Vill du sänka skatten eller helt avskaffa den?

Enkät från Företagarna till kandidater på riksdagslistorna - kul! Ja det var vad jag trodde, men de flesta frågorna var omöjliga att besvara.

Företagarna vill veta om jag tror att det är viktigt med bättre offentliga lån och krediter. Däremot saknas förslag om en sänkning av bankräntan. De frågar om det är viktigt att avskaffa förmögenhetsskatten - inte om jag vill höja den. Slutligen dyker den bekanta formuleringen ”sänkning av skattetrycket” upp. Arma företagare. De under skatter digna ned! Ändå tycks de dra sig fram med en helt annan smidighet än vad a-kassan har att erbjuda.

Men det är först vid denna fråga som jag ger upp: ”Om du blir invald i riksdagen, kommer du där arbeta för att förändra dagens turordningsregler vid uppsägningar?”
Ja det är klart! De ska skärpas!
Men ”ja” kan jag inte svara. För i denna kontext har inte ordet ”förändra” en öppen betydelse. Det betyder ”förändra så att det blir lättare att säga upp folk”. Att denna mening är allmän och underförstådd, det säger allt om det arbetsrättsliga klimatet idag.

Vänsterpartiet har faktiskt en ganska bra småföretagarpolitik. Varför göra livet besvärligt för en frisörska eller golvläggare? Inte heller är vi obenägna att serva näringslivet med statligt subventionerad infrastruktur och forskning och bildning. Men varför tillåta dem att äta upp våra liv, vår dagliga försörjning, vår värdighet?

Normaldemokraterna

Hur normal kan man bli? Till exempel så här: en söt brunögd tjej, mamma lärare, pappa har butik, radhusboende, lyssnar på nästan all sorts musik och gillar teater och politik.

Aftonbladet (060608) presenterar en sådan miss Medelsvensson som är Sverigedemokraternas listmagnet för ungdomar. ”Sverigedemokraten är inte längre enbart en blåögd kille med snaggat hår. Emma motsvarar inte folks fördomar om hur en sverigedemokrat ser ut och för sig.”

Om sig själv säger Emma att hon är en snäll och trevlig person - inte ond. I Sverigedemokraternas program fann hon - med den ursvenska interjektionen ”WOW” - det hon sökte; de likasinnade. De som inte ska förknippas med elaka nazister bara för att de vill få stopp på gängbråk och våldtäkter.

Varför Aftonbladet väljer att ge högerextremismen miss Medelsvenssons ansikte kan man grubbla sig galen över. Samtidigt skulle artikeln kunna - men gör det inte - ge oss alla en känga.

En marschkänga i skallen på hela svenskheten. På alla som fann det mest bekvämt att demonisera rasisterna för att undvika att se, att alla de normala människorna i normalt samspel i ett normalt samhälle är bärare av en alldeles normal rasism.

Självklar, utan vitala behov

Werkelid i SvD (0611) stångar sin panna blodig i ”jakten på rim och reson och alldeles vanligt omdöme”. Det är nationaldagen det handlar om. Werkelid och jag är sannolikt inte meningsfränder så ofta, utom på en punkt: Denna reform har en betydelse som suddas bort genom att både tillskyndare (S, M, Fp, Kd, C) och nej-röstare (V och Mp) ett enda futtigt år senare inte kan förklara vad den ska vara till för eller varför det var viktigt att säga nej. Werkelid skriver:
”Utan stöd i folkdjup, vitala behov eller svensk tradition upphöjdes häromåret svenska flaggans dag till Sveriges nationaldag. En - för den som så ville - högtidlig vardag gjordes helgdagligt röd. Pingstens -- annandag behövdes på annat håll för andra syften. Vilka? - - - Det ter sig högst oklart varför våra högsta beslutande fann för gott att låta det modesta nationella firande som under försynta former pågått sedan 1916 skulle övergå i påtvingad nationell helgdagskänsla.”
I nästa stycke blir Werkelid och jag meningsmotståndare igen, i det att han menar att det svenska EU-medlemskapet var ett brott mot någon sorts isolering, men han fortsätter: ”Det är inte enda gången våra valda ombud gått i otakt med väljarna, men sällan har otakten stått fram så på en gång paradoxalt löjeväckande och hjärtskärande.” Nåja. Pensionsreformen som över en underbar natt gjorde oss alla till fattigpensionärer torde vara sällsport rekord i otakt. Eller folkomröstningen om kärnkraft där de lojala linje-2-dumbommarna blev grundlurade. Men de frågorna räknas fortfarande som viktiga. Denhär är oviktig, om detta är det styrande överens. Det var bara så att vi absolut måste få en nationell helgdag (som bestjäl de arbetande på två dagar per sju år). Jag har svårt att urskilja det hjärtskärande, däremot det löjeväckande. Vilket består i att våra valda ombud håller på med någonting som de inte kan förklara för oss därför att de själva inte vet - den nationella ryggmärgsreflexen är ”ju självklar”.
På vårt härliga svenska språk är "ju självklar" de allra farligaste orden.