Före detta hus II: byarna

En halvmil utanför småstaden är det ren landsbygd, en gång levande och välbefolkad. Det är namnen på busshållplatserna som värdigt erinrar om det förflutna:

Färghandeln. Posten. Elimkapellet. Österby småskola.

    Vid stolpen med historiskt namn bromsar buss nummer 338 eller 157, för kanske ska någon ensam gubbe åka med idag. Eller inte. Varenda gubbe och gumma i Sveriges långa land är tacksamma om de har en buss som kör en gång om dagen också utanför skoltid. De vet ju så väl hur det var förr. Då stannade bussen utanför färghandeln, posten, skolan eller kapellet.

    

Låt oss se närmare på dessa hållplatser.
     Färghandeln är blankt nymålad. Fasaden, dörrarna och till och med fönsterkarmarna blänker. De sista burkarna på lagret togs över av nybyggarna, flerbarnsfamiljen med renovering som livsstilsprojekt. Deras kök har återfötts i Sundbornhemmets rödgröna, deras spa i dunkla jordpigmenter inväntar värmeljusen, trappan är limfärgsstruken i marmorerad ockra och i källaren doftar det ännu av gammal olja och terpentin.  
     Med Posten står det sämre till. Tegelväggarna håller, men porten och persiennerna hänger på trekvart. Några gånger i veckan hålls här öppet för pensionärsverksamhet. På postdisken står pumptermosar med kaffe som bryggts bakom glasluckorna, och i postfacken förvarar de gamla sina handarbeten och spelkort mellan besöken.
     Sedan kommer vi till de tomma husen, Kapellet liksom Skolan. Här ser vi flagande fasader, igenspikade dörrar och masonit framför fönstren. Övergivenheten skadar inte huset, så sägs det iallafall, men redan första trasiga fönsterruta är ett hot. När vädret går inomhus härjar fukt och köld och skit. Det är fåglar på vinden, högar med fladdermuslort, råttor i hela källaren. Av någon anledning sticker det upp söndriga rörledningar ur plankgolv eller bakom skåpluckor. Ingen vet riktigt varför; så är det alltid i övergivna hus.

     
Skolans krittavla är sprucken, kritorna uppspydda av kräsmagade möss. Skolbänkarna står travade mot väggen, några med hjälplöst halvöppna lock. 
     Kapellets bänkar eldades istället upp för länge sedan under en uppsluppen valborgsmäss. Risken finns att psalmböckerna gick samma väg, eller tog någon kristen själ hand om dem? Inte ett bibelblad skräpar på det en gång skärmålade golvet med skruvmärken efter bänkarna. Där virvlar dammet mellan twistpåsar, muslort, en brännvinsflaska invävd i spindelvät, ettpar mögliga filtar samt kondomer.

     Kapellets mest värdefulla ägodel var tramporgeln. Den gavs bort till skolan och kom verkligen till användning under ettpar läsår med sjunkande elevantal. När skolan las ner och huset stängdes skickades skrivmateriel och planscher till u-länderna, och bussen fick en ny uppgift. Inte att köra barnen från skogen till skolan, utan att invänta småbarnen som ska till skolan i köpingen på den hållplats som fortfarandet heter Österby småskola.

     Fortfarande piper orgeln svagt när råttorna kommer åt pedalerna. Snålblåsten ur saknade takpannor ljudar stavelser ur den spruckna tavlan. På bänkarna som travats mot väggen går det att läsa hjärtan, stjärnor och tryckbokstäver. Men ur den djupa övergivenheten gnäller orgeln sprött och obegripligt.  

     Rum tar faktiskt skada av att stå tomma, även om de tar än värre skada av väder. Den största skadan åsamkas de rum vars meningsfullhet bestod av ord. Det är inte söndriga rörledningar som stör, utan meningslösheten.

     Rummen är blåsor av minnen. När ingen längre minns orden kvarstår endast vakum.

Före detta hus 1: den lilla staden

I en gammal stad på landsbygden är alla hus före detta någonting annat.

     Det är ekologisk byggnadsvård av timmerhus i den före detta turistbyrån, en utsökt timmerbyggnad från 1700-talet som var före detta apoteket, innan alla apotek privatiserades och uppstod i ett flertal smärre lokaler. 
     I före detta ålderdomshemmet är det asylboende, eftersom de gamla numera bor ensamma hemma i sina små ettor och tvåor. I före detta Tingshuset har Migrationsverket sedan länge haft sin verksamhet, men när de inom kort flyttas till en något större stad blir det före detta Migrationsverket; möjligt att hyra.

     I det före detta polishuset ligger dam- och herrfriseringar i alla före detta kontorsrum. Som gemensamt företagskontor fungerar de före detta cellerna där gallren är kvar framför fönstren, en pittoresk detalj. På före detta Systemet drivs idag en pub som ibland försöker sig på night club; här ser vi näringsfång med reella beröringspunkter. Dagens Systembolag ligger i före detta Domus, ett på sin tid rekorderligt varuhus som låg bredvid Esso-macken som idag är parkeringsplats. Av före detta Domus finns endast kvar den dåtida innovationen; den lilla stadens första och enda rulltrappa. 

     I före detta järnhandeln försiggick under lång tid andrahandsförsäljning av kläder och möbler, men idag är lokalerna nyrenoverad bank med konstsamling. När banken flyttade uppstod förstås en före detta bank, där det numera säljs begagnade kläder och möbler. Så går det runt, från pengar till armod, från armod till pengar, åtminstone lite pengar, så att det går runt ett år, innan det blir en lokal att hyra.

     Konst har nu aldrig genererat pengar utom till ett fåtal samlare, så den ställs ut där det blir plats över, som i före detta badhuset eller den inom-kort-före-detta bokhandeln. Annat är det med blomsterhandeln! Tvärs över gatan och tillbaka har den flyttat så många gånger att ingen längre minns var de köpte blommorna till bröllopet, dopet, studenten eller begravningen. På samma småstadsgata var det, och där ligger begravningsbyrån kvar i samma lokaler sedan ståndsriksdagens tid, ty glesbygdens tätort har också sina lönsamma småföretag. Det är bara husen och rummen som förändras när de byter människor och rörelse med varandra.  

     Varje gång någonting blir före detta är det tråkigt – men se där skapas någonting nytt, inte alltid, men ofta! Före detta leksaksaffären blev nagelverkstad en tid, även om den för närvarande gapar tom. När före detta Försäkringskassan flyttades till en något större stad öppnade en för sin tid modern Kina-restaurang, idag är före detta Kina-restaurangen ett företagshotell – som om lokalerna vore den stora kostnaden för en nyföretagare i en liten landsbygdsstad*.

     I den före detta biografen är det träningslokal, och den andra före detta biografen erbjuder kommunal teater- och musikverksamhet. Den före detta busstationens biljetthall blev biljardhall, numera libanesisk krog. I före detta slakteributiken huserar hämtmat av thai-typ. 

     Vad som vilket år som helst kommer att öppna i de för närvarande livaktiga kebab- och pizza-serveringarna, det vet vi inte.

     Några lokaler blir tomma, som utslagna tänder. Andra fylls av nyföretagande, kanske bara för ett år eller två.

     Men vad blir kvar i rummen? Kanske en affärsmässig anda. Kanske känslan av att vara på uppgång, eller på nedgång. Kanske förhoppningen att bli kvar längre än ett år. Kanske en möjligen rimlig idé att det inte är så viktigt vad som görs, bara någonting blir gjort. 
     Det kan vara mycket viktigt att få någonting gjort i en liten stad på landsbygden.  

* Stavningskontrollen föreslår: landsbygdsstöd. Var vänlig observera detta.