Under år 2024 var det nästan enbart facklitteratur som utgjorde de stora och viktiga läsupplevelserna – om man bortser från min egen bok förstås, romanen Så gick ett 1900-tal som utkom tidigt på året. Jag tycker också mycket om Grossmans trilogi om the Magician, ett stort fantastikbygge som utspelas både i vår egen värld och i det fiktiva Fillory, med många blinkningar till såväl Narnia som H Potter.
Ett annat storbygge är Svensk barn- och ungdomslitteratur, dess historia från 1500-talet till nutid. Två tjocka volymer redigerade av Westin & Warnqvist. Här ryms det mesta, och även om man kan ha invändningar mot urval och tyngdpunkt är det ett oerhört fint arbete, nödvändigt för alla som är intresserade av barns läsning. Ett särskilt plus för att bilderböckerna och de illustrerande konstnärerna uppmärksammas efter förtjänst.
Under året har två historiska verk berett
mig särskild glädje. Den förträfflige Dick Harrison har i Englands historia (två
delar) klarat ut betydelsen av alla de namn och företeelser som vi svenskar hört så många gånger men ofta har vaga begrepp om: Guy Fawkes, Anne Boleyn,
London blitz osv. För att inte tala om min favorit kung Arthur – existerade han
eller ej? När kapitlen blir för överlastade med torrfakta är det bara att hoppa
till något intressantare; Shakespeare t ex. Den andra historieboken var Harald Jähners
Hisnande tider, Tyskland åren 1918-1933 där vi fördjupar oss i Weimar-republikens
styrkor och svagheter och kampen om demokratin, allt med inblickar i såväl
vardags- som kulturliv. Jähners Vargatider som behandlar efterkrigstiden utkom
tidigare och är lika viktig.
Biografi är nästan alltid intressant. Johan Hilton har skrivit om Benny Fredriksson, Den siste teaterdirektören. Trots att jag knappast visste vem Fredriksson var är boken mycket fängslande för den som är intresserad av teatervärlden, ledarskapsproblem och ryktesspridning. Den som vill veta mer om en oförbätterlig nazist kan läsa om Vera Oredsson i Veras resa, författad av hennes bror Folke Schimanski. Någon bättre förklaring till hennes inbitna nazism än att ungdomen i Tyskland var hennes bästa tid ges inte – eller finns inte.
Det mest udda, läsvärda och nördiga under året är Susan Orleans Biblioteket, som ingående skildrar Los Angeles centralbibliotek. Dess uppförande, dess utveckling, branden som nästan förstörde det, dess renovering, och människorna i och kring biblioteket. Det är detaljerat, kärleksfullt, närgånget, bisarrt och ger känslan av allkonstverk fastän det bara är en bok. Ofta frågar jag mig som läsare: Varför läser jag det här? och svarar: För att det är roligt! En mötesplats för bibliofiler.
Tre nobelpristagare avverkade jag under året. Solsjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv var alldeles utmärkt, Ernaux Une femme trevlig men lite platt, Modianos Dansösen tämligen trist och meningslös. Så inte ens de stora lyckas jämt. Läs Så gick ett 1900-tal istället!
