Mysigt på jobbet del II

Hur kom det sig att den spred sig, den förbarnsligande intimisering av arbetslivet som jag skrev om igår?
- En tänkbar förklaring är det som kallas den kvinnliga omsorgen. Någon arbetslivsforskare sa – jag har glömt namn och sammanhang – att kvinnornas inträde i arbetslivet och på chefspositioner skapade en emotionell arbetsplatskultur där vi håller ihop och tar hand om varandra, därför att kvinnor är fostrade till omsorg.
Hur mycket det än bär mig emot att köra på hitlåten allt-är-kvinnornas-fel, tror jag ändå att det ligger något i dendär teorin. Felet är strängt taget inte kvinnornas, utan de mönster i vilka vi är insydda. Redan tidigt gör fostran att små flickor ändrar reglerna i sina lekar för att alla ska kunna vara med, medan små pojkar tävlar om vem som håller ut längst. Är det så att vi fortsätter leka hela livet? Isåfall är det ett stort misslyckande för oss pedagoger som tvingar barn att arbeta ihop med alla klasskamraterna, motiverat av att detta måste man göra som vuxen.
Om man inte alls måste, fetsprack den lögnen. I fortsättningen ska vi be Amineh och Vilhelm att samla sina respektive vänner omkring sig för grupparbete så de äntligen kan builda ett riktigt team!

Men det finns fler tänkbara förklaringar…
- I övergången från regel- till målstyrda myndigheter tog vi i lite för mycket, kastade ut inte bara det tondöva paragrafrytteriet utan också professionalismen, förhållningssättet till yrket och rent yrkesmässiga förbindelser.
”Du kan inte påverka någon utan att ha en relation” har en i övrigt duktig psykolog sagt. Trist att höra för den som alltid undvikit att ha relationer på jobbet!
- En konspirationsteori går ut på att mysigheten är ett nytt sätt att manipulera arbetstagarna; låta dem tro att de är personligt utvalda för ett Robinsonäventyr. Vilka härliga lojalitetspakter kan inte spira ur denna relation!
- En simpel men ofta giltig förklaring är dumhet och tanklöshet. Av någon anledning står det idag inte alls i motsättning att ena stunden vråla det är bara resultat som räknas eller att vara chef betyder inte att vara omtyckt och i nästa stund prata laganda och obligatorisk närvaro på mysstunderna för att dela med sig och öppna upp.
Mest förvånad blir jag när jobbannonserna söker en LAGspelare, trots att den typen av arbetsplats nästan alltid består av sju små dvärgars kamp om chefens gudomliga öra.

Förbarnsligad intimisering. Vikänsla, laget där alla passar ihop. En får stå staty och skrika strategi, som om det bara finns omvärld och basplan men ingen verklig organisation.
Idag är det inte längre en merit att ha vana vid konflikthantering, ty konflikter ska vara obefintliga! Den som är van vid dem har misslyckats, har inte anställt enbart mysputtar eller har inte fixat sina relationer, annat än chef-anställd.
Och även om chef-anställd inte låter särskilt mysigt är det vad som gäller. Kolla på din lön och dina befogenheter får du se.

Men mitt syfte var inte att förtala alla konsulter. En av dem sa faktiskt att anpassning är en starkt stressframkallande faktor. Det ska vi komma ihåg när gängbildningen kittar ihop.

Mysigt på jobbet del I

Idag är de arbetslösa eller utförsäkrade mer utanför än någonsin. Har man inte lyckats hålla sig kvar på marknaden ska man genom förmynderi och tvång inse sin uselhet och be om ett litet litet påhugg så det räcker till mat åt barna. Något förbannat omhändertagande är det inte frågan om för oduglingar!
För duglingar däremot, vi som fortfarande har en födkrok, gäller det omvända. Vi ska ha det mysigt.

En förbarnsligande intimisering sprids genom hela arbetslivet. Arbetsplatsen ska inte vara en produktionsenhet utan ett lag, ett gäng, där alla ska passa in och hålla ihop.

På en föreläsning fick vi höra berättelsen om hon som fick sparken för att hon inte satt med de andra i fikarummet på rasterna. För mig var det en historia om diskriminering och övergrepp, men den berättades såsom sedelärande: vi skulle förstå vikten av att alla pratar om samma saker vid samma tillfälle.
En annan konsult sa, sådär oss chefer emellan: ”Du anställer ju inte nån som du inte känner för att ta en öl med.”
Nå alltså, sant är att jag inte anställer någon, för det finns ingen budget för det. Men på den tiden jag anställde folk valde jag konsekvent sökande som jag trodde skulle bli helbra på att utföra uppgifterna. Vaddå öl?

Nu får jag lära mig en sorts inverterad solidaritet. Det är gruppen som räknas, men grupp står idag inte för en formation där alla har en möjlighet att ingå. Det utgör en fördefinierad gemenskap där de som inte passar in kan väljas bort. ”Du måste ju ha folk som platsar i gänget”, förmanar 00-talets konsulter.
Och? Ja, vad händer om någon inte gängar sig med resten? Går produktionen ned, äventyras resultaten? Nej, tvärtom pekar diversity-studier på att kvaliteten höjs på arbetsplatser med utrymme för en mångfald personligheter. Det enda som möjligen tar skada är arbetsmiljön för de osäkra människor som önskar sig kameleontens liv.
Även kameleonter har rätt att få bli hörda.
Men hur kommer det sig att de nu ska diktera organisationens villkor?

Återkommer med tänkbara förklaringar…

Låt andra göra jobbet

Överraskande: när jag citerar någon annan får jag dubbelt så många läsare som när jag gör mig besväret att formulera mig själv. Fortsätter väl i den stilen då:

Tyckte Ester Pollack hade en hel del tänkvärt att säga om Newsmill. Jag har försökt begripa mig på det självutnämnda försöket att ge plats för ”nya röster med särskilda erfarenheter eller kunskaper i ämnen som för tillfället debatteras” men för mig liknar det bara en tidning till, eller en ännu en sajt att hålla koll på. Vänstra stranden har en likartad kritik.

För den som tror att kritik mot Israel är antisemitism kan jag rekommendera Lars Ohlys debattartikel Kritik mot Israel är inte antisemitism.

Är tronföljarens bröllop bra eller dåligt för monarkin? En sak är klar, det är inte bra för feminismen. Efter att paret i åratal planerat, vägt för och emot och resonerat med föräldrar och hovets protokollförare hur dethär ska gå ihop påstår SvD att pojkvännen friade och den ljuva prinsessan log: ja-ja-ja! Så utsökt viktorianskt!
Ett annat fä till journalist upplyste om att Victoria ”inte behöver byta efternamn” eftersom Bernadotte är så känt - men ingen har behövt göra det under de senaste trettio åren. Bäva för prinsessdrömmar i tiopotens framöver!
Men heder åt DN för en demokratisk ledarartikel.

Slutligen ett varmt grattis till Jurgita Dronina, senaste premiärdansösen i Operabaletten!

Tvång eller tilltro

Regeringens utredning om asylmottagandet är nu färdig, och kommenteras av Vänsterpartiets flyktingpolitiske talesperson Kalle Larsson:
- Det är glädjande att utredningen vill göra rätten att arbeta under asyltiden till regel snarare än undantag, säger Kalle Larsson. Med stärkt svenskundervisning och praktik ger det viktiga förutsättningar att stärka asylsökande på arbetsmarknaden och deras fortsatta liv i Sverige.

Men Vänsterpartiet är kritiska till förslaget att styra asylsökandes boende. Dagpenningen till asylsökande är redan så låg att det knappast fungerar att sänka den för att komma åt deras boende.
- Det är bara ett sätt att tvinga asylsökande till anläggningsboende, utan hänsyn till individens egna val och behov. Utredningen spinner vidare på den felaktiga föreställningen att asylsökande inte vill ha språkundervisning och introduktion om man inte tvingar dem.

Vänsterpartiets förslag om förbättrat mottagande av asylsökande och flyktingar kan man läsa här.

Feminismen lever, leve feminismen

Feminismen har försvunnit, anser Helena Lindblad i DN som läst Arena. Det pågår ingen feministisk debatt, finanskrisen är ”manlig” och kvinnofrågorna får stå över tills viktigare saker lösts... en kritik det finns fog för utan att för den skull dödförklara diskussionen. Men det verkar som om Debatten, efter några yrkesår i media, uppfattas som ett slags väsende som omvärver just journalister. Och DN har ingen länk till Lindblad, däremot visar de oscarsgalans snyggaste klänningar. Det säger också något om debattklimat.

När jag sen surfar i Arena ser jag Karolina Ramqvist gå på om att vänstern med sin ensidiga klasspolitik får feminism att framstå ”som ännu en dyr handväska, en identitetspolitisk lyx som man inte kan unna sig förrän det blir bättre tider”. Tack för vänligheten!
Det stämmer att feministiska tolkningar ger upphov till envisa försök till reducering (annars vore det ingen maktkamp), och det är sant att förhållandet klass / kön är en livaktig debattfråga inom vänstern än idag, vilket är tröttsamt eftersom det vore dags att gå vidare med båda perspektiven. Men ta inte det som tecken på feminismens död och dilla inte om handväskor, inte när vi talar om det partiet som seriöst arbetar med ett nytt feministiskt program.

”Med så få perspektiv som möjligt tror man sig få starkare kraft” skriver Ramqvist om vänsterns sätt att komma ut med sina budskap. Alltså precis den slutsats som partistrateger, informatörer och omvärldsbevakare har dragit: man måste renodla för att få genomslagskraft. Därför att media inte klarar mer än en sak i taget!
Och inte klarar av mer feminism än den de själva skriver om – eller ej.


Ramqvist har rätt i att det är en angelägen uppgift ”att visa hur dagens två helt dominerande ämnen kan länkas till feminism”. Men så fort någon börjar med hur finanskrisen slår mot kvinnorna eller hur män tagit för sig ett orättvist och ohållbart miljöutrymme är det någon annan som går vidare med mikrofonen.

En mer egenartad ståndpunkt finner du här. Historiska muséets utsökta Maria-utställning gjorde på Witt-Brattström ett tragiskt intryck: ”Likt en dyster gisslangrupp, kringränd av fientliga ordmassor, har Mariorna fösts ihop för vidare befordran till historiens sophög.”
På sitt sätt också en sorts feministisk debatt. Det finns alltså flera.

Annars var det en massa människor på Feministiskt forum i helgen.
8 mars kan du också demonstrera.

Vit skolgång

I senaste numret av I&M finns en artikel om Angerd Eilards doktorsavhandling Modern, svensk och jämställd. Eiland har studerat ett sextiotal läseböcker för skolbruk från år 1962 (då jag själv gick i första klass) till in på 00-talet, och granskar hur böckerna uttrycker norm och avvikelse. ”Vi” är de vita, moderna västerlänningarna, ”de andra” är förpassade till en avlägsen, förmodern rum-tid där de kan beskådas av ”oss” och även få hjälp att bli mer som vi.

Att det är synd om barn i fattiga länder var vad jag fick lära mig, och det gäller än idag. Varför det är synd om dem lärdes inte ut. Människor i exempelvis Afrika beskrivs som primitiva, obildade ocih ojämställda – och ”i längden får sådana här skildringar anses ha bevarat kulturella och nationella rasifierande stereotyper,” skriver Eiland.

Artikeln bekräftar mina minnen av en genomgående vit skolgång och fostran. Det är denna massiva påverkan som har lett mig till slutsatsen att Sverige liksom våra grannar i Europa åtminstone sedan kolonial tid är och har varit rasistiskt.
Hur den än ska förklaras är rasismen absoluts inte någon nyhet som missanpassade pojkgäng har hittat på.

Hem-språk
När mitt svagt pigmenterade modersmål
ska benämna maktrelationer i folkvandringstid
leker reptilhjärnan med on-off

Bundna i benstommen
bär jag rasismens råämnen.

Evangelium enligt lågstadiet:

Tryggare kan ingen vara
om ni vandrar randat, bara
bortom oljig asfalts kaos.
Vita strecken rensat gränssnitt
gång på gång
men inte över

Min likbleka likhet,
inpiskat inskolad

Gud som haver. Jag kommunicerar.
Vart jag mig i världen vänder
ser jag mellan vita ränder.
Du förbliver. Jag reproducerar.

HD, tidigare opubl

Nytt litet fint bibliotek

För alla biblioteksälskare – en rolig nyhet från Stjärnsund!
I lördags invigdes brukets eget bibliotek, som blir ett av Sveriges omkring trettio privata. Detta är ett utslag av kulturintresse och handlingskraft och har ingenting att göra med den borgerliga skräckvisionen att privatisera biblioteken.

Några Stjärnsunds- och Rörshyttebor bildade förening och samarbetar med det alldeles förträffliga kommunbiblioteket i Hedemora som står för den största delen av bokbeståndet och utlåningsrutinen via självbetjäning. Men en hylla är avsatt för Anna-Lisa Forssberger*-sällskapets utgivning, en annan för Stjärnsunds specialitet bygge-byggnadsvård-trädgård-ekologi, och ett hörn för en omfattande hembygdssamling donerad av en samlare i närbelägna Horndal. Dessa hyllor står för referenslitteraturen som endast får läsas på plats, delvis med den uträkningen att biblioteket också ska fungera som träffpunkt de två dagar i veckan man håller öppet.

Lokalen är det forna brukskontoret på herrgården, och rummet är möblerat med en soffa vid fönstrets krukväxter och ett slagbord omgivet av stolar mitt på golvet, så att det känns lite som att komma hem till en beläst rättare vid seklets början. Men ute i den pärlspontade farstun finns turistbroschyrer, program från Dalarnas teater och andra evenemang.

”Vi håller väl på så länge vi tycker det är kul” sa föreningen vid öppnandet. Detta är en god utgångspunkt. För, som en av besökarna sa, ”böcker lånar man ju i Hedemora iallafall, hit går man nog mest för att träffas”.

*Forssberger, 1906-88, arbetarförfattare född i Stjärnsund och bosatt bland annat på Långshyttans bruk