Sly-sverige

Ännu en hälsning till Rostsverige, den fina fotobloggen. Det är det gamla bondesamhället jag är mest fascinerad av, en livsform som var sig i stort sett lik 1850-1950 och sedan raskt omorganiserades. Inget att sörja över när det gäller osäker inkomst och tredubbelt kvinnoarbete. Men det är sorgligt om de kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna, träslotten, rasar ihop på grund av vanvård. Och en stor fara om de öppna markerna, vårt lands främsta skönhetsvärden, växer igen.

Här levde en grisuppfödare

Förresten har jag svårt att lägga ut bilder i den ordning jag vill. Det är blogspot som styr. Kan du bättre tar jag gärna emot goda råd!

Tveksamt, men kolla!

Kollar av Fattigbloggen. En journalist lever på socialbidragsnorm en månad och bloggar om det. Perversitet eller wallrafferi? Hon har fått mycket kritik för att blogga om sig själv istället för att göra ett grundligt undersökande reportage. Vilket det ligger något i. När journalisten blir huvudpersonen är det något snett med journalistiken (liksom med litteraturen – jag är dötrött på dokufiktion).
Å andra sidan blir bloggen läst av fler än ett aldrig så genomarbetat socialreportage. Människor som är fattiga betydligt längre tid än en månad går in och kommenterar med levda berättelser. Bloggaren skriver inte enbart om sig själv utan granskar också förhållandena, ringer runt och kollar regler, så som den sedan länge utstötta kanske inte orkar eller har råd till.
Tveksamt uppslag hyfsat utfört, är mitt vacklande omdöme. Läs själv.

Värdefullt uppslag snyggt utfört - det är mitt omdöme om Rostsverige, likväl med viss tveksamhet. Denna rasande vackra och melankoliska fotoblogg skildrar det nedlagda avlagda Sverige, det obehövda industrisamhället, de obrukbara bruken, det avlidna folkhemmet…
Där, vid Folkhemmet, är det jag blir tveksam. Inte som dåtida politiskt projekt, men som nutida längtansobjekt. Som sådant går det att utnyttja av såväl apolitiska drömmare som handlingsförlamade sossar och inskränkta nationalister.
Folkhemmets styrka var att det reellt förbättrade för flertalet. Dess svaghet var att det baserades på likhet, och att vi ännu inte sett en jämlikhet för olikhet.
Men denna rent politiska invändning gäller inte poesin - den minskar inte värdet i fotona, som är underbara. Produktivkrafternas utveckling är inget att bråka om, det viktiga är att bilderna är kvar!

Slutligen, om du är orolig för att du gått och blivit kulturkonservativ - läs Croneman, som skriver om hur film, böcker, musik och mode självklart påverkar oss. Men... ”Om man däremot vågar påstå att tv eller spel, påverkar unga människor, då är man tokig.” Mannen har förvandlat tevekrönikan till miniessä!

AP som i apejävel eller apart

Aparta värderingar breder ut sig, anser Malmö-moderaten Roslund. Han har i Malmö fullmäktige lyft frågan om ”smygtoleransen” som breder ut sig i kommunen, och visar därmed att han själv står för en av de aparta värderingarna - den som säger att det ”jag tycker mig ha sett” väger tyngre än komplexa resonemang.

Nä håll i mej, som man sa när jag var barn. Då för tiden var tolerans ett fint ord. Ingenting att smyga med, utan något vi förortsungar skulle bibringas så att vi inte såg ner på negrerna där de bodde i sina små hyddor. Jag har ofta anledning att ifrågasätta tolerans, ty när den anläggs är maktperspektivet redan klart: Vi definierar, vi är generösa, vi tolererar… dom.

Men i Malmö smygs det med toleransen i de kommunala korridorerna. Som tjyvrökare på muggen huttlar tjänsteutförarna inom socialtjänsten, mutade lurade och itutade. Det finns familjer som ”tar med sig barn som sitter och bölar och skriker och en tjänsteman blir utsatt för ett oerhört tryck. Någon fick en fördel på ett totalt otillbörligt sätt” säger Roslund, och menar alltså att den rättssäkra handläggningen är hotad.
Detta är inget som han vill berätta mer om för Sydsvenskan, vilket åtminstone är klokt, för innan han talar ut i media bör han vända sig till polisen, JO, länsstyrelsens tillsynsavdelning, eller åtminstone stadsdelsdirektören. Men Roslund gör inget av detta. Hans ärende är inte att ställa tillrätta utan att ställa till med politisk show, därför väljer han att ställa en enkel fråga i fullmäktige, en fråga som hans moderata partigrupp ställer upp bakom.
Frågan lyder: ”Kommer du att vidtaga åtgärder för att nämnder, styrelser och förvaltningar i sin myndighetsutövning stoppar den smygtolerans gentemot aparta värderingar, normer och synsätt som breder ut sig?”

Det är inte vad jag kallar en enkel fråga. Det är vad Astrid Lindgren kallade har-du-slutat-dricka-konjak-om-morgnarna, eftersom frågan faktiskt inte kan besvaras med ja-nej. Den kan bara besvaras med motfrågor:
Vad är smygtolerans?
Om så, finns den?
Vilka är de aparta värderingarna?
Om så, breder de ut sig?
Hur vet du det?
och så vidare, men motfrågor anses ofint i fullmäktige, det är därför man alltid åker dit på konjak-frågorna.

”I ett försök att visa så stor respekt som möjligt står man inte upp för svenska värderingar,” säger Roslund. Fler motfrågor: Hur vet han det? Vilka värderingar syftar han på?

Och hur länge ska vi tolerera det: uppgjorda frågeställningar, osaklig argumentation, aparta värderingar… och att ställas till svars för det som ingen vet om det har hänt.
Till skillnad från all skit som verkligen händer folk.

Se även Esbati

Vi har hela listan!

Viktigaste valfrågorna? Enligt en opinionsundersökning är väljarna mest intresserade av arbetsmarknadsfrågan, följt av miljö och klimat, som är den verkliga uppstickaren från förra valet. Någon ögonöppnare måste vi ha fått, för frågan har ökat sitt intresse från en sjätteplats.

På tredjeplatsen kommer, inte helt oväntat, sjukvård-utbildning-skola tätt följt av äldreomsorgen. Vilket visar att "skola-vård-omsorg" inte var den utnötta slogan som somliga trodde, utan var och är högst vitala välfärdsfrågor.
Därefter rankas frågor om ekonomi/tillväxt, barnomsorg, familjepolitik, pensionärerna och på tionde plats energifrågor, så får vi miljön än en gång.

Såväl skatter som migration saknas bland de för väljarna mest intressanta frågorna. Någon kanske saknar "kvinnofrågorna", men jag vill påstå att varenda fråga hör dit med viss övervikt för välfärdsfrågorna - alltså, om politiken utformas med feministisk inriktning.

Liv och litteratur

En god nyhet: Tamer-institutet som (med stöd av Diakonia) verkar för spridning av böcker till palestinska barn har fått Astrid Lindgren-priset!
På Rinkeby bokmässa mötte jag en gång Tamer-representanter. Sakligt och övertygande talade de för varje barns rätt till fantasi och upplevelser, till sitt inre rum. Idag, flera år senare, är situationen i Gaza så svår att böckerna dessutom får en terapeutisk effekt. För dem som får tag i dem.
Bilderna på söndersmulade bibliotek är tydliga, hånfulla.
Hur ordet blev till grus.
Många palestinska barn kan inte fortsätta sitt skolarbete, eftersom förpackningar med nya skolböcker inte släpps igenom de israeliska vägspärrarna. Moraliskt föredömlig krigföring, eller kulturmord?

Men den som säger att böcker inte är det viktigaste i krig har förstås rätt! Jag kände en gång en pojke som under belägringen av Sarajevo låg i en skrubb under källartrappan och läste Huckleberry Finn i ficklampsljus. Boken höll honom vid liv. Men det säger sig självt att ungen inte haft någon glädje av boken om han saknat lyse och en granattålig skrubb!

Litteratur kommer aldrig att stå överst på listan med det viktigaste. Livräddning kommer före. Men så länge vi lever är litteraturen viktig.


Ännu en välförtjänt belöning:
”Stoppa nazismen – aktivt ickevåld” får hundra tusen kronor i stipendium från stiftelsen Artister mot nazister. Föreningen (SNAIV) är de aktivister som i gula västar är tyst närvarande vid nazi-arrangemang i Storstockholm. Utan att provocera eller använda våld uttrycker de civilkurage och gott demokratiskt omdöme. Pengarna ska användas för att bygga upp ett rikstäckande nätverk för föreningen som hittills bara finns i Stockholm.

Ännu mer litteratur:
Du som vill ha ren estetik - se Magnus Berghs understreckare om fåglarna hos Proust. Otroligt vackert och genomtänkt, till och med lite roligt, om ett helt udda ämne. Med andra ord fullständigt onödigt - om det inte varit till så stor glädje.

Se klart i mörkret

En timme för jorden – släck lyset på lördag kväll. Världsnaturfonden kom med idén, och syftet är inte i första hand att spara energi i en timme, utan att visa beslutsfattarna att vi har förstått nödvändigheten av att rädda jorden och klimatet.

Låt oss se jorden i sitt naturliga mörker och visa att vi är många som bryr oss. Fast jag blir orolig att vi är ganska få, med tanke på alla griniga kommentarer som dykt upp i tidningarna. Det enda de indignerade bakåtsträvarna uttrycker är politikergnäll, lättja och ovilja att ta ställning, som om det vore barnsligt att bry sig och riktigt karlaktigt att göra som man alltid har gjort.

Som motvikt mot dessa trista typer, läs Laxrom som tar ställning med besked och flyttar från kommunen istället för att finna sig i dess negativa beslut om Earth hour!

Mikael Gustafsson, en av Vänsterpartiets kandidater till EU-parlamentet, skriver mer om klimathotet.

Mera EU: Rösta om vem som har rätt i valutafrågan, vänsterns Hanna Löfqvist eller Fp?

En tröja. Och moral, önskningar, sanning...

Flera bloggare har redan återgivit bilden från Haaretz. Men i sin osmaklighet (som Anna skriver) måste den helt enkelt spridas. Hela tidningsartikeln är för övrigt läsvärd.
Vinklingen mot den israeliska arméns högtstående moral förstår jag inte alls. För den som ligger underst betyder angriparens förhållande till abstrakta regelsystem mycket lite. Moralen är viktig i förhållande till världssamfundet, men den bygger inte upp mitt förstörda hus.

Och det är inte om arméns moral det illa beryktade fotot vittnar. Tröjans mordiska budskap är inte en logo utan har tagits fram av omdömeslöst fotfolk. Detta säger mer om den förråande miljön i ett stridande förband.

DN ger utrymme för att Amnesty, som respekterad fristående organisation, berättar om de krigsbrott de bevittnat i Gaza. Sen har vi Fred-i-Mellanösterns publicering av en brittisk artikel som berättar om friska lyckliga Gaza-bor som tröttnat på att inför media tvingas ljuga om sina skador när de i själva verket bara är tacksamma mot den israeliska armén som alltid varnat civilbefolkningen innan de precisionsbombat Hamas’ baser.
Denna besynnerliga enskildhet ska föreställa en motvikt till Amnestyrapporten! - eftersom Amnesty enligt bloggaren ”dansar efter Hamas’ pipa”...
Det tycks inte vara någon övre gräns för hur starkt önskningarna kan styra verklighetsuppfattningen.

Fråga förorten

De som bor i förorten stängs ute från politiken, och den som åker dit en gång för att skaka hand har inte fattat någonting. Det säger Kalle Larsson, och det handlar om Vänsterpartiets projekt Fråga förorten! som går genom Hjällbo, Rosengård och Rinkeby.
Arbetsmarknad, bostäder och det så kallade utanförskapet är frågor som diskuteras. Inte i första hand i termer av att riva sin hembygd dock, som Sabuni föreslår…
(…eller för att leva upp till mitt partis motto om rättvisa: som hon faktiskt inte föreslår. Sabuni efterlyser en omfattande upprustning som kan innebära rivningar av svårt åtgångna fastigheter. Det är DN:s rubriksättare som inte kan slita sig från tanken att husen ska rivas över folk som vuxit upp i dem. Dock tror Sabuni att ingen hittills har talat om den fysiska miljöns betydelse! – när det istället var där Storstadssatsningen började. I ett försök att få planerarna sluta prata planteringar och balkonger utan börja tänka på arbete, hälsa, bildning och demokrati.)

Åter till förorten. Fråga åtminstone! Medborgarnas berättelser blir till belysande exempel eller konkreta förslag, men resultatet – det beror likafullt på utgången i nästa val. Vad förortsborna uttrycker rent konkret är behovet av fler lägenheter som folk har råd att bo i.
Det är dock inte nödvändigt att lägenheterna ligger just i Hjällbo, Rosengård och Rinkeby. Vänsterpartiet har länge föreslagit att hyresrätter ska byggas i städernas rikare områden.
Fråga förorten är ett bra projekt. Men inte enkelt. Som Kalle Larsson säger: ”Det svåraste nu är inte att få människor att tycka, utan att få dem att tro på en förändring.”

- - -

Rörelsen

Det satsades miljoner
Hit kom det femton tusen
Envar med egen längtan

Den fria republiken
vårt torg, akademian
det blev vad ingen ville

fast alla ville veta
hur knogarna nött
hur knegarna dött

då, när vi var med.

Nu kännetecknar torget
att inte blir det här
där säckar står i högar
humanresursen säckar.

För kanske ska de komma
en dag från Vita Bergen
men inte härifrån.

Att längtan vore allas
det önskade vi gärna
trots rumslig raslig skillnad

Den rörelsen ger rosor
åt gummorna på torget
de röstar! leve ledan!

En karneval – och sedan?
vår rörelse, den pågick redan
medan

ur Revolutionstorget, Manifestation -04