Uppåt för vänstern

Vad är man? Nörd. Som sitter hel kväll och tittar på 200 andra nördar som hör tre nördar rabbla propositionsordningar. I bästa fall kontrapropositionsvoteringar. Då kallar vi fejsbokanvändare det för lyrik eller orkestrering. En konstart i sin art, hur som helst.

När det är vänsterkongress är det roligt.
Bland de roligaste är, trots dåligt foto, Veronica Ekström, Mats Einarsson, Ali Esbati och Karin Mellegård (inte med i bild) som kongresspresidium.


På lördagen åkte vi ner till Uppsala och kollade läget. Där talade Ung Vänsters ordförande Stefan Lindborg rappt och effektivt om orättvisor och hur vi bekämpar dem.



Sedan fattades en del beslut som jag kommer att återkomma till.
Ibland kändes det som att det går utför, här i Uppsalas fantastiska konserthus...


... men det går uppåt för vänstern!

Tack, Lasse!

Idag bestämde Vänsterpartiets kongress att vi också i fortsättningen ska ha en, inte två, partiledare. Det verkar riktigt, även om den andra lösningen inte hade varit en katastrof den heller. Det är bara så att katastroferna befinner sig i den kapitalism vi lever i, inte i det enda vänsteralternativet i politiken.

På SVT hittade jag citat ur Ohlys avgångstal:
”Det vi ser just nu är de rikas revansch. Det är nolltaxerarna i Skattebetalarnas förening som nu inkasserar år av stöd till borgerligheten. Det är riskkapitalbolagens ägare som nu hämtar ut återbäringen efter att i åratal ha satsat pengar i hemlighet till Moderaternas partikassa. Det är McDonalds som tackar för sänkta arbetsgivaravgifter och sänkt restaurangmoms. Det är de redan rika som nu skrattar hela vägen till banken sedan skattesänkningarna gjort dem ännu mer förmögna. Och på vägen till banken kastar de en femkrona i tiggarens kaffekopp och kräver att deras välgörenhet ska skattebefrias.”
Ohly konstaterade att Sverige under de senaste fem åren har blivit ett mindre solidariskt, mer orättvist land. Högerpolitiken har blivit norm också för miljöpartister och socialdemokrater, vilket är en sorglig utveckling.
”Det är trångt i mitten av svensk politik. Jag tycker att det borde vara trängselavgifter för alla partier som flockas där. Vänsterpartiet ska inte bidra till den trängseln och vi kommer inte att betala den avgiften. Låt oss i stället skärpa och tydliggöra vår socialistiska och feministiska politik.”
I sitt tal liknade Ohly samarbetet om euron vid den sjunkande Titanic, och sa blankt nej till att Sverige går med i europakten som syftar till att hålla länderna kvar på det sjunkande skeppet istället för att underlätta för dem som vill lämna fartyget.

Ohly påminde också om att Vänsterpartiet har förändrats under hans tid som ledare och mår mycket bättre nu än 2004.
Varmt tack till dig, Lasse!

Trender i Europa

Framtidsforskarna på Kairos future har kommit fram till att de närmaste tio åren borde bli en period då politiken radikaliseras. Vid första läsningen låter det bra. Men betänk att radikal kan betyda nästan vad som helst.

Enligt Kairos F ifrågasätts idag många väletablerade institutioner. Kapitalismen och dess finansmarknader är en av dem. Som exempel anges Ockupera-rörelsen underifrån och tidskriften the Economist ovanifrån.

Kapitalismen har slitit sig, och vi är allt fler som inte vill finna oss i dess framfart. Fortfarande låter det bra. Men tankesmedjan misstänker att också demokratin är ifrågasatt, och dessvärre ser det ut att finnas ett samband.
Vissa ekonomer väljer att inte kritisera kapitalismens profitintresse utan istället de demokratiska styrelseskickens svårighet att “hushålla”. Många så kallade vanliga människor ser bara regeringarnas oförmåga att tygla utsugarna. Eftersom de överhuvudtaget inte uppfattar socialism som ett alternativ kan myten om den starke ledaren istället verka lockande.

Som om det inte vore nog menar Kairos F att också mångkulturen “har tappat sin lyskraft”. En viktig invändning här är att den aldrig etablerades. Den var ett test som Europa fann sig nödda och tvungna till under sin demokratiska epok. Nu ifrågasätts det mångkulturella samhället av politiska tungviktare inom hela unionen, för att inte tala om av de rasister som återtagit sin regeringsmedverkan i flera europeiska stater.
Problemet illustrerades i dagens SvD av EU-kommissionären Malmströms svårigheter att få igenom gemensamma regler för flyktingmottagning och arbetskraftsinvandring inom unionen. Malmströms politik är inte min. Men när ett normalliberalt uppdrag hindras av den europeiska rasismen finns all anledning till oro.

Som om inte heller detta vore nog menar Kairos F att det är fler så kallade institutioner som är ifrågasatta: konsten, allemansrätten, rättsstaten och de mänskliga rättigheterna.
Som framtidsanalys bådar det inte gott.

Olikt framtidsforskarna tror jag inte att det är en ny trend. Demokrati och mänskliga rättigheter kännetecknar inte Europas historia utan är ett avbrott i den. Inom tio år kan vi ha återgått till normalläget, vilket riskerar av uppfattas som radikalt av dem som inte lever med sin historia.

Den starka kritiken mot kapitalismen är det enda som finns att sätta tilltro till – men endast om socialismen tar tillbaka sin status av att vara ett alternativ.

Vad blir kvar av ett års läsning?

När jag går igenom 2011 års läsning ser jag att tre svenska böcker heter:
Obsession
Underdog
Alienation is my nation

Den sista titeln ursäktas i och med den är ett citat av en rappare som förekommer i den sociologiska studien. Som för övrigt var intressant – om hiphop som arbetarpojkars självbildningsprojekt.
Men Obsession och Underdog saknar ursäkt för sin svengelska titel, liksom för sin existens. Bonnier med Obsession kom på den roliga idén att skriva en roman precis som ett modereportage, men utfallet blev varken-eller på usel prosa. Flygt med Underdog satsade på att rabbla trivsamheter och ledsamheter från en vardaglig uppväxt i Malmö, och gjorde det väldigt långt och beskäftigt påståeligt.

Två riktigt stora romanförfattare läste jag också. Det var Combüchen och Ekman, vars böcker (Spill och Grand final) har vissa likheter. Båda är skickliga, båda ger återblickar på ett Sverige som inte längre finns och en ungdom som kunde ha varit författarens men inte var det (med avsikten att vi ska tycka det är spännande att inte riktigt veta; kickfaktor noll). Skillnaden är att Combüchen är teknisk ekvilibrist och Ekman har humor.

Två oväntat läsvärda böcker var skrivna av varsin Sjöberg. Den ene var han som skrev Den motvillige monarken, en bok som tidigare figurerat här i bloggen. Den andra var hon som skrev avhandlingen Chatt som umgängesform, om hur unga människor behandlar språket i dess allra kortaste kommunikationsform. Båda aktuella och intressanta.

Hela fyra böcker som behandlar mode läste jag. Glöm bedrövliga Obsession, ty något bättre lyckas Bonnier med de mindre pretentiösa skisserna i Fashionista, även om jag undrar varför ingen av hennes släktingar på förlaget hjälper till med grammatiken. Betydligt mer ödmjuk och mindre förutsägbar är Froman i sin studie Islam, brudar och paljetter, en skildring av livsstil och mode från oväntad vinkel. Bäst av modelitteraturen var Nordiska museets antologi Modemedvetna museer, om klädsel och textilkonst från folkdräkter till idag.

De böcker jag tyckte mest om under år 2011 var som vanligt omläsningar av gammalt. David Copperfield är alltid lika härlig i sin blandning av absurdism och patetik, och Jiménez’ samtal med sin åsna Silver håller väl som bedrägligt naiv naturlyrik.

Nyare politik och poesi på listan var...
- Hackman: Att skjuta en dront, för den som är intresserad av Harriet Löwenhjelm, även om det roligaste är att någon fortfarande skriver om Löwenhjelm trots att den klassiska biografin av Björkman ännu står sig
- Drakulic: Inte en fluga förnär, om krigsförbrytare under kriget i Bosnien
- Czarnecki: Jag är frisk och mår bra, brev från Auschwitz
Drakulic har lyssnat på förbrytarna under rättegångarna i Haag. Czarnecki skrev om det helvete han själv befann sig i. Båda är seriösa, med fullständig koll på situationen.