En kamrat berättar om nazisternas överfall på antirasister i Ludvika. DN skriver.
Antirasistisk demonstration, sedan samling på Folkets hus för att diskutera fortsatt arbete. Ungdomar från Ung Vänster, SSU och kanske andra organisationer. Men dörren slås upp och ett tiotal nazister vräker sig in, slår en flaska i huvudet på en av deltagarna, han som talat vid demonstrationen tidigare och som nu försöker låsa dörren. Någon lyckas ringa polisen, som kommer i tid för att göra ettpar gripanden.
En bild från idag. En bild från igår.
Nazisterna är ute efter att döda.
Det visste vi.
Igår hette vi kommunister, judar, romer, homosexuella, handikappade och till och med Jehovas vittnen. Idag heter vi ung vänster, ung socialdemokrati, antirasister, muslimer eller svartskallar.
Kampen går vidare.
Kom bara ihåg gårdagens inlägg: nazisterna kom raskt åter i det tyska samhället, och de var överhuvudtaget aldrig utanför det svenska.
En historia skrivs av segrarna.
En annan pågår, hela tiden.
Se även Dalarnas tidningar.
Yalla yalla, Sverige åt alla!
Viktigt blogginlägg från Mer vänster i Uppsala om hur media- och polisbevakningen fungerat.
Expressen tar upp nyheten och nämner att det faktiskt var en lokalpolitiker, ordförande i skolnämnden, som slogs blodig vid överfallet.
Men i TV4:s nyheter igår ansågs en björn i Kilafors viktigare än nazister i Ludvika.
lördag, januari 28, 2012
fredag, januari 27, 2012
Bödeln som läkare - ganska normalt
Idag, minnesdagen av Förintelsen, kan vi i SvD läsa om de intervjuer som gjordes på 1980-talet med Münch, en av läkarna i Auschwitz. En läkare som under sin tvååriga tjänstgöring där medverkade vid både selektioner och gasningar, och som ansåg att Mengeles experiment med människor ”hörde till vardagen”. Det är genom att normalisera den pågående utrotningen som Münch vill undvika att bli betraktad som ond. Bara - vanlig?
Artikeln tar upp hur bilden av förövarna har förändrats under åren. Strax efter kriget framställdes de som patologiskt onda, senare synliggjorde Eichmann rollen som den tråkiga byråkraten bakom brotten. Ännu senare blev det hela det tyska folket som genom sitt tigande medlöperi skulle vara de skyldiga, och idag tror vi oss kunna få fram mer sammansatta och mer trovärdiga porträtt. Allt i en önskan att förstå - trots att det finns sådant som inte går att förstå.
”Vid avgrunden”, Gitta Serenys intervjubok med Franz Stangl är ett exempel på det oförståeliga. Stangl var en vanlig tjänsteman som tack vare sina organisatoriska meriter sattes att ordna upp kaoset i Treblinka, att effektivisera gasandet. Stangl var en tråkig karriärist, av Eichmanns typ fastän tämligen obetydlig. Mot slutet började han vantrivas med sin roll som mördarrobot, men det var kanske ingen djupare insikt än att kriget började gå sämre och positionen var hotad. Hans återgivning är trist och färglös. Sereny begriper den inte heller.
Ännu en sak som är omöjlig att förstå är att läkaren Münch återupptog sin praktik omkring 1949. De ansvariga förhördes och dömdes i Nürnberg, men en vanlig medarbetare, därtill läkare, fick tillåtelse att gå i närheten av levande människor endast fyra år efter det att lägren stängts.
Han var inte ensam, i det raserade Tyskland återinsattes nazister och krigsförbrytare i långa rader på viktiga poster. De var ju inte onda - de kunde lätt dra på sig kostymen av europeisk normalitet.
Låt oss komma ihåg det. Inte bara idag.
Se även Funkpol för att komma ihåg hur många grupper, hur många olika människor, som drabbades. Eller Fotolasse om antisemitism och Sveriges delaktighet, eller Socialist och bajare som återger en överlevandes berättelse
Artikeln tar upp hur bilden av förövarna har förändrats under åren. Strax efter kriget framställdes de som patologiskt onda, senare synliggjorde Eichmann rollen som den tråkiga byråkraten bakom brotten. Ännu senare blev det hela det tyska folket som genom sitt tigande medlöperi skulle vara de skyldiga, och idag tror vi oss kunna få fram mer sammansatta och mer trovärdiga porträtt. Allt i en önskan att förstå - trots att det finns sådant som inte går att förstå.
”Vid avgrunden”, Gitta Serenys intervjubok med Franz Stangl är ett exempel på det oförståeliga. Stangl var en vanlig tjänsteman som tack vare sina organisatoriska meriter sattes att ordna upp kaoset i Treblinka, att effektivisera gasandet. Stangl var en tråkig karriärist, av Eichmanns typ fastän tämligen obetydlig. Mot slutet började han vantrivas med sin roll som mördarrobot, men det var kanske ingen djupare insikt än att kriget började gå sämre och positionen var hotad. Hans återgivning är trist och färglös. Sereny begriper den inte heller.
Ännu en sak som är omöjlig att förstå är att läkaren Münch återupptog sin praktik omkring 1949. De ansvariga förhördes och dömdes i Nürnberg, men en vanlig medarbetare, därtill läkare, fick tillåtelse att gå i närheten av levande människor endast fyra år efter det att lägren stängts.
Han var inte ensam, i det raserade Tyskland återinsattes nazister och krigsförbrytare i långa rader på viktiga poster. De var ju inte onda - de kunde lätt dra på sig kostymen av europeisk normalitet.
Låt oss komma ihåg det. Inte bara idag.
Se även Funkpol för att komma ihåg hur många grupper, hur många olika människor, som drabbades. Eller Fotolasse om antisemitism och Sveriges delaktighet, eller Socialist och bajare som återger en överlevandes berättelse
onsdag, januari 25, 2012
Rätt igen! - bevakningen av statsministern
Statsministern ljuger, svänger sig, förbättrar, skönmålar och vill göra en dålig sak bättre. Det gör han med troskyldiga spanielögon, trygg i förvissningen att inga journalister kommer att följa upp hans yttranden, än mindre trakassera hans personliga framtoning.
Juholt tvingades backa från sina påståenden antingen de var korrekta eller ej. Reinfeldt backar aldrig, hur fel han än har. Möjligen säger han att han ska vara ödmjuk, varpå ett sus går genom media-Sverige. Rätt igen!
Reinfeldts höga förtroende att leda landet beror inte på vad han säger och gör. Det beror på de knähundsjournalister som ständigt bekräftar hans förtroendekapital.
Jasägarna skockas och vinnaren tar allt.
Den som undrar vad jag talar om kan ta sig en titt på Alliansfritt Sverige. De har hela listan.
Juholt tvingades backa från sina påståenden antingen de var korrekta eller ej. Reinfeldt backar aldrig, hur fel han än har. Möjligen säger han att han ska vara ödmjuk, varpå ett sus går genom media-Sverige. Rätt igen!
Reinfeldts höga förtroende att leda landet beror inte på vad han säger och gör. Det beror på de knähundsjournalister som ständigt bekräftar hans förtroendekapital.
Jasägarna skockas och vinnaren tar allt.
Den som undrar vad jag talar om kan ta sig en titt på Alliansfritt Sverige. De har hela listan.
söndag, januari 22, 2012
Gulag-hicka
I början av 80-talet var jag med i en grupp som spelade gatuteater. Ett av våra inslag var en kommentar till borgarnas kamp för att stoppa makt- och ägarspridning vida löntagarfonder. Medan de sprang och larvade sig med parasoll på badstränderna och hotade med sovjetsystem, varubrist och arbetsläger larvade vi oss under lakan på citys trottoarer i ”stora socialistspökedansen”.
Stora spökdansen pågår fortfarande. Se till exempel Magnus Ahlkvist om Kommunistspöket, ”i högerns tjänst sedan 1848”.
I en ovanligt intressant tråd på fejsbok fick jag reda på att det åtminstone i överförd bemärkelse finns ett namn för fenomenet: Godwins lag - som går ut på att vissa diskussionstrådar förr eller senare leder fram till liknelser som inbegriper Hitler. Anspelningar på Godwins lag syftar på att vidare diskussion kommer att vara lönlös, men den som liknar sin motståndare vid Hitler kan anses ha förlorat.
Godwins lag kan mycket väl omfatta även vänsterns belägenhet, och om inte behövs en egen term. Kommunistspöket, exempelvis. Att spela ut Nordkorea-kortet är väl vad vi oftast säger. En kamrat föreslog uttrycket DDR-tourettes. Eller Gulag-hicka.
Redan före järnridåns (den förra murens) fall var nonsensargumenten så välkända att vi dåvarande vpk-are, på dåligt besökta torgmöten, kunde utse en kamrat att wallraffa som borgare och stå och skräna: Stick till Sovjet!
(Jo, borgare skränar också. De är bara inte medvetna om det. De tror att det är manhaftigt och auktoritativt.)
Sjöstedt fällde i riksdagsdebatten ett yttrande som borde bli bevingat, ungefär:
Visst finns det delar av vänsterns historia som vi inte är stolta över, men vi försöker åtminstone inte skriva om den, som högern gör.
Högern ser inte att de har någon anledning att bryta Godwins lag. De tar sig rätten att vifta med Nordkorea-kortet, dansa stora socialistspökedansen och köra Gulag-hicka eftersom de tror på sin egenhändigt skrivna historia. Medan vi vet att de är och har varit emot vartenda progressivt demokratiskt förslag som överhuvudtaget läggs och lagts i riksdagen.
Att de har förlorat diskussionen är det bara vi som hör.
Inlägget skulle varit infört tidigare, men hela SAP råkade komma emellan.
Stora spökdansen pågår fortfarande. Se till exempel Magnus Ahlkvist om Kommunistspöket, ”i högerns tjänst sedan 1848”.
I en ovanligt intressant tråd på fejsbok fick jag reda på att det åtminstone i överförd bemärkelse finns ett namn för fenomenet: Godwins lag - som går ut på att vissa diskussionstrådar förr eller senare leder fram till liknelser som inbegriper Hitler. Anspelningar på Godwins lag syftar på att vidare diskussion kommer att vara lönlös, men den som liknar sin motståndare vid Hitler kan anses ha förlorat.
Godwins lag kan mycket väl omfatta även vänsterns belägenhet, och om inte behövs en egen term. Kommunistspöket, exempelvis. Att spela ut Nordkorea-kortet är väl vad vi oftast säger. En kamrat föreslog uttrycket DDR-tourettes. Eller Gulag-hicka.
Redan före järnridåns (den förra murens) fall var nonsensargumenten så välkända att vi dåvarande vpk-are, på dåligt besökta torgmöten, kunde utse en kamrat att wallraffa som borgare och stå och skräna: Stick till Sovjet!
(Jo, borgare skränar också. De är bara inte medvetna om det. De tror att det är manhaftigt och auktoritativt.)
Sjöstedt fällde i riksdagsdebatten ett yttrande som borde bli bevingat, ungefär:
Visst finns det delar av vänsterns historia som vi inte är stolta över, men vi försöker åtminstone inte skriva om den, som högern gör.
Högern ser inte att de har någon anledning att bryta Godwins lag. De tar sig rätten att vifta med Nordkorea-kortet, dansa stora socialistspökedansen och köra Gulag-hicka eftersom de tror på sin egenhändigt skrivna historia. Medan vi vet att de är och har varit emot vartenda progressivt demokratiskt förslag som överhuvudtaget läggs och lagts i riksdagen.
Att de har förlorat diskussionen är det bara vi som hör.
Inlägget skulle varit infört tidigare, men hela SAP råkade komma emellan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)