Roligt med en fullständigt normalt refererande artikel om Vänsterpartiet. Det uttryckliga kravet på sex timmars arbetsdag tas bort ur förslaget till nytt partiprogram, istället talar vi om en sänkning av normalarbetstiden.
Jag minns inte exakt hur vi diskuterade i programkommissionen, men det var ingen jättefråga. Det bästa med sextimmarskravet var att slog igenom, förknippades med vårt parti och funkade i talkörer*.
Det sämsta var att det uppfattades som absolut, som om varje annan arbetstidsförkortning skulle vara ett misslyckande och inte ett steg mot målet. Det fanns också vulgärtolkningen att alla måste gå hem efter sex timmar, inklusive kirurgen mitt i gallblåsan.
Därför är sänkning av normalarbetstiden mer adekvat, mer ändamålsenligt. Dags att diskutera olika vägar att komma framåt med det vi är överens om, som Esbati säger i artikeln.
Även om det inte låter så bra i talkör.
För övrigt har medlemmarna möjlighet att på kongressen rösta in kravet på sextimmarsdag igen, om de anser formuleringen omistlig. Varenda kongress håller medlemmarna på sådär. Ändrar och står i. Demokratiska partier, som inte slänger ut något tankesmitt ur ledningsbunkern, har delete- och klistraknapparna ständigt under fingrarna.
Ett litet men, bara. Vi vet att SvD tycker vänstern är gammaldags. Men för den skull ska vi inte behöva dra på vår gamla logga! Vi har en alldeles utmärkt nejlika, tids- om också inte naturtrogen.
*”Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag!”
lördag, november 24, 2007
fredag, november 23, 2007
Privat attentat igen
Söder om Stockholm, långt från min uppväxtort, ligger en helt annan förort, en helt annan mälarvik.
Här går du på asfaltstigarna mellan gårdarna mellan lamellhusen mellan jobbet och centrum i ett oändligt mikrokosmos och tror nästan på alltings oföränderlighet eftersom allting ser likadant ut, nästan.
Ända tills du slår näsan i ett plank.
Ända tills du slår näsan i ett plank.
Du befinner dig då på bostadsrättsgården.
Den beiga plåten som sticker upp på andra sidan planket är centrum. Allas centrum, nästan. Åtminstone köpmannaföreningens centrum där alla får vara därför att det är bra för köpmannaföreningen om alla är där.
Men bostadsrättsföreningen tycker inte det är bra om alla är på bostadsrättsgården, så de har inhägnat.
Kanhända tycker de att ett eget plank är bra vackert nu i november. Mot de vissna löven, den beiga plåten och den obestämbart olycksbådande himlen.
Kanhända njuter de bara den bistra och ensliga tillfredsställelsen i att ingen kan korsa deras gård.
Hellre går de själva en omväg när de ska till centrum.
torsdag, november 22, 2007
Statskupp inte god ton
Det är visserligen ett gammalt inlägg. Men sen såg jag att någon av riksdrakarna länkat till Hökmarks rugguggla. Men inte ens de borgerligaste av tidningar tyckte det var jämnt skägg att likna Sundbybergs på borgerliga avhopp beroende maktsktifte vid statskuppen i Pakistan eller Putins manipulationer.
Hökmark tror att lärarna i Sundbyberg kommer att få det svårt att förklara vad demokrati är. Med förbehållet att demokrati alltid varit svårt att förklara, eftersom den innehåller mycket av frivilligt tvång, tror jag inte Sundbybergs pedagoger får det svårare än andra. De kan, till exempel, berätta vad som hände och låta de studerande reflektera över det med utgångspunkt i tidningsartiklar, bloggar och fullmäktigeprotokoll. Det är en rätt avancerad övning. Liksom den demokratiska processen.
I sin predikans slutstycke har Hökmark skiftat fokus från pedagogerna, och undrar nu om makthavarna i Sundbyberg kan förklara för skoleleverna vad demokrati är.
Tja, jag känner dom. Våra lokala makthavare, alltså. Och jag kan på rak arm räkna upp två som kan förklara det (Johan Reuterham och Nathalie Sundesten Landin) och minst två som skulle ha mycket svårt att klara av det, på grund av sina kommunikationsproblem till och med i fullmäktige.
Det är väldigt olika med sånt där.
Hur man uttrycker sig.
Och vilka liknelser man tycker hör till god ton.
Hökmark tror att lärarna i Sundbyberg kommer att få det svårt att förklara vad demokrati är. Med förbehållet att demokrati alltid varit svårt att förklara, eftersom den innehåller mycket av frivilligt tvång, tror jag inte Sundbybergs pedagoger får det svårare än andra. De kan, till exempel, berätta vad som hände och låta de studerande reflektera över det med utgångspunkt i tidningsartiklar, bloggar och fullmäktigeprotokoll. Det är en rätt avancerad övning. Liksom den demokratiska processen.
I sin predikans slutstycke har Hökmark skiftat fokus från pedagogerna, och undrar nu om makthavarna i Sundbyberg kan förklara för skoleleverna vad demokrati är.
Tja, jag känner dom. Våra lokala makthavare, alltså. Och jag kan på rak arm räkna upp två som kan förklara det (Johan Reuterham och Nathalie Sundesten Landin) och minst två som skulle ha mycket svårt att klara av det, på grund av sina kommunikationsproblem till och med i fullmäktige.
Det är väldigt olika med sånt där.
Hur man uttrycker sig.
Och vilka liknelser man tycker hör till god ton.
onsdag, november 21, 2007
Sex & våld, eller elände utan dansbana
Varje gång ungdomars / pojkars visuella konsumtion av våld, sex eller våld-&-sex förs på tal, vrids tyckandet upp några decibel.
Å ena sidan finns kopiator-moralisterna. De som tror att varje filminslag innehåller budet ”Gack I och gören sammalunda” och att ungdomarna av någon orsak plötsligt börjar hålla budorden.
Å andra sidan finns de retrospektiva kulturrelativisterna som vet precis hur det var: ”Dom har alltid velat förbjuda allt som ungdomar gör, och såklart vi testade allt som var förbjudet”
Å mitten har vi ett spetsfundigt gäng mediaforskande autonomister. Det är de som menar att ungdomar är mogna och modiga och därför i stånd att bearbeta, ta spjärn mot, omtolka och återberätta vilka kulturella upplevelser som helst och göra dem till en betydelsebärande del i Processen (individuations- eller socialisationsprocessen, beroende på vetenskapsinriktning).
DN har idag en balanserad artikel om det fenomen att unga människor, majoriteten pojkar, med stor fascination tar del av internetsajter där våld och sex varvas. Där brottslingar avrättas, mord begås och anonyma kvinnor lägras och förnedras i samma sammanhang.
Kulturrelativisterna kan dra nåt retro över sig, för jag tycker inte dansbaneeländet är mycket att relatera till längre. Inte flumrummet på min ungdomsgård heller, det som senare döptes om till knullrummet. Att testa gränser är festligt, men om gränserna upphävs finns inget att testa.
Varje generation måste bearbeta sina egna upplevelser, och det är vad trygga barn gör. Men de redan utsatta barnen, de som redan har prövats av livet, de mår inte väl av skräckel. Processen är redan störd.
Ändå uttrycker sig psykologerna med en professionell försiktighet som kan vara beundransvärd eller mjäkig när de lugnt konstaterar att nej, det är inte vetenskapligt belagt, men de tror ändå att det exponeringen kan skada känsliga människor...
Men man behöver inte vara moralist eller överkänslig. Försök med rationalism och statistik: Hundra gånger kombinationen sex-våld-död är mer än två gånger kombinationen sex-ömhet-liv.
De mogna modiga ungdomarna kan också dra den slutsatsen. Och de trygga barnen, de som får normer av oss vuxna, de börjar också oroa sig när de inser att medialt sexvåld har givits till dem som en kul kulturyttring.
Å ena sidan finns kopiator-moralisterna. De som tror att varje filminslag innehåller budet ”Gack I och gören sammalunda” och att ungdomarna av någon orsak plötsligt börjar hålla budorden.
Å andra sidan finns de retrospektiva kulturrelativisterna som vet precis hur det var: ”Dom har alltid velat förbjuda allt som ungdomar gör, och såklart vi testade allt som var förbjudet”
Å mitten har vi ett spetsfundigt gäng mediaforskande autonomister. Det är de som menar att ungdomar är mogna och modiga och därför i stånd att bearbeta, ta spjärn mot, omtolka och återberätta vilka kulturella upplevelser som helst och göra dem till en betydelsebärande del i Processen (individuations- eller socialisationsprocessen, beroende på vetenskapsinriktning).
DN har idag en balanserad artikel om det fenomen att unga människor, majoriteten pojkar, med stor fascination tar del av internetsajter där våld och sex varvas. Där brottslingar avrättas, mord begås och anonyma kvinnor lägras och förnedras i samma sammanhang.
Kulturrelativisterna kan dra nåt retro över sig, för jag tycker inte dansbaneeländet är mycket att relatera till längre. Inte flumrummet på min ungdomsgård heller, det som senare döptes om till knullrummet. Att testa gränser är festligt, men om gränserna upphävs finns inget att testa.
Varje generation måste bearbeta sina egna upplevelser, och det är vad trygga barn gör. Men de redan utsatta barnen, de som redan har prövats av livet, de mår inte väl av skräckel. Processen är redan störd.
Ändå uttrycker sig psykologerna med en professionell försiktighet som kan vara beundransvärd eller mjäkig när de lugnt konstaterar att nej, det är inte vetenskapligt belagt, men de tror ändå att det exponeringen kan skada känsliga människor...
Men man behöver inte vara moralist eller överkänslig. Försök med rationalism och statistik: Hundra gånger kombinationen sex-våld-död är mer än två gånger kombinationen sex-ömhet-liv.
De mogna modiga ungdomarna kan också dra den slutsatsen. Och de trygga barnen, de som får normer av oss vuxna, de börjar också oroa sig när de inser att medialt sexvåld har givits till dem som en kul kulturyttring.
måndag, november 19, 2007
Ordning utan motivation
Senaste Fokus presenterar betygskritisk forskning. Betygen fungerar sällan eller aldrig som prestationshöjare. De ”dödar den inre motivationen, eleven upplever inte att den lär sig för sin egen skull” konstaterar tidskriften.
Sorgligt att säga är det nog så att mycket få även av betygsförespråkarna som uppriktigt tror på betygen som morot för ökad kunskap. De är istället piskan för bättre ordning. Och jag är varm anhängare av en trygg och ordnad arbetsmiljö, men anser att betyget som instrument skadar mer än det tillför.
Betyg drar åt sig fokus för undervisning och planering, tar över makten från studerande och pedagoger. De mäter aldrig det som de avser att mäta, utan ger en platt, stereotyp bild av vad kunskap är. Dessutom, som forskarna säger, dödar de den inre motivationen. Så för att få lugnt i klassen bör man ta till något annat. Meningsfulla arbetsuppgifter kan vara en god början.
”Den annars så vetenskapsbaserade borgerliga regeringspolitiken struntar här i forskningen,” skriver Fokus. Men borgarnas skolpolitik har aldrig bottnat i pedagogisk insikt. Borgarna tycks tro att kunskapen ökas mest av den som säger det oftast, och deras skolpolitik i övrigt är mest dunk på sköldarna, visa tänderna och tut i jakthorn.
Ungefär det som skiljer auktoritativ och auktoritär, alltså.
Sorgligt att säga är det nog så att mycket få även av betygsförespråkarna som uppriktigt tror på betygen som morot för ökad kunskap. De är istället piskan för bättre ordning. Och jag är varm anhängare av en trygg och ordnad arbetsmiljö, men anser att betyget som instrument skadar mer än det tillför.
Betyg drar åt sig fokus för undervisning och planering, tar över makten från studerande och pedagoger. De mäter aldrig det som de avser att mäta, utan ger en platt, stereotyp bild av vad kunskap är. Dessutom, som forskarna säger, dödar de den inre motivationen. Så för att få lugnt i klassen bör man ta till något annat. Meningsfulla arbetsuppgifter kan vara en god början.
”Den annars så vetenskapsbaserade borgerliga regeringspolitiken struntar här i forskningen,” skriver Fokus. Men borgarnas skolpolitik har aldrig bottnat i pedagogisk insikt. Borgarna tycks tro att kunskapen ökas mest av den som säger det oftast, och deras skolpolitik i övrigt är mest dunk på sköldarna, visa tänderna och tut i jakthorn.
Ungefär det som skiljer auktoritativ och auktoritär, alltså.
söndag, november 18, 2007
Kunskapskrav
Jag är glad att Ohly gavs utrymme i DN för en bra artikel om skolan. En artikel där äntligen en prominent partiföreträdare lyfter frågan om kunskap i skolan, och det därmed sammhängande kravet på skolan att göra kunskapande möjligt - och att detta har en hel del med ordning att göra, men inte fullt så mycket med straff och utsortering som nuvarande regering fått för sig.
Jag är inte fullt så glad över rubriken: ”Vänsterns skolpolitik misslyckad och förlegad”. Eller starten på ingressen: Lars Ohly ångrar sitt partis syn på skolan...
En gång, en herostratiskt minnesvärd gång, valde vi själva att namnge vårt valmaterial: ”Vi hade fel”. Det var inte en framgångsväg, och jag utgår ifrån att ingen nu levande partist skulle inleda en artikel så ynkligt. Troligen är det infamiteten på nyliberala hjärntvätts-DN som slår till igen*.
Istället för syndabekännelse hänvisar jag till Vänsterpartiets utbildningspolitiska program. På sidan 3 presenteras vår kunskapssyn. Den är dynamisk, den är holistisk, och den har ett maktperspektiv. Detta har vi inte lyckats framföra, det har Ohly rätt i. Det kan bero på att några av kamraterna hellre talar reformer än ideologi. Låt oss nu gå vidare!
Vi har en skolpolitik där reformerna, antingen det är fler personal eller gratis frukost, är verktyg för att nå målet, barns aktiva kunskapande – för fakta, färdighet, förståelse, förtrogenhet.**
* Liberal, det är att garantera rätten att framföra misshagliga åsikter. Nyliberal, det är att misshagliga åsikter må kunna framföras sedan de vanställts rejält.
** Lpo-94
Jag är inte fullt så glad över rubriken: ”Vänsterns skolpolitik misslyckad och förlegad”. Eller starten på ingressen: Lars Ohly ångrar sitt partis syn på skolan...
En gång, en herostratiskt minnesvärd gång, valde vi själva att namnge vårt valmaterial: ”Vi hade fel”. Det var inte en framgångsväg, och jag utgår ifrån att ingen nu levande partist skulle inleda en artikel så ynkligt. Troligen är det infamiteten på nyliberala hjärntvätts-DN som slår till igen*.
Istället för syndabekännelse hänvisar jag till Vänsterpartiets utbildningspolitiska program. På sidan 3 presenteras vår kunskapssyn. Den är dynamisk, den är holistisk, och den har ett maktperspektiv. Detta har vi inte lyckats framföra, det har Ohly rätt i. Det kan bero på att några av kamraterna hellre talar reformer än ideologi. Låt oss nu gå vidare!
Vi har en skolpolitik där reformerna, antingen det är fler personal eller gratis frukost, är verktyg för att nå målet, barns aktiva kunskapande – för fakta, färdighet, förståelse, förtrogenhet.**
* Liberal, det är att garantera rätten att framföra misshagliga åsikter. Nyliberal, det är att misshagliga åsikter må kunna framföras sedan de vanställts rejält.
** Lpo-94
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)