Ta ansvar och tänk!

Att Sverigedemokraterna inte vill förknippas med massmord är förståeligt. Den lilla erkänslan ger jag till J. Åkesson: inte kommer han sättandes med en yxa i första taget. Men vad Sd och deras anhängare har så otroligt svårt att inse är att Breivik utövade sin inbillade soldatgärning inom ramen för en nationalistisk tankesfär dit även Sd hör. För att slippa diskutera den saken tillgriper de den vanliga taktiken att prata om annat:

”Men vänstern då, tänk på Stalin och Pol Pot och Korea och arbetsläger och tortyr, varför ska de inte anklagas för detta?”

Om Sd-arna är unga kan jag inte begära att de ska ha följt med i hur vänstern sedan 1917 och framåt har stått till svars för hela harangen ovanför. De kanske tror att de kommit på något nytt? Men vi har ställts till svars – och delvis med rätta. Gulag skapades inom ramen för en kommunistisk tankesfär, dit även Vänsterpartiet hör.

Därför måste vi granska oss själva. Det har vi gjort, och lärt av historien.

Men det är fler som ställs till svars. Muslimer från Partille till Medina anklagas ständigt för terrordåd utförda av politiska islamister. Kristna överraskas av att betraktas som skyldiga till allt ont från korstågen till preventivmedelsförbud och Knutbymorden. Och delvis med rätta. Var och en som intagit en ståndpunkt, som omfattar ett tänkande, måste också försöka förstå sin egen världsbild och vara beredd att rannsaka den, lära av historien.  

Men var finns de stora oberoende syndfria andar som kan kasta sten utan glashus? I denna pågående karusell av kritik och någon gång självkritik finns det ett kraftfullt samhällssystem som ständigt går fritt. Kapitalismen.

Det har dödats i religionens och kommunismens namn. Det dödas i nationalismens namn, ständigt i varje krig. Har det dödats i kapitalismens namn?
Har det inte?

Varje barnarbetare förr och nu är ett liv offrat för kapitalismen.

Varje död och lemlästad arbetare.

Varje giftig och utsugen landsbygd, tom på befolkning, död för jordbruk.
Från svält till övergödningssjukdomar är kapitalismen inblandad.

Första världskrigets slakt i skyttegravarna var ett kapitalistiskt omfördelningskrig. Fast ledarna lockade ut kanonmaten via nationalismen som hade bättre rykte då än nu. Idag, när USA-imperialisterna försvarar kapitalismen på andra sidan jordklotet, kallar de det för ”demokrati och marknad” istället.

Därför hör vi aldrig talas om dem. Inte om dem som dog för kapitalismen, inte om de som dödar i dess namn. När ska kapitalismen rannsaka sig, se sin historia?

Det är svårt för dem, de som har världsherravälde.
Men Sd kunde ju göra ett försök.

Läs även Röda Malmö

Mata dem inte med tårta!

Ju mer man läser om Makonde Lindes otäcka men effektiva konstverk, desto bättre förstår man att det inte är en fråga om rasism, utan om dess motsats.
Inte skulle jag velat vara i kulturministerns situation den dagen. Ska man delta i pågående happening, skära upp en svart kvinna, skratta och spela införstådd? Ska man vägra, säga att sådant gör man bara inte, riskera att förstöra verkan av verket?
Jag vet inte hur jag skulle ha gjort. Antagligen vägrat. Men effekten blev större på detta vis, det får ministern allt lov att bjuda på.
Men en sak borde hon ha låtit bli. Att tröstande mata tårtkvinnan med tårta - en bit av offrets egen kropp, strängt taget. Det är klumpigt och nedlåtande, det är klapp på huvudet, det är att skoja bort ett brännande problem.
Uttrycket "de kan ju äta bakelser" får en helt ny innebörd!
Vad alla stympade kvinnor i världen behöver är inte i första hand konst, och absolut inte tårta. De behöver gemensam rörelse.
Men i Makonde Lindes verk handlar det om konst, inte om rasism eller förnedring av kvinnor. Bra konst ska väcka svåra frågor.
En sekundär fråga är den gamla om vad alla andra tycker att konstnärer får göra. Fastän svaret är så enkelt som: vad som helst inom lagens ram. Det betyder inte att alla spektakulära upptåg är bra, och inte att konstnären ska vara amoralisk. Men gränsen går hos konstnären själv, dras av hens ansvar och moral. Gränsen ska inte ritas upp av institutioner, kritiker eller smakkonventioner.

Virtanen i Aftonbladet utvecklar och förbättrar temat!

Försök att lära

Det blir mycket Breivik nu, i rättegångens första dagar. Givetvis kommer intresset att dämpas framöver - men redan nu läser jag åtskilliga kommentarer om att man vill slippa höra mer, att det är dags att gå vidare, att en vettvilling inte är något att bry sig om... och så vidare.
Det finns också politiska invändningar om att Breivik erbjuds en plattform. Så trodde jag nog själv i början, men har helt ändrat uppfattning. Människor som delar Breiviks världsbild finns redan. Men ju fler som tar till sig vad den går ut på och vilka förfärliga konsekvenser den får, desto bättre.

Nej, vi kan inte be att få slippa Breivik. Det vore respektlöst mot de ungdomar som inte slapp undan på Utöya. Vi måste försöka förstå det sammanhang han talar i, vi måste försöka bedöma risken för att fler tar till sig idén om civilisationernas krig. Vi måste försöka lära. Det är det enda vi kan ha honom till.

Den norska rättsapparaten tuggar på, och vi bör följa med. Hur obehagligt det än är. Det är ingen vanlig massmördare, om sådana finns, utan en politisk sådan. Därför bör han också förstås politiskt.