Nytt litet fint bibliotek

För alla biblioteksälskare – en rolig nyhet från Stjärnsund!
I lördags invigdes brukets eget bibliotek, som blir ett av Sveriges omkring trettio privata. Detta är ett utslag av kulturintresse och handlingskraft och har ingenting att göra med den borgerliga skräckvisionen att privatisera biblioteken.

Några Stjärnsunds- och Rörshyttebor bildade förening och samarbetar med det alldeles förträffliga kommunbiblioteket i Hedemora som står för den största delen av bokbeståndet och utlåningsrutinen via självbetjäning. Men en hylla är avsatt för Anna-Lisa Forssberger*-sällskapets utgivning, en annan för Stjärnsunds specialitet bygge-byggnadsvård-trädgård-ekologi, och ett hörn för en omfattande hembygdssamling donerad av en samlare i närbelägna Horndal. Dessa hyllor står för referenslitteraturen som endast får läsas på plats, delvis med den uträkningen att biblioteket också ska fungera som träffpunkt de två dagar i veckan man håller öppet.

Lokalen är det forna brukskontoret på herrgården, och rummet är möblerat med en soffa vid fönstrets krukväxter och ett slagbord omgivet av stolar mitt på golvet, så att det känns lite som att komma hem till en beläst rättare vid seklets början. Men ute i den pärlspontade farstun finns turistbroschyrer, program från Dalarnas teater och andra evenemang.

”Vi håller väl på så länge vi tycker det är kul” sa föreningen vid öppnandet. Detta är en god utgångspunkt. För, som en av besökarna sa, ”böcker lånar man ju i Hedemora iallafall, hit går man nog mest för att träffas”.

*Forssberger, 1906-88, arbetarförfattare född i Stjärnsund och bosatt bland annat på Långshyttans bruk

Öppna landskap

När det är klart och stilla väder kan vi höra klangen från Stjärnsunds kyrkklockor. Ljudet bärs över sjöarna in till vår trädgård. När det händer tänker jag alltid på de där bönderna, hos Lagerlöf tror jag, som står på åkern med mössan i hand under klockringningen. En stunds andakt mitt i arbetet.

Engla begravdes och jag arbetade i trädgården, ty trädgårdsarbete är heligt.
Det är gudstjänst i ordets sanna betydelse: att göra tjänst åt Gud.
Åt gudomen sköter vi naturen.

Så gjorde korna också. De höll landskapet öppet. Utan att veta det och utan minsta andakt gav de rum för klockklang. Korna kommer jag alltid att sakna.

På eftermiddagen var jag i Stjärnsund. Tevebilarna hade åkt och svalorna kommit.

Luftandar, ljusdans
det vita under vingen

en blinkning eller vinkning

Stjärnsund i bild

En av alla holmarna i sjön Grycken. Namnet kommer av "den grynniga", alltså en sjö full med sten och oväntade grund.

Polhemsmuséet, med urmakeriverkstad i huset bredvid

Herrgården sedd från Engelska Parken. Här drevs pensionatsrörelse på 1960-talet.

Lammen är utsläppta på Grabbudden, och i lindarna har bina redan börjat arbeta.

Den lilla ljusa kyrkan har numera öppet hela dagarna. Innanför porten har kyrkoherden satt upp skylten: "Kameror, bandspelare och andra vapen lämnas i vapenhuset." Med tacksamhet noterar jag att han förstått det vi så länge trott: att ord och bild är starka, kan användas som vapen.

Mellan späda björklöv ser kyrkan ut som om det rustades till bröllop.

Jag önskar att vi tar det som en försvarskamp.

Stjärnsund III

Stjärnsund ligger långt bort, skrev Trollhare, förundrad av nyheternas kvicka omloppstid.

Under några dagar toppades bloggosfärens länklistor av det stillsamma bruket Stjärnsund.
När barnamördaren bekände minskade angelägenheten.
Utom i Gävle-Dalas gränstrakter,.
Gott så. Ett mord angår familj, släkt, vänner och grannar. Ingen annan.
Vi andra blir berörda och tar åt oss ändå, av olika privata anledningar.

Jag tar åt mig ifråga om platsen, den vackra och lyckliga.
Jag skriver för tredje gången om Stjärnsund, därför att jag vill skriva om det vackra och lyckliga.
Jag vill skriva om det vackra och lyckliga, därför att det är bräckligt och sårat.

Stjärnsund ligger inte långt bort.
Det bräckliga och sårade ligger aldrig långt bort.

Det är inte nödvändigt att bry sig om varje plats i Gävle-Dalas gränstrakter.
Du ska bry dig om det bräckliga vackra, den sårade lyckan.
Du ska göra något åt det, allt som du kan vidröra.

Det andra finns ändå.

Stjärnsund II

Stjärnsund, ett gammalt bruk med stolt historia och aktiv nutid.

Ett tämligen gott bruk, där patron uppmuntrade läskunnighet och gärna delade ut julgåvor. Där var järnhantering och valsverk, den tekniska utvecklingen kom via Polhem. Transporter gick via sjösystemen, senare med ångtåg. Klocktillverkningen startade redan på Polhems tid och utförs fortfarande på hantverksvis.

En idyll med lindalléer, en vildvuxen engelsk park, fårbete. En övergiven järnvägsstation, murar av slaggsten. Liten enkel kyrka, skogiga sluttningar ned mot vattnet. De vita herrgårdsbyggnaderna rymmer sin egen förbannelse i de kvarblivna kryckorna på vinden.

Under ettpar decennier var bruket nedgånget och drabbat av handlingsförlamning. Skolan stängde, kiosken sålde solblekt lakrits, det gick inte att hålla Konsum vid liv. Simskolan fanns förstås, vid långbryggan ute vid Björknäbba, och någon danskväll i Folkets hus. Men det var segt och sömnigt. Man kunde stå och spotta i forsen. På sin höjd.

Sedan tog företagsamheten och nyandligheten vid. Datorföretag, ekologi, mode och kristaller. Framgångsrik kursgård, lanthandel med spel och bangolf. Herrgården är museum (de berättar mer om förbannelsen!), det finns kafé och souvenirbod. Skolan fungerar utmärkt, och anslagstavlan upplyser om föreningslivet, om dans- teater- och filmkvällar. Och simskolan finns förstås kvar i sjön Grycken, den vilda steniga lynniga.

En så vacker och lycklig plats det var.
Tills helt nyligen.

Stjärnsund

Idag visar jag bara några bilder från Stjärnsund.

Tänker på vad en granne sa:
Det var en så vacker och lycklig plats.