderingarna över detta väcker så Guillou en ny fråga, en på lite längre politisk sikt mycket viktigare: För vilka araber gäller det att de ska skyddas från övergrepp? Palestinierna på Gaza-remsan har inte märkt mycket av den stora världens energiska lust att ställa allt till rätta.