Björn Söder, SD, har på twitter konstaterat: ”Kulturkriget har börjat.” Han lovar att konservatismen ska vinna. Tiden som förflutit innan de konservativa kulturkrigarna började ändra på förhållandena beskriver han som att ”den dekadenta vänsterns” kulturpolitik varit förhärskande, detta som ett resultat av ”ohämmat socialistiskt inflytande” och ”en kastrerad borgerlighet”.
Äntligen har den liberala partisekreteraren
reagerat och opponerat på Söder. Hon står kvar vid att avståndet ska
upprätthållas mellan politiker och kulturliv, och anser att Söders partiledning
bör ta ett samtal med honom. För att vara en liberal politiker år 2o23 är detta
ett framsteg.
Bilden av den kastrerade borgerligheten har
funnits med hos den nationella rörelsen i snart hundra år, påpekar Tobias
Hübinette. I dagens Tidö-anda skulle borgarna kunna ses som snöpta av sitt
bindande ingen-kritik-avtal med SD, men vad Söder menar är att de berövats sin
kraft av socialisterna – detta trots att vi socialister aldrig regerat.
Men det är en återkommande befängd
uppfattning att det är vänstern som har styrt (i detta fall över kulturpolitiken).
Under en kort period (ca 1967-1979) hade vänstern stark tyngd inom kultur- och
mediasfären; något som ännu inte upphört att plåga de borgerliga. SD är inte så
teoretiska utan förenklar det till att bunta ihop en vänster av allt man
ogillar. Senast idag fick jag höra att det är ”den vänster som vill ha dragshow
för barn”. Att på så vis slå ihop otrevligheter är ett drag som går igen från
den tyska 30-talsnazismen (t ex ”judiska kommunistiska bankirer”).
Ännu en nazimarkör som borde vara pinsam
för övriga Tidöpartier är att Söder siktar in sig på den ”dekadenta” vänstern. I det gamla Tyskland stämplades homosexualitet, judiskhet, liberalism,
socialism, kvinnofrigörelse, svårbegriplig konst med mera som just dekadent
eller urartat (entartete). Med samma fantasifulla lidelse som SD beskriver
dragdrottningarnas utsvävningar beskrev nazisterna det förfärliga storstadslivet.
Följden blev dels hetsande kampsporter för pojkar, dels bokbål, utrensningar av
forskare samt av konst och konstnärer. Kommer nu den självklara invändningen
att SD inte alls menar så kan man med fog fråga sig varför de då
uttrycker sig så.
Att Söder med så få ord får med så mycket
skit är något av en prestation. Men vi går tillbaka till den första meningen: ”Kulturkriget
har börjat.” Här har vi en man som menar allvar. Visserligen verkar han lite
hög på framgång, lätt naivt trosviss, men det går inte att tvivla på att det är
ord som ska följas av handling. Krig innebär att det är något och några som
ska bort. De konservativa ska vinna, säger Söder. Var blir det då plats för
oss andra?
Vi får inte vara tysta, låtsas som
ingenting. Vi måste bygga en bred antifascistisk motkraft. Du kan vara en del
av den. Var solidarisk. Berätta om det. Vi börjar så.
