En man som faktiskt förklarade en sak

8 Mars till ära läste jag en Rebecca Solnits feministiska essäer, Män förklarar saker för mig. Det otympliga men täckande uttrycket ”mansplaining” kommer ur denna bok. För övrigt var den väl grundläggande och väl usansk.

Men ettpar citat från Graeber (antropolog och anarkist) grep mig:

”Den ryska revolutionen 1917 var en världsrevolution som i slutändan bar ansvaret i lika högg grad för Nya given i USA och de europeiska välfärdsstaterna som för Sovjetkommunismen.”

     Vanligen har vi föreställningen att revolutionen var en katastrof, vilket den var för de direkt drabbade, och att säga ”den uppstod ur goda idéer” låter som ett lamt försvar. Men faktum är att dessa idéer i form av rättvisekrav och genomförda reformer sträckte sig mycket längre.  

Mer Graeber: ”Den sista i raden /av revolutioner/ var världsrevolutionen 1968 – som, i likhet med den som ägde rum 1848, bröt ut nästan överallt från Kina till Mexiko, inte grep makten någonstans men icke desto mindre förändrade allt. Det var en revolution mot statlig byråkrati och för det faktum att den personliga och den politiska frigörelsen är oupplösligt förbundna med varandra, en revolution vars mest beständiga kvarlåtenskap troligen är den moderna feminismens födelse.”

     Låt dem som vill håna -68orna och det progressiva 70-talet. ”Världsrevolutionen” misslyckades, nåja, det kanske var bra. Att den till dels lyckades är det färre som har tänkt på. Kampen för personlig och politisk frigörelse finns kvar.  

Den stenhårda motreaktion som ”världsrevolutionen” gav upphov till, det är den vedervärdiga ekonomiska världsordning vi idag lever under. Liksom föraktet för alla progressiva rörelser, för solidariteten i sig. Men läs om orden igen: en revolution vars mest beständiga kvarlåtenskap är den moderna feminismen.
     Där satt den!

Leve 8 mars!

- Vet ni att det är Internationella kvinnodagen imorgon? frågar en av kvinnorna på mötet när vi sitter och pekar på våra skärmkalendrar.
Någon ser helt frågande ut. Er bloggare tänker: säg inget överlägset nu!

som det var i Rinkeby när chilenska föreningen kom och hämtade oss till 8 Mars-fest och gav bort små blombukettrosetter, när somaliska föreningskvinnorna bjöd på sambosa och bankade med käppen för att understryka sina krav, när det var poesiuppläsning på Tjejjouren och textilutställning på Nadja Taikons kvinnoverksamhet…

Nej, jag säger inget överlägset. En annan kvinna skrattar till: 

- Jodå, jag har tonårsdöttrar, jag vet.

Då vaknar de. Kvinnorna runt bordet har döttrar, och döttrarna gör saker.
En ska läsa upp en uppsats om kvinnorörelsen för sin klass.
En ska sjunga med sin kör på ett 8mars-arrangemang.
En ska dela ut blommor på stan.
En ska dansa bollywood för att visa kvinnlig urkraft.                                           
En har tjatat på sin mamma om att komma ihåg sina rättigheter!

"Vet ni att det är Internationella kvinnodagen idag?" I det sällskapet var jag till typen en relik från Grupp8. Där var jag aldrig med, men irritationen och otåligheten i frågan ligger nära de gamla 8ornas. De yngre kvinnorna, de som har tonårsdöttrar, växte kanske upp i en tid när vi trodde vi vunnit. De blev likgiltiga, kvinnodagen roar dem möjligen lite som jippo betraktat.  

Men tonårsdöttrarna är på. De gör olika saker, men de gör.

Feminismen har sannerligen inte gått för långt. Men den går!

Har feminismen gått för långt? - Skulle inte tro det

När du skriver ”har fe” på google får du upp som förslag:
Har feminismen gått för långt?
Har feminismen spårat ur?
Har feminismen gått för långt Belinda
Har feminismen gått för långt Aftonbladet
Har feminismen kuvat männen
Detta är alltså en stor fråga, eller fem. De kan alla besvaras med nej.

Har feminismen gått för långt – kan feminismen gå för långt? Kan kampen för allas lika värde bli överdriven och jobbig och störande? -Skulle inte tro det, ville jag svara, men har fel. Kampen för allas lika värde är överdriven och jobbig och störande för dem som tycker det är bra som det är, och för dem som får ut något av att fjäska för dem som får ut något av orättvisa.

Och företeelser som är överdrivna och jobbiga och störande är värre än orättvisor, enligt medelmoderata mediamumsande medelklassare.  

De som leker med tanken om den för långt gångna feminismen antyder att det är jämställdhet och jämlikhet som har gått för långt, liksom solidariteten och respekten för människors lika värde. Det har gått för långt! Vi lever ju i ett jordiskt paradis så harmoniskt att det börjar bli tråkigt! Här måste minst en Fritzl och ett smärre världskrig till för att hålla oss vakna!
Nej nej, så menar de inte alls. Den tramsiga tankeleken skyller de på två saker: på idiotiska identitetspolitiska inspel om någon pojke som inte fick leka Tarzan, och på förekomsten av de där som vi inte får kalla för vita kränkta män, för då blir de ännu värre.

Det finns män som blivit förbannade, och de tapetserar inte tevekanalerna med tankelekar. De vräker ur sig kommentarer på nätet och menar ofta vad de säger. Hatet mot feminismen och hotet mot kvinnorna är reellt. Det finns en osynlig skuggarmé av män som inte har annat att ta till än straffknull och olustmord.

Ska ett liberalt borgerligt samhälle rätta sig efter dem?
Historiskt sett brukar det inte gå så bra.  

År 2014 syns vi kvinnor fortfarande endast som kvinnor och bedöms vi endast utifrån vårt kön. Våra behov anses vara för långt gångna, eftersom de ifrågasätter de riktiga människornas makt.

I filmer där vi medverkar har recensenterna kommit på knepet att sätta godkäntstämpel om det är så att vi a) figurerar överhuvudtaget och b) yttrar oss om annat än vårt förhållande till män. Så sällsynta är vi, halva mänskligheten. Och kom ihåg: en kvinnas vittnesmål upphävs av en mans, enligt sharialagarna. Samt enligt aktuella svenska domar i våldtäktsmål.

Hur det sedan ska bli med hela lönen och halva makten – ja, det måste vara något för feminister. Det verkar inte finnas så många andra intresserade.

Åkesson som uppviglare

De nationalister och rasister som skriver i kommentarsfält är nästan undantagslöst också antifeminister. Teves granskning i vintras av hatet och hoten mot kvinnor var tydlig som ett piskrapp, medan kommentarerna på nätet mer liknar att klafsa i gyttja. Feminister utmålas där som avsiktligt ondskefulla personer ute efter att skada män och barn, som klåfingriga barn som ingenting förstår av omvärlden, eller i gammalfreudiansk stil som sexuellt frustrerade hysterikor. Ibland kallas vi feminazister.
Vi uppfattas sällan som funktionella, normalbegåvande  motståndare, utan betraktas genom en hinna av äckel. Vi bemöts sällan med argument, utan med hot om straff.  

Åkesson (Sd) talade i Almedalen mycket hårt om feminister, vad han kallar ”den verklighetsfrånvända feministiska eliten”. Som alltid är det oklart vem eller vilka han menar med sina fiender. Mig? Knappast. Schyman? Möjligen. Men som lokalpolitiker i Sölvesborg är man väl inte så mycket av en elit. Jag är säker på att han inte menar Reinfeldt, kungen eller Aftonbladets skönhetsbilagor. Men oavsett definierad målgrupp ägnade sig Sd-ledaren åt intensiv svartmålning.

En kommentator i Feministiskt perspektiv gör den spännande analysen att Åkessons tal fungerar som uppvigling.

Partiledaren ställer inte upp på dem som  hotar kvinnor på nätet eller i verkligheten – han klargör bara att människor med feministiska åsikter ska motarbetas. Eftersom  vissa kretsar inom Sd aldrig har långt till våldet, borde deras ledare snarare ha markerat nolltolerans igen. Istället väljer han att underblåsa hatet mot feminister genom sitt avståndstagande, som förstås låter välunderbyggt i medlemmars och näthatares öron. De får den lilla uppbackning de behöver
Det är denna det tysta medgivandets policy som Åkesson framgångsrikt tillämpar i varje situation där företrädarna beter sig illa. Exempelvis i det som borde ha blivit Avpixlatskandalen, som bara blev ett jasså. 

När kommer reaktionerna? Åkesson hävdar att han är förföljd, men i media kommer han undan med allt från våldsverkare på stan, underhåll till en hatsajt, ständiga försök att kolonisera vårt gemensamma hemland för egna syften, och nu senast angrepp på feminister (inte ideologin; personerna). Församlade massmedia återgav hans tal som om det var pro kvinnor! Journalisterna beter sig som om de varken sett eller hört, och en ofinansierad heltidsreform slog rekord i positiva notiser om ett i grunden rasistiskt parti!

Uppvigling är en gammaldags term. Sverigedemokraterna är ett gammaldags parti. Det tycks helt enkelt passa dem perfekt att med avfärdande retorik hetsa de tysta tangentbordskrigarna till fortsatt hot och hat.

Men vi är också människor. Leve feminismen!

Men kvinnorna då? - ur kommentarsfältet

Helt nyligen gjorde en landshövding en utredning om fruimport och tvåårsregeln. Resultatet gick ut på att tvåårsregeln bör tas bort med hänsyn till kvinnornas säkerhet, något som ska beredas den parlamentariska vägen. Detta låter väl inte så braskande radikalt? Men det skapade tumult i kommentarsfältet till artikeln. Politik och poesi har samlat en liten del av kommentarerna under vissa återkommande teman. De rasistiska kommentarerna tas inte med här. Då hade jag inte kommit igenom materialet.

Man kan vara cynisk: ”Förläng tiden till fem år och tvinga dem att deponera pengar till hemfärden redan vid inresan så minskar problemet.”

Eller raljant: ”Vem skall avgöra om det förekommit våld? Polisen? eller blir det Soc eller Roks? - Expo såklart. Detta initiativ kan utökas till att gälla våld både mot män, kvinnor, barn, pensionärer, konduktörer...”

 Att utredaren är kvinna kan alltid förlöjligas: ”Damen har skapat ett icke problem för att få utrymme i media. Hon inleder flertalet stycken i sin litania med ordet JAG. Det ger ett oerhört egotrippat intryck och förtar innehållet i vad hon skriver.”

Att utredaren är landshövding kan användas för rent förtal: ”Den skatteparasiterande ’landshövdingen’ tänker med statsvåld tvinga igenom sina åsikter mot alla andras vilja, för att hon är en hänsynslös psykopat, med andra ord, politiker. Skattepengar ska slösas på nya myndigheter som förbjuder oss att göra saker som vi alla tycker är bra. Hon tjänar girigt pengar på statsvåldet mot dig!”

Har man ingen annan att skälla på kan vänstern komma väl till pass: ”Det är belagt att män i vänster- och extremliberala kretsar spöar sina kvinnor (eller sina manliga partners) därför att de saknar självkänsla. Kom inte och påstå att det ni sysslar med skulle vara allmänt förekommande!”

Man kan också rent ut kräva förbud mot den politik man ogillar: ”Finns risken att svenska folket blir utnyttjade av politiker som tror sig veta bättre än folket som röstade på dem, och ägnar sig åt kommunistiska, islamistiska, multikulturalistiska eller feministiska tendenser, bör vederbörande politiker genast avsättas och förbjudas att idka politik på livstid.”

 

För dessa kommentatorer är enkla lösningar tilltalande: ”Vill man ha något i livet så får man kämpa sig till det, man får inget till skänks, tyvärr. Kvinnor som ’importeras' hit kan ju informeras om detta vid sin ankomst. Sluttjatat om jämlikhet.”

Enkla lösningar har de som vet mest: ”Mina källor är kvinnor och män som är involverade i skenäktenskap. Dessa har god insyn i hur systemet fungerar och hur utbrett fenomenet är. De har berättat och visat mig många saker. Jag litar på dem och önskar att det fanns mer officiell information men det verkar vara locket på som gäller.”

”Vilket svammel! Vad gör man åt de oseriösa kvinnorna då?” får bli inledning till det vanligaste temat: Men kvinnorna då? I kommentar efter kommentar får vi veta att visserligen får män inte slå – men: kvinnor importerar män, kvinnor lurar hederliga män bara för att få komma till Sverige, kvinnor går på makt och pengar, kvinnor är opålitliga och kommer dragande med flera barn när det blivit gifta. Utredaren står för ”idioti och manshat” och ”försöker förstöra” för andra kvinnor: ”Svenska kvinnor stå på er, en man i ert liv är det bästa som kan hända er!”
Eftersom det ”inte finns något kvinnoförtryck i Sverige”, förstås.  

Så kan det låta i Sverige 2012 när de extremister som anser sig normala försöker balansera en statlig utredning som de uppfattar som extrem. Så kan det låta - minus de rasistiska kommentarerna.  

Nyanser är svåra

Såg Uppdrag granskning igår; avslöjandet av ett flertal imamers kvinnoförtryckande inställning. Dubbelmoralen: att de säger en sak när de vet att en journalist eller myndighet hör på och en annan sak när någon söker hjälp, är inte bara osmaklig utan direkt illistig eftersom det endast är med rätt argument som de får solidariskt finansierat föreningsbidrag.

 Visst har man undrat - till exempel på den tiden när jag fördelade pengar ur Storstadssatsningen. Vi hade givetvis vissa kriterier att gå efter, och den förening (oavsett typ) var inte bildad som inte kvickt såg till att skriva in dem i ansökan. Verksamhetsledare i offentlig förvaltning var inte alls lika snabba. De utgick ifrån att de skulle få pengar ändå.

När man söker projektmedel från EU gör man likadant, svarvar till ansökan så den passar kriterierna. Spontan råärlighet och kul idéer är inte lönsamt, när det är pengar inblandade.

Men fiffiga ansökningar drabbar ingen enskild. Det gör det däremot när en person som är utsedd att ge råd till individer ger inhumana eller olagliga råd. Därför var det bra att Stockholms-moskén direkt uttalade att det såg ut som tjänstefel. Rådgivaren stängdes av, fallet skulle utredas. Vanlig arbetsrättslig etik.
Det var då, i slutet av ett för övrigt utmärkt teveprogram, som Josefsson själv stövlade in och ställde till förhör. Han krävde att få tala med den avstängde rådgivaren för att reda ut det som inträffat. Han accepterade inte att det var en arbetsplats där en utredning pågick.

Som skolledare har jag flera gånger tagit emot anklagelser mot personal. Efter den första chocken säger man Vad bra att du kom, detta måste vi ta itu med. Polisanmälan görs av föräldern, själv alertar man personalavdelningen och facket. Den anställde stängs av, om det är fråga om våld, sex eller grova verbala kränkningar, och utredning inleds.

Om det under denna plågsamma process skulle komma en buffel med mikrofon och kräva att få göra utredningen i teve skulle jag bli förbannad. Men framför allt förvånad.

Det händer bara inte mig som rektor.

En imam däremot är misstänkt på förhand och hamnar omedelbart på defensiven.

Nyanser är ofta svåra. Särskilt svåra i en rasistisk kontext, eller helt enkelt i en situation där makten är ojämlikt fördelad och snabba svar ska levereras. Går det idag an att säga:
- Det var ett jättebra program och jag är glad att det gjordes även om jag inte gillade alla inslag i det.
Går det att säga utan att beskyllas för någonting långsökt?

Men vad som låter sig sägas är mindre viktigt än vad som måste göras. Hur bistår vi bäst kvinnor som förtrycks i religionens namn? Hur krossar vi patriarkatet? Hur ger vi skydd under tiden – den långa tid det tar för att åstadkomma förändring inom en gammal ideologi?

Det finns flera artiklar på svt-debatt, men för omväxlings skull länkas en kristen

Håriga suffragetter

Lite sent ute. Hade inte fattat. Plötsligt dök det upp kvinnligt underarmshår på fejsbok. Jag som inte hade fattat tänkte att visst kan vi strunta i att raka oss, men vad är det att göra affär av?
/Om en personlig anmärkning här är på sin plats må läsarna underrättas om att jag rakar armhålorna, men inte benen. Jag vet att tusentals yngre personer finner det senare udda, tantigt och kanske också äckligt – hur äckligt vill jag verkligen inte veta. Det är mina ben./

Jag var i och för sig bekant med skräcken för kvinnlig behåring. Fanny Ambjörnsson beskrev den tydligt i sin utmärkta avhandling I en klass för sig. Hår överallt utom på huvudet uppfattades av de unga flickorna i undersökningen som ”skarrigt” (= en glosa bildad av scary och skabbig).
Men den aktuella armhålefrågan förstod jag inte förrän det förträffliga kåseriprogrammet Landet runt kom rakt in i söndagsfriden med den oskyldiga skolbibiotekarien som blev offentligt avhånad på nätet.
Något som inte borde vara sant. Något som är sant, samtidigt och mitt i det land som av somliga antas jämställt och av andra antas styras av en vidrig genusfeministmaffia.
”Woman is the nigger of the world” sjöng paret Ono-Lennon. Det vill säga, sådana som inte får finnas. Vi som är äckliga och fula på grund av vårt pigment eller vår kroppsbehåring eller något annat okontrollerbart.

Ja, jag är lite sent ute, men nu har jag fattat. Skolbibliotekarien fick en viss upprättelse genom Landet runt, och alla andra kan läsa ett inlägg av Felicia Ohly på Systerskaparnas blogg.
”Det enda som är mer provocerande än en ful kvinna, är en ful kvinna som inte bryr sig”

Låt oss skriva en ny flickboksserie:
Dödsmördarsuffragetterna och hennes vänner.
Dödsmördarsuffragetterna kommer tillbaka.
Dödsmördarsuffragetterna på nya äventyr.
Dödsmördarsuffragetterna vinner till sist.

Hat och hot, inte särskilt korrekt

I en artikel i DN idag skriver Sveland om sambandet mellan hatet mot mångfalden och hatet mot antifeminismen. I stort sett är det en intressant artikel, men några saker vill jag ta upp.

Sveland beklagar att hon inte tidigare förstått omfattningen av den europeiska nationalismen. Som tur är finns det andra som gjort det, och Sveland verkar ännu inte riktigt vara med eftersom hon yrvaket frågar om det är 1930-talet i repris? om det då var som nu att högerradikala idéer ”sipprar fram”?
Glöm sipprandet. Europa var gediget nationalistiskt, byggt på utrotning och utsugning av koloniernas invånare, med förföljelse av romer och judar som vanlig ventil vid social oro. Demokratin var svag och hälften av befolkningen hade knappast fått rösträtt än i det ideologiska klimat där Tysklands kapitalister ursäktade Hitlers väg mot makten.
Vi är inte i den situationen idag. Vi har levt under Europas demokratiska mellanspel.

För övrigt beskriver Sveland tydligt hur dagordningar och frågeställningar förskjutits de sista tjugo åren. När ett Aktuellt-inslag heter ”Har invandringen gått för långt?” och programledaren oövertänkt kallar vissa grupper ”svårintegrerade”, då är det någonting helt annat som gått för långt.

Sedan gör Sveland sin koppling till antifeminism. Och visst finns det beröringspunkter - rasister är i allmänhet antifeminister. Men det omvända håller inte. (Sveland nämner inte rasismen vid namn, oklart varför.) En likhet i argumentationen mellan -ismerna är förlöjligandet av vad de kallar det politiskt korrekta, liksom det formliga hat som är så lättväckt, framförallt på anonyma nätforum.
Som Sveland konstaterar finns en risk att hatet bidrar till att förskjuta gränserna. Den som inte skriver ”döda,döda” får betraktas som förhållandevis normal, medan de som gör det skrämmer till anpassning.
Någonting har gått alldeles för långt när det verkar förväntat att få en flaska i huvudet under ett antirasistiskt möte eller att mordhotas för att man haft högläsning av Solanas.

”Politiskt korrekt” har jag avfärdat som en idiotterm. Sjävklart är jag politisk och förhoppningsvis är jag korrekt, brukar jag svara. Men Sveland anser att begreppet är farligare än så, att det tystar all kritik. Där håller jag inte med henne. Nog är det mer oförskämt än hotfullt när folk påstår att vi maskerar åsikter för att hålla oss väl med en föreställd makt- och mediaelit.
Politiskt korrekt ”är ett begrepp som nästan uteslutande används på och om så kallade vänstermänniskor och feminister. Nästan aldrig om människor med konservativ politisk åskådning” avrundar Sveland. Det är det som i mitt tycke gör begreppet löjeväckande.

Samtidigt ser jag hur hånet av det ”politiskt korrekta” banar väg för trollen under stenarna. Därför är fenomenet värt att hålla ögonen på. Men det är hatet och hoten som skrämmer till anpassning och flyttar normalitetens gräns.

Bristande feminism i dåtid

Gästbloggar idag på Clartébloggen med intryck från en omläsning av Sjöwall-Wahlöös deckare med deras besynnerliga kvinnosyn.

Självklara saker är sällan självklara

Stora förhoppningar är knutna till Vänsterpartiets nyvalda ledning - två män, och de är förträffliga män så det blir säkert bra. Vänsterpartiets förträffliga kvinnor blir vice, eller bildar majoritet i styrelsen, eller får utrymme på något annat hedervärt men mera lättviktigt vis.

Den interna debatt som jag av och till följt har betonat männens odiskutabla kompetens. De blir inte valda för att de är män, utan för att de är kompetenta. Samtidigt medges att också kvinnorna är kompetenta, så slutsatsen står öppen: De blir inte bortvalda för att de är inkompetenta, utan för att de är kvinnor.

Andra argument visar en övertro på performativa satser: Vi är ett feministiskt parti, så då är alla feminister. Eller, vi är alla feminister så vi gör ingen skillnad på kön. Eller, könet är betydelselöst så vi väljer vem vi vill.
Ja, vi väljer vem vi vill. Det gör vi för att det är demokratiskt, inte för att kön på något vis skulle ha förlorat i betydelse.
Att "inte göra skillnad" är jämställdhetspolicy. Feminismen säger tvärtom att kön gör skillnad och att kön (socialt, konstruerat, fostrat) är av ofantlig betydelse för att sortera makt och tillgångar. Hur kan det vara en spridd vänsteruppfattning att detta skulle vara betydelselöst?

Vi väljer vem vi vill, men vi ska komma ihåg att om Musses kompetens är större än Mimmis säger det inte med automatik att den faktiskt är det. Det kan också vara ett tecken på att vi inom patriarkatet ser och väljer Musses kompetens, hellre än Mimmis.
Detdär är elementa. Flertusenåriga civilisationer bygger på det. Det blir inte ogiltigt för att ett litet parti som vårt för sexton år sedan ändrade en programskrivning.

De simplaste argumenten handlar om att feminismen har segrat och är självklar. Vi behöver inte fundera på den mer eftersom också Musse är feminist och kan sköta kampen nu. Enligt den sortens argumentation är det vi som tjatar feminism som inte har förstått hur ointressant kön är, eller så missbrukar vi ideologi för att fernissa en helt annan agenda, exempelvis att motarbeta en man. I sista hand antas att feminism är ett godtyckligt verktyg som vi tar till i händelse av personmotsättningar.

Personval accentuerar ofta feministiska frågor – skulle vi då inte tala om dem? De flesta vänsterpartister är överens om att om gruppen kvinnor ska få mer makt måste gruppen män avstå från makt. Det är inte så svårt – sålänge det inte går ner på individnivå. Men då kanske den kompetente Musse måste gå åt sidan när den kompetenta Mimmi ska ta plats. Då blir det obekvämt.

Vi väljer vem vi vill. Men vi ska inte tro att feminismen är utagerad. När den är obekväm är den viktigare än någonsin.
Att förändra för rättvisa är inte lika med den enklaste lösningen.

Ryck upp er, unga feminister

Seminarium om jämställdhet. Trevligt att få lyssna på forskare på arbetstid och roligt att se engagerade kolleger som förstått genussystemets betydelse. Mindre roligt var det dock att upptäcka att de här unga kvinnorna skaffat sig en helt andra kategoriseringsproblem.
En tyckte det var hopplöst att jobba på en arbetsplats där alla ser ut som hennes mormor.
En undrade vad hon ska ta sig till för att de gamla tanterna ska höra på henne, för männen har man ju med sig på ett annat sätt.
En liten grupp målade upp det formliga skräckscenariot: Hur kommer det att bli när man är 37 och bara går där på jobbet och ingen ser en längre!?

Om horisonten går vid 37 år är man inte så litet begränsad. Jag upplyste småtjejerna om att jag har jobbat i ytterligare nitton år och lever än. För även om ingen ser mig är jag alldeles säker på att någon hör mig.
De skruvade lite generat på sig. Typiskt tanter att bara såga dem sådär.

Att skylta med sin genuskunskap och missa sin åldersfixering är inte bara inskränkt och småelakt utan dessutom kontraproduktivt. Gubbarna har alltid sagt ”vi måste se till att släppa fram de unga tjejerna” - men inte är det för tjejernas skull!
Äldre män har alltid velat ha unga kvinnor omkring sig, dels därför att det är behagligt (eftersom man inte hör dem), dels därför att de är rädda för de unga männen. Det är ju de som är konkurrenterna, som ska ta över.
De äldre kvinnorna sitter där på hönspinnen strax under glastaket, och så enkelt var det inte att ta sig ens dit. Så det är bara att fortsätta...

När jag fick mitt första jobb var också jag besvärad av tyngden hos äldre kolleger, men då för tiden sa vi inte sådant högt. Det stred mot de värden vi höll på, som jämlikhet och solidaritet. Idag har samhällets åldersfixering gått så långt att det ingår i normen att yttra sig negativt om och till äldre personer, som att det visar på verklig självkänsla och framåtanda.

Så ryck upp er, unga feminister. Slåss mot de mönster som fångar oss, istället för de rynkor som fårar oss. Bli 37 år och kom igen!

Rut grubblar nog hon också

Läs Linderborg vs Koljonen angående Rut!
Koljonen är en DN-skribent som berättar att det luktar pyton hemma hos henne så att någon annan måste städa, och eftersom arbetsvillkoren är så goda för städaren är allting bra utom att Koljonen ibland undrar hur hon fick det så bra.
Linderborg på Aftonbladet tar ner människan på jorden.

Det värsta med Koljonens spalt är inte att hon köper hushållsnära tjänster. Det är lagligt, alla som har råd kan göra det. Själv brukar jag köpa ny bil. Det är kostsamt och klimatosmart, men lagligt.
Visst ser det värre ut att köpa en människa än att köpa ett ting, men tinget har tillverkats av människor så det är ingen himmelsvid skillnad.
Vi lever inom kapitalismen och så länge folk handlar enligt lagen finns det inte så mycket att moralisera över.

Men jag skulle kunna moralisera i timmar öve Koljonens sätt att beskriva saken. Kokett! – hon har det så skitigt men är ändå så efterfrågad att hon jobbar en-och-en-halv-tid i veckan, och ändå grubblar hon så på om hon borde ha Rut!
Vem bryr sig? Förhoppningsvis inte Rut.
Men jag grubblar på varför somligas grubbel får betalt i landets största tidning. Inte är det för att människan flörtar lite med feminismen, utan bara för att landets största tidning gillar Rut.
Ett sådant anställningsförhållande skulle få mig att grubbla betydligt värre än vid inköpet av en laglig bil eller husa.
Vad är det Koljonen känner "skam" för? Att betala för städning eller att få betalt för skräpkolumner?

Istället för att skriva texten borde Koljonen ha sprungit ett varv med wettextrasan. Sålunda hade hon fått ned både sin monstruösa arbetstid och sin dekorativa skamkänsla.
Man kan städa medan man grubblar. Tro mig. För att inte tala om Rut!

Det är bara att säga nej!

Läs gärna Hanne Kjöllers ledare om argumentationen kring den för brott misstänkte Assange. Kjöller vet att hon, lika lite som någon annan, vet hur det förhåller sig i skuldfrågan, utan hon granskar tankar och motiv hos dem som (utan att veta) går i god för Assanges oskuld.

Läs ogärna kommentarsfältet. Det bekräftar bara artikeln på ett negativt vis. Här är några exempel:
- Taliban-Hanne har talat
- Lägg ner och försöka jobba åt CIA
- Om kvinnan inte vill är det bara att säga nej, något som inte hänt i detta fall
- Låt bli och ligg med feminister
- Assange fallet sätter fokus på galenskaperna i rättsskipningen
- Det minst trovärdiga i vårt rättssystem är en vit heterosexuell man
- I verkligheten är de vi män som är våldtagna av kvinnorna
- I massmedia tillåts endast tokfeminister och deras manliga riddare att uttala sig

Män som hatar kvinnor?
Män som fruktar kvinnor.
Före 1965 var våldtäkt tillåtet. Åtminstone inom äktenskapet. Åtminstone om kvinnan hade gått och lagt sig frivilligt.
Fortfarande år 2011 kan kvinnor inte våldtas - det är ju bara att säga nej!? - och den lag som innebär ett skydd för kvinnan uppfattas av somliga som ett hot mot mannen.

Leve feminismen

Idag bloggar jag på Stockholmvänstern, i likhet med en lång rad artiklar dagen till ära.
Fostrans dynamik och dynamit.
Leve 8 Mars, leve feminismen!

Förbereder 8 mars

Förbereder 8 mars genom att ta fram poesi om att vara kvinna, att läsa imorgon kväll på klubb Utböling på gamla bio Tellus i Hägersten.
Förbereder 8 mars genom ett samtal med några tonårsflickor som närmast med självklarhet konstaterar att pojkarna inte respekterar dem och inte bryr sig om någonting av allt det som flickorna tycker är viktigt.
Förbereder 8 mars i mötet med en kvinna som säger: Självförtroende, var skulle vi fått det ifrån? Vi är ju uppfostrade att inte ha något!
Förbereder 8 mars genom att rekommendera Stockholmsvänstern, som imorgon kommer att införa en rad blogginlägg med feministiskt tema, bland annat ett om genus i pedagogiken av mig.

"Jag tänker sätta eld på ganska små hus nu
medelstora fastigheter kan också ryka
medan de mest magnifika vinterpalatsen
kräver kollektiv revolutionär ansträngning"

Obekväma Egalia

Den genusneutrala förskolan Egalia har tydligen väckt debatt. Utan att veta mer om Egalia än det som står i klippet, och som visst kan verka lite överdrivet precis som personalen själv säger, tror jag verkligen på ett arbetssätt där barn får vara barn utan att i varje stund könskodas.

När personal som tror att de är hyggligt jämställda och behandlar alla lika får se sig själva på video brukar de bestört upptäcka att hela deras pedagogik är genomkönad. ”Lilla vännen har du slagit dig?” och ”Opp igen, det går snart över!” – så låter det vid samma ramlande, beroende på om det är en flicka eller pojke. Sedan kommer vi till skolan där kön är genomgående organisatorisk princip: ”Flickorna plockar undan saxarna medan pojkarna ställer upp på led!” eller: ”Flickorna får gå in först så ska vi se om pojkarna kan lugna ner sig lite.”
Somliga barn får namn: ”Erik, sluta sparka. Nicke, detdär är inte roligt. Ali, kan du också samla ihop dig? Har du loggat in nu, Filip? Okej tjejer, nu när alla är klara kan vi börja.” De tjejer som varit klara den senaste kvarten förstår att de vare sig har en personlighet eller ingår i alla.

Förskolan har kommit längre än skolan. I arbetet med aktiva utemiljöer har förskolepedagoger upptäckt att barnen leker mer med varandra om miljön är avkodad från kön. Då får barnen chansen att vara barn. Sedan sätter vi ändå igång med sorterandet i skolan, med flickorna hit och pojkarna dit. Inte för att vi måste, utan för att vi slutat tänka.

Så fort någon försöker tänka i sin pedagogiska gärning blir det ett jävulens liv. I en förort till Stockholm tänkte ett litet blått parti gå till kammarrätten för att pojkarna ”tvingades” sitta på rosa luddmattor. (Mera sällan åberopas den högre juridiken om flickorna får möjlighet att skita ner sig, ty enligt normen kan det för dem vara nyttigt att bete sig norm-alt ett tag, bara det inte inkräktar på någon liten pojk.) De hysteriska reaktionerna brukar gå ut på att pedagogiken gör våld på naturen, som om det inte vore varje människas naturgivna rätt att få välja sin personlighet.

Om antifeministerna sa vad de egentligen menar: att genuspedagogik gör våld på kulturen, då skulle jag förstå dem och instämma, ty detta är dess själva syfte. En kultur som tvingar in människor i destruktiva system av dominans och underkastelse är en kultur som måste dö, annars är det kvinnorna och hbt-arna som dör.
För att hålla detta på norm-al samtalston kan jag istället säga: Ingen ska bli hindrad eller tvingad, men var och en får möjligheten att prova allt och hitta sin grej och vad är det som är så farligt med det då?
Någon kommer ändå att skria om biologiskt-hormonella avgrunder som måste få finnas. Den sortens måsten visar inte, som de tror, att könsrollerna är nödvändiga.
Den visar att de för somliga är bekväma och attraktiva.

Noboytoy har också bloggat

DEJA VU

Déjà vu betyder redan sett, en återupplevelse av något bekant.
DEJA är förkortningen för Delegationen för Jämställdhet i skolan, och de lämnade över sin utredning till regeringen rätt nyligen.

Media lyfte ett enda stycke ur utredningen: det som tar upp de biologiska skillnaderna i utveckling mellan flickor och pojkar, och hur vi måste ta hänsyn till dem när små pojkar börjar skolan.
Déjà vu1: att antifeministiska skribenter gläds åt biologins seger över anden
Déjà vu2: att man ska vara tvungen göra jobbet själv när media inte kan rapportera ordentligt

Utredningen nämner biologiska skillnader två gånger. De påminner om att små pojkar ska mötas på rätt nivå när de börjar skolan (det ska alla barn!), men att vi inte ska fortsätta med att skruva ned förväntningarna på pojkarna. Tvärtom, kommentarer som ”det vet man väl hur killar är” bara rättfärdigar negativa beteenden och hindrar pojkarna från att lära.

Pojkar har haft en majoritet av alla särlösningar inom skolan sedan 1940-talet. Utredning och diagnos går i större utsträckning till pojkar, eftersom de har ett utåtagerande beteende. Flickorna som blir utan stöd tar hem sin ångest istället. Andelen flickor som är stressade över kraven i skolan ökade från 50 till 70 procent under åren 1997-2006.

Här finns flera déjà vu. Utredningen bekräftar en hel del av det vi redan visste. Sterotypa förväntningar, könsbundna val. Mycket bra finns att läsa om isärhållandet som viktigaste organisatorisk princip; personalen ger kollektiva tillsägelser till flickorna respektive pojkarna och ger dem olika uppgifter.

Det jag inte visste var att pojkarnas val till gymnasieskolan har blivit mer könsbundna de senaste 15 åren. Och de ungdomar (av båda könen) som faktiskt gör otypiska val, de hoppar oftare av sitt program - så man frågar sig hur de blev mottagna.

Utredningen innehåller också ett mycket bra kapitel om hedersrelaterat våld, och ett litet upprörande stycke om kvinnornas frånvaro i läromedlen. Slutligen fastslår utredarna dystert, att den som arbetar med jämställdhet får räkna med nedsättande kommentarer.
Anledningarna till att det går så långsamt framåt är de samma som vid varje förändringsprocess. Somliga ser kanske inte vinsterna, menar utredarna, och hamnar då oavsiktligt på jämställdhetsarbetets svaga punkt:
Naturligtvis är det obekvämt. Det handlar inte om vinst varje gång, eller till alla.
Det är någon som måste lämna det ifrån sig: makten, utrymmet, normen.

Utredningen finns här
Tar delvis tillbaka kritiken mot mediabevakningen då utredningens ordförande hade en artikel införd när utredningen presenterades. En bra kort sammanfattning.
Malmövänstern skriver också om jämställdhet i skolan

Vi fortsätter tjata

Det finns fortfarande män som anser att feminismen inte är en riktig arbetarfråga. De har alltid funnits.
Det finns plötsligt flickor som anser att kvinnor ska få avstå från att arbeta om de vill. De har inte alltid funnits. Inte på de senaste tjugo åren, gissar jag.
Bakslaget är ett faktum.

Läs därför Marita Engström , en som som tänker fortsätta tjata om feminismen! Exempelvis av den anledningen att ”redan 2009 kunde det konstateras att skillnaden i årsinkomst mellan kvinnor och män ökat med 12 800 kr sedan alliansregeringens tillträde.”

Engström påtalar också den statistik från arbetsförmedlingen som visar att kvinnornas andel av lönearbetet minskar för första gången på tjugo år!
Den tyngsta orsaken är sannolikt oönskade deltider. Men medias vurmande för hemmafruar kan också ha med saken att göra. Det är därifrån det urgamla fruidealet har återuppstått.

Inte för att jag har något emot att kvinnor och män under delar av livet sysslar med annat än lönearbete. Det kan vara studier eller fostran av barn - karlarna tycks numera ha svårt för att ta itu med bådadera.

Genustrams

Socialdemokraterna är kända för sin extremt starka lojalitet och uppbackning av ledare. Hur kunde de vara så kallsinniga gentemot Sahlin? Jo, jämfört med tidigare ledare har hon en egenskap som är oerhört provocerande: hon är kvinna.
Då är det tunt med uppslutningen.
Palme var arrogant, Carlsson tråkig och Persson dryg. Men de hade alla sina fanklubbar, sina ”pojkar” som sopade upp resterna.

En kvinna som utmanar män måste, i likhet med Thatcher, förklä sig till pansarvagn för att männen omkring ska härda ut. Några exempel på kvinnor som möter samma typ av motstånd som Sahlin finns i tidningen NSD. (Ja, det låter som en naziförkortning, men det är det inte. Tack till Ulla Andersson för uppslaget!)

Ohly tar upp ämnet, liksom Jöran Fagerlund, vars saftiga slutkläm lyder:
”Det ansvarsfulla för den socialdemokratiska ledningen hade varit att sluta upp bakom Mona Sahlin och säga: ’Vi sumpade valet fett och därför skall vi ta ansvar för att en rejäl valanalys görs...’”

Genustrams, säger antifeministbloggarna. Det kan man ju kalla det, fastän tvärtom. Tråkigt nog lever vi i ett samhälle som är besjälat av ett genustrams som inte ger oss lika möjligheter.

Bortgjord makthaverska - eller osynliggjord

Anna Kinberg Batra (M) och jag har debatterat i samma panel en gång. Jag vill minnas att vi vann, var och en på sin sida, eftersom herrarna i mitten inte förstått vad frågan rörde sig om. Alltså inte Så ska vi hjälpa våra invandrare att integrera sig, utan Så ger vi människor förutsättningar att leva, arbeta och må bra i ett nytt land.
Sen dess har vi inte setts. Nu är hon gruppledare i riksdagen och här sitter jag.
Se så olika de faller,
ödets otäcka små lotter.

Teves nyhetsinslag med M:s nya gruppledare väckte genast till liv ett politiskt område som försummats på sistone. Det var nämligen tre eller fyra herrar som presenterade Kinberg Batra och talade om hur duktig hon är. Sista gången fick hon stå bredvid en av gubbarna, farbror Fredrik som sa att han känt henne i tjugo år. Sen var det ett inklippt gammalt nyhetsinslag när Kinberg Batra med rejäl kläm gör bort sig. Tack lilla makthaverska. Nästa nyhet!

Om en man på nyvunnen maktposition presenterades så skulle tittarna tro att det var satir, kränkning, lustmord, bondkomik eller vad som helst - utom ett helt normalt nyhetsinslag som endast dödsmördarsuffragetterna noterar.

Fick just reda på att Hans Linde är ny gruppledare för Vänsterpartiet! Okej, då kör vi: Josefin Brink och jag kan berätta hur bra han är. Sedan får han stå framför en mik med Anki Ahlsten som går i god för honom medan han bara nickar. Och så avrundar vi med ett klipp från nån gång när han var full och galen (eller vad nu Linde kan ha gjort för tok?)

Nyhetsförmedling. Mediahantering. Bläh!