HD som rasist

Ni har gissat rätt: jag gillar kor. Här har ni en rödkulla. Hon är en Skansen-representant för en urgammal nordisk lantras. Liten, rödbrokig och hornlös. Från ungefär 1930-talet improduktiv, relativt sett. Men från sent 70-tal blev entusiasterna intresserade av att försöka bevara och föda upp gamla raser. Då fanns endast halvtannat tjog rödkullor kvar i Svärdsjö, Dalarna. För att få upp populationen importerades några tjurar från Norge som hade väldigt lika gener.

I detta sammanhang är jag rasist. Eftersom jag gillar kor, gillar jag folk som har tillräcklig kunskap och intresse för att tillvarata de gamla raserna. Raser som var anpassade för magert bete i skogsbygd och mjölkade bra, ”under betingelserna”.

Sedan ändrades betingelserna, gång på gång. Det var ingen idé att nöta på magert skogsbete när mjölken kunde köras upp i lastbil och virke kunde odlas kubikkilometervis överallt norr om Dalälven.

Korna rotade man ut, mänskorna sög man ut. Att det idag finns råd och tid, kunskap och intresse, för att återupprätta rödkullor tyder på att vi är ett land av visst välstånd – ett välstånd skapat delvis genom utsugning. Detta är att betrakta som normalt.

Ett av nutidens villkor syns på fotot: rödkullan har sitt gula EU-clip i örat. Till och med på Skansen. Det får inte slarva omkring några omärkta, byråkratiskt olovliga kor. Inte ens på museum.

Normalt – eh?

Dumbommarnas paradmarsch

Minns någon dessa satiriska verser? De cirkulerade runt år 1990 till förskräckelse och förtjusning. Texten går utmärkt att sjunga på melodi Finska Rytteriets Marsch, så blir den ännu lite hejigare.

”Nu är det tid att vi alla tar strid
och förvaltar det vinkinga-arv som vi fått
och gör oss av med varenda jugoslav
och skickar iväg varenda slemhottentott.
Kom låt oss jaga dom dit där dom kom
och sen inte släppa nån jävel över bron.
Ner med det utländska, fram för det storsvenska
fram för det svenska i vår svenska nation!

Ja bort med Bernadotte från vårt kungliga slott
och ut med hans invandrarkärring, och sen
sätter vi Refaat el Sayed på en kamel
och skickar iväg den till öknen igen.
Och Miro Zalar, honom förklarar vi
för en inte längre önskvärd person
Ner med...

Så ut med Mercedes och Ford och även Levis
kamera och klocka, telefon och kompass
lägg av med Johnny Walker, och bingo och poker
och fotboll och glass och fralla och negerjazz!
Ner med bananerna, utländska vanerna,
ut med pekingesern och av med joggingskon!
Ner med...

Ta bort alfabetet och sifferhelvetet
och stryk alla utländska ord likaså
Tro inte en sekund på att jorden är rund
för det är det nån svartskalle som har hittat på.
Ner med vetenskaperna, länge leve aperna
för vi är storsvenska, saliga i tron!
Ner med det utländska, fram för det storsvenska
fram för det svenska i vår svenska nation!”

Okänt upphov (så vitt jag vet)

Inte stolt, men inte heller ogin

Läste Herman Lindqvist om nationaldagen (ännu ej utlagdpå www.fokus.se). Först kommer några slängar mot ”liberala fosterlandsförnekare” – ett rätt kul epitet, men på Lindqvist låter det som att vi vore ett helt mediadrev. När det i själva verket var en mycket klar minoritet som var emot att på oklara grunder helgdagsförklara nationaldagen. Jag vet. Jag låg nämligen bakom en del av den. Minoriteten, alltså.
Sen drar Lindqvist fram den svårutrotliga missuppfattningen att motståndet mot att ge nationalismen sin egen högtidsdag skulle vara att ogilla Sverige; tycka det är dåligt, fult eller skämmigt.
Nejvars. Jag tycker bra om Sverige, iallafall sommartid. Men detta är mig inte någon källa till stolthet. Jag har inte dragit fram Dalälven just så där perfekt mellan de uppodlade sluttningarna och hängbjörkarna. Det var inte någon större prestation att låta mig födas på Vireberg i Solna bland en hoper andra musblonda snorungar med munsår. Jag kan inte ta åt mig äran av att Sverige är så trevligt.
Men enligt förarbetena till helgdagens instiftande var detta vad vi skulle känna: stolthet, identifikation.

I andra sammanhang har jag skrivit vad jag anser om statligt påbjudna identiteter... så här kunde dagens blogg vara slut. Om inte Lindqvist kommit upp med en lite rolig liten idé: Betrakta nationaldagen som Sveriges födelsedag (med ungefär samma historiska ackuratess som Jesus’ dito). Se där: nu känner jag mig som de muslimska ungarna som inte visste om de fick fira jul eller ej. Men som, när de fick sammanhanget klart för sig, sa: ”Det är klart han ska få sina födelsedagspresenter!”

Jag är ingen ogin typ. Det är klart Sverige ska få sina födelsedagspresenter.
Så skulle jag kanske ha sagt, om detta hade varit motiveringen till nationaldagshelgen. Men det var det inte.

Motiv saknades i stort sett i såväl utredning som proposition. Nationaldagens betydelse var ett illa dolt utslag av nationalism som de ansvariga inte trodde skulle märkas, för det var ändå så litet och förresten gör alla andra också... Förarbetena var ett dravel från början till slut.
Så, alla lindqvistare - alla liberala fosterlandsmostrar - tycker ni inte det är trist? På usla grunder genomdrevs en helg som ingen visste vad den skulle vara till för. Utom de som verkligen står för att de är ”nationellt sinnade”.