Nationalismens förfärliga sommar

Politik och poesi har varit tyst under sommaren. Orsaken är inte brist på ämnen, utan en förlamande motvilja mot att ens debattera de ämnen som står till buds.

         Det går hela tiden utför. Europa är på väg rakt in i fascismen. Samtidigt debatterar media hur nazister lämpligen ska inkluderas i den demokratiska dialogen.

         Det är när ingen vill komma ihåg som nazism blir ett skällsord i allmänhet.

De franska polisernas övergrepp mot en kvinnas klädsel ingav den största fasa.
De svenska partiledarnas nationalistiska sommartal ingav det djupaste äckel.

         Var gång Politik och poesi fick en krönika halvfärdig slog fasa eller äckel till på nytt. Motvilja mot debatten ingav ovilja att skriva.

Idag tycks det vara en angelägen fråga om Sverigedemokraterna är rasistiska eller inte. Eller om de ska ”kallas” så, som det heter på mediesvenska. (Minns du den tid när vi inom vänstern inte fick ”kalla oss” kommunister? Ens om vi var det, alltså? Nu är det tvärtom: ett parti som är rasister får inte kallas så av andra! Iallafall inte i P1. För övrigt är ett av dagens debattämnen vad Sd kallas av olika politiska personer. Vad Politik och poesi hellre vill veta är vad man ska kalla motsatsen till metafråga; subbafråga?)

Det går inte att bortse från att Sverigedemokraterna idag är både viktiga och stora – och jag avstår från att skriva ”vi har låtit dem bli stora”, för det är inte sant. När en populistisk rörelse med skickliga ledare börjar växa finns inte mycket som kan hejda dem, inte förrän de nått någon sorts gräns på mellan en femte- och fjärdedel av rösterna.

         Hitlers NSDAP är undantaget De uppnådde en dryg tredjedel och först då var katastrofen ett faktum.

Men det är inte Sverigedemokraterna som är rasismen. Det är knappast heller de som är fascismen idag, även om de är dess synliga verktyg och maktbas med farligt utrymme i parlamentet.

         Anledningen till deras styrka är att folk håller med dem. 

         Detta är det som är rasismen, också om somliga vill kalla den något annat. Detta är den rasism som funnits hela tiden, den som vi fick lära oss med global utvecklingstro när vi gick i skolan med en oä-bok där kolonialherrarna besegrade vildarna.

Om rasismen finner sitt uttryck endast i ett fascistiskt parti, då växer det partiet. Men under denna vår och sommar har övriga partier med plågsam tydlighet övertagit rasistiska krav och nationalistiska övertoner, och de beskylls då för ett simpelt pragmatiskt röstfiske.

         Kan man vara så säker på att det bara är allmän låghet? Vad får media att tro att rasismen skulle vara dem så främmande Den finns inom oss alla, den har funnits hela tiden.

         Med plågsam tydlighet har denna sommar visat hur rasismens föreställningar lever inom oss och förmår påverka media, politik och samhälle.

Antirasismen innebär framför allt inte att vara någon sorts godhetsapostel, så som borgarna försöker beskriva oss. Tvärtom.

         Antirasism innebär att vi ser rasismen där den finns, om det så är inom oss själva, att vi ger den dess rätta namn, att vi avslöjar dess förställningar och föreställningar och inte låter dem göra skillnad på människor -  och att vi avskyr orättvisa.