Det gick inte som vi trodde. De borgerliga partierna har inte vänt sig till Sd med samarbetstrevare och har inte övertagit deras politik – inte mer än tidigare.
Man får vara tacksam för det lilla, idag.
I förrgår var det frågan om den svenska invandringspolitiken. Igår handlade
det om ”hur mycket invandring Sverige tål”. Idag ska man vara försiktig med att
försvara mänskliga rättigheter, eftersom somliga kanske tycker olika, och idag kan
överfall på demonstranter med risk för dödlig utgång vändas till att det
handlar om diverse extremisters gatubråk. Vad får vi tycka imorgon - och vad blir möjligt att göra?
Den nazistiska aktiviteten har ökat i Sverige. Jag hoppades att det
bara var så det tedde sig i och med att den har uppmärksammats mer, men enligt Expos undersökning är det fråga om en reell ökning. Att detta är en risk dels för vår
demokrati i stort, dels för enskilda människor, är något som rent ut ifrågasätts
i borgerliga media.
Ifrågasättandet går ut på att a/ demonstranterna är väl våldsbenägna
vänsterextremister eller b/ det är nog inte nazister utan bara ouppfostrade
högerextremister.Alltså: ungdomskriminalitet. Och den tar, som alltid, borgarklassens föräldrar själva hand om, medan arbetarklassens barn måste tas om hand. Inget nytt där.
Ursäktandet av en uppväckt fascism, en "gyllene gryning" låter som att borgarna inte vill tro det sämsta om någon. Detta skulle vara ett vackert
drag om det inte vore så att borgarnas behov av att tro det sämsta om vänstern
alltid stör den positivt liberala bilden.
För borgerskapet som helhet är det viktigare att stöta ut ”kommunisterna”,
vänsterextremisterna, afa, stenkastarna, än att medge att nazism och fascism
idag är mycket farligare.
För 80 år sedan trodde borgarna att de kunde kontrollera Hitler, om
han för deras räkning sopade ut kommunisterna. Idag förringar de hotet från
extremhögern för nå sitt huvudmål vilket är detsamma - att eliminera extremvänstern och oskadliggöra vänstern.
Vi inom vänstern vill inte kännas vid extremvänstern, lika lite som
borgarna vill kännas vid nazisterna. Men stenkastarna finns och vi måste ta ställning till dem, eller snarare emot. Det har vi gjort.
Vänstern kan trots allt bedöma en
historisk situation – och det gick som vi trodde. Tyvärr.
NU gäller det för den borgerliga demokratin att anta utmaningen:
Ställer den upp på sina egna grundsatser (de mänskliga rättigheterna)?
Eller är det så
mycket viktigare att eliminera extremvänstern och smutskasta den demokratiska
vänstern att man tillåter fascisterna
att breda ut sig? Än en gång!?
