Heja mångfald, heja poesi - och leve Karlfeldt!

Det tar sig! Tre poesiaktioner i Stockholm samma kväll, och i snöstorm dessutom. Finpoesin höll till inne i värmen på Dramaten, i arrangemang av tidskriften 10-tal. De stred för mångfalden, tyvärr under en så görlöjlig paroll som ”Håll för öronen, Jimmie Åkesson”. Delvis på grund av parollen höll Sverigedemokratisk ungdom ett protestmöte utanför, med uppläsning av vad de tycker är klassisk svensk poesi. Lite vid sidan av pågick ett protestmöte med Poetisk front, som var emot båda de tidigare nämnda! Heja!

”Det är både synd och skam att höja omvärldens kulturer och nedvärdera den egna” hävdar Sd-ungdomarna. Visst, det är därför man så sällan hör någon göra det. Utom möjligen de rasister som tycker att det duger som starkt argument när de säger att det är bara i dumma Sverige som flyktingar får introduktionsersättning , annat är det minsann i Saudiarabien...

Den sverigedemokratiska ungdomen hade för sitt möte valt ut vad de håller för nationalromantiska skalder, där ibland Eddan som är isländsk och Bellman som verkade långt före den (inte helt lyckade) litterära strömning som kallas nationalromantik. Dan Andersson lär de ska ha deklamerat, han som var vildmarksromantiker och andlig visionär, aldrig nationalromaniker. Inom den nationalromantiska diktningen var Tegnér, Geijer, Snoilsky och Heidenstam de främsta, och endast den sistnämnde producerade rader som är läsbara än idag. Att också ärkerepublikanen Moberg lästes på ett möte som avslutades med Kungssången må väl ses som ett utslag av senkommen mångfaldsvurm.

När jag läser nationalistsajten Politiskt inkorrekt ser jag kommentaren: ”om Karlfeldt levat hade han varit sverigedemokrat”.
Tro det!
Seriösa litteraturkritiker har ofta hävdat att Karlfeldt i det närmaste var nazist.
Tänk att inte ens nationalisterna själva kan hålla dessa åsiktsriktningar isär.

Vad, o vad, skulle då den hypotetiske 146-årige författaren ha varit?
Karlfeldt, den kanske störste diktaren på svenska, dog år 1931, så nazist hann han aldrig bli. Dock var han inbäddad i det nationalromantiska förra sekelskiftets normaleuropeiska rasism. De personliga idiosynkrasierna hos Karlfeldt riktas mot det storvulet karlaktiga, ett ideal som för honom framstår som urtypiskt nordiskt och som får göra tjänst som ursäkt för hans privata patriarkala livsform. I hans tal ”Till det unga Dalarne och det unga Sverige” (ungdomsmöte på Bispbergs klack -05) finns en del passager att hicka till av, det går säkert att finna flera.
Särdeles politiskt intresserad var Karlfeldt aldrig, utom i litterära spörsmål. Denna politiska vaghet kan i sig innebära en risk att hamna fel, men när Karlfeldt väl tog ställning var han i första hand intellektuell och liberal. Den beundran för kraft och styrka som är påfallande i hans verk, speglar Karlfeldts egen vekhet, hans skräck för tvång och våld.
Därför tror jag att Karlfeldt, vid närmare kunskap om nazismen, skulle ha skytt dess brutalitet. Och att han vid sentida kontakt med Sverigedemokraterna skulle ha skytt deras inskränkthet.
Det fanns ändå, en gång, något som hette liberalism.
Karlfeldt skulle näppeligen ha motdemonstrerat mot något, inte med någon som helst front. Om han hade han levt idag skulle han stillsamt ha festivalat på Dramaten. Just på den plats som sannerligen var hans - parnassen.

Mer om Karlfeldt och mångfald finns i Dalademokraten

”Du höga orgelverk, jag är en man i din menighet
som samlar din mångfald så gott jag kan till enighet”
ur Vinterorgel

Betydelsen av idéburet arbete

I SvD:s ledare har Linder idag fått in ettpar riktiga poänger, en rolig och en viktig. Den roliga är att ”Den som envisas med att tala om Sverige som en sorts nordiskt DDR har dels helt fel i sak, dels kommer han snabbt att förlora förtroende i sin åhörarkrets.” Tacksam för de orden hoppas jag på ebb i absurditeterna, så att exempelvis Lars Ohly kan debattera inrikespolitik utan att någon kommer dragande med situationen i Nord-Korea, eller att vi kan ha synpunkter på Israels och USA:s krigföring utan att bli utmålade som antisemiter och talibanförespråkare. Lite respekt är alltid klädsamt, eller hur.

Nu till den viktiga poängen. Linder tar upp de borgerligas framgångar och sammanfattar: ”Förändringarna hade inte skett utan samhällskritik, konstruktivt policyarbete och aktiv opinionsbildning. Det var när borgerligheten bröt upp från sin undfallenhet och tystnad som saker började hända. Vill man att att det som har uppnåtts ska konsolideras och fördjupas, måste det idéburna arbetet fortsätta. Annars rör vi oss snart i fel riktning.” Ty även om man kan ifrågasätta graden av borgerlighetens undfallenhet genom tiderna har Linder naturligtvis rätt i att den som vill skapa en världsbild har långsiktigt arbete framför sig - och behöver ett-par tre tidningar och tevekanaler till sitt förfogande.
Detta var vad socialdemokratin aldrig insåg. De trodde att det räckte med bara att vinna. Opinion, ideologi och kultur lämnade de över åt andra. Och visserligen kan folket rösta lite puckat ibland, men en sak är klar: plånboksfrågorna är inte tillräckliga. Det idéburna arbetet måste fortsätta.
Det har borgarna förstått, liksom ordförande Mao förstod det. Resultaten är förskräckande, om än inte jämförbara.

Men här kommer Linder med en mening som jag tittat på i en kvart utan att begripa den, när han beklagar att ”alldeles för få har egna förmögenheter att tala om”.
Betyder det att fler borde vara rika, men inte alla förstås? Betyder det att de fett rika ska dela med sig åt de tämligt välbeställda? Eller menar han att pengar som staten plottrar bort på motorvägar och militärkonvojer skulle göra större glädje på ditt och mitt bankkonto? Och om det är för få som har egna förmögenheter, är det då för många som har andras? Sist undrar jag vad som är en förmögenhet att tala om - ska det stå i motsats till de rikedomar som en person med god uppfostran helst inte talar om?
Dethär fenomenet när vi förstår alla orden men inte vad de vill säga, borde ha ett namn. Kontext-insufficiens, kanske.

- - -
Min favoritmiljöpartist slår till igen. Läs här om sambandet mellan euro-land och den irländska krisen! Gemensamma regler - skrivna för de starkaste.

Mera hambo och capoeira åt folket!

I gårdagens nyheter berättade Sverigedemokraterna om sin kulturpolitik som är trångsynt på gränsen till pekoralism. Bevara hembygdsgårdarna, låt turisterna titta på utklädda vikingar och hugg din egen runsten!
Vi som älskar hembygdsgårdar och fäbodar har aldrig haft en tanke på att skötseln av dem och aktiviteterna där skulle gå ut över klezmer, magdans eller grekiska körer. Inte heller att utställningar och kurser på våra historiska muséer skulle drabba människor med ett annorlunda kulturintresse.

Sd sätter upp en av tänkt svenskhet som kriterium för att få vara med och dela på skattemedel, och väljer ut några exempel på kulturaktiviteter som ska kallas svenska. Det är både historielöst och kulturfattigt.

Glädjande nog har de inte mycket att hämta i hembygdsrörelsen eller inom folkmusikskrået. Folk som verkligen bryr sig om kultur vill inte använda den som slagträ mot andra. På fejsboken finn Folkmusiker mot främlingsfientlighet.
Leve Knätofsmanifestet!

- - -
Ser du Ung & bortskämd? Efter att ha hört snacket om första avsnittet såg jag fram emot någonting rysansvärt, del två var intetsägande. Först tjafsade de om vem som skulle städa, sen gjorde de sitt bästa på ett praktikjobb, så inte ens den mest skruvade dramaturgi kunde hetsa upp soppan/såpan. Därför är jag glad när min favoritmiljöpartist skriver om verkliga samhällsmotsättningar och fingerade generationsmotsättningar.