I senaste numret av Expo finns en gedigen artikel om de så kallade
ghettolagarna* i Danmark, och om proteströrelsen mot dem. Lagarna ingår i något
som kallas ghettoplanen vilken syftar till att beröva människor deras hem, om
området uppvisar vissa kritiska karaktäristika.
I ghettoplanen fastslås
att Danmark måste förbli Danmark, eller bli Danmark igen.
Mer om det kan du läsa i Expo. Utöver den numera tillvanda vreden
mot rasism och orättvisa väckte artikeln beklämdhet över hur nationalismen
genomgående stöder sig på känslobetingade signaler.
”Danmark måste förbli
Danmark” – ja vad i helsefyr skulle det annars vara? Om inte danskarna röstar
för att gå upp i Grönland. I en demokrati är ju allt möjligt.
Svammel är ursäktligt
från politikeraspiranter. Men ”Danmark måste förbli Danmark” är den högsta
myndighetens utredningsprosa.
Första gången jag såg något liknande trodde jag det var en
olyckshändelse. Det var i SOUn om att göra nationaldagen till helgdag. Visst
ingick hårddata, expertmässiga beräkningar av hur arbetstiden skulle förlängas
vid olika alternativ, men själva motivtexten var alltigenom känsloframkallande.
Motiveringarna gick ut på att vi inte ”fått” vara stolta över svenskheten (oklart
vilket hindret var) fast vi hade så mycket att stoltsera med (här fanns en
liten uppräkning).
Texten var välsmorda mackor
rakt i gapet på Sverigedemokraterna, det var bara det att knappast fanns då. Det
var en socialdemokratisk text, och den var ingen olyckshändelse. Nationalism
finns inom alla partier.
Idag är vi bekanta med känslosignalerna från alla fascismens schatteringar.
Läser du en fackbok om nazismens tidiga framgångar är ett av huvudnumren just
detta: hur man omvände människor i hjärtat genom att spela känslosträngarna, istället
för att övertyga med sakargument. Nazisterna föraktade fakta lika mycket som
alternativhögern idag gör det – och ett av våra demokratiska grannländer
utformar sin ”ghettopolitik” med stöd i känslomässiga signaler.
Nationalismen kan inte
leva utan känsla. Nationalismen kan inte hantera fakta.
Också demokrater har
svalt betet. De rapar inte ens.
* Alla politiker tycker inte att ghetto är ett bra ord. Detta är
de måna om att framhålla. Att ordet kan uppfattas som olämpligt.
