lördag, februari 05, 2011

I döda skådespelares sällskap

För att hylla Lena Nyman såg vi om Släpp fångarne loss, en ljuvligt naivistisk komedi om kriminalitet. När den gjordes 1975 var det som då kallades fångvård ett debattämne av en hetta som idag är svår att föreställa sig. Det handlade om hur rehabilitering är möjlig – inte om att fälla och döma fler. Även om jag idag anser att fler kanske måste fällas och dömas beklagar jag att frågan om rehabilitering är i det närmaste död. Liksom hela 70-talet, och dessutom Lena Nyman, Tage Danielsson, Margaretha Krook och Ernst-Hugo Järegård som alla medverkar i filmen.

Första gången jag såg Nyman var när hon agerade Hedvig i Vildanden på gamla Stadsteatern i Stockholm, -72 tror jag det var, ty det var när jag ännu var en entusiastisk teaterelev. Senaste gången jag såg henne medan hon ännu levde var i Svenska Ord-filmen Sopor, där hon agerar den treåriga men utomordentligt tidigt utvecklade prinsessan Victoria.
1982 hade jag glädjen att se Fröken Fleggmans mustasch, en Svenska Ord-produktion som dessvärre aldrig tevefilmades och inte går att få uppleva på nytt. Nyman gjorde hembiträdet som var galen liksom föreställningen i övrigt.

Eftersom jag har sett mer av Nyman på film än på scenen väljer jag som hennes bästa roll Mamman i Colin Nutley-komedin Sånt är livet från -96. Filmen är inte märkvärdig men smårolig, och i den rollen får lilla Lena Nyman vara överdriven, stor i käften, supig, vulgär, sexig, rolig och sentimental. Hon vampar sig in på Grand hotel, hon sitter hemma och väntar på sin oförbätterligt förlupne make (Sven-Bertil Taube), hon generar och saboterar dotterns (Helena Bergström) tillvaro, och hon visar kärlek och skaffar sig acceptans ända nedifrån golvet.

Men det framträdande jag älskar mest är Nymans hesa insjungning av Bodil Malmstens texter på cd:n Bloss som sedan 1997 har följt min familj.
Ta ett bloss för moster Lilli
en Lucky strike, ett stort glas rött
och dansa för Lucky Lilli
som gått nånstans
och dött


Nyman hade KOL. Ett bloss till kan inte längre skada henne.

fredag, februari 04, 2011

Litteratur och identitet

Utplåna gränsen mellan fakta och fiktion i en lek med identiteter - det är vad en roman med verkshöjd förväntas göra i dessa dagar.
Augustpristagaren Sigrid Combüchen är smart nog att begripa det. Hennes roman Spill är otroligt skicklig, en lysande 30-talsskildring, tyvärr om ofantligt tråkiga romanfigurer, men det är en smaksak. Det töntiga påhittet att författaren är en författare som kallar sig Sigrid Combüchen måste vara ett medvetet till- eller angrepp för att äntligen få det pris som borde varit välförtjänt på yrkesskicklighet.
Tyvärr går det så långt att inte ens romanfiguren Hedda kan hålla sig till att vara bara romanfigur, hon är också en fiktivt riktig Hedda vars brev till den fiktiva Combüchen skrivs av den riktiga Combüchen. Intrikat lek med speglar, som kritikerna säger.
Jag föredrar Lustiga huset.

Men med anspråk på att vara intellektuell deklarerar jag nu att Politik och poesi skrivs av en kvinna som kallar sig Helena Duroj och dessutom råkar heta Helena Duroj; ett litterärt sammanträffande som gör att ingen kan veta vem som är den riktiga Helena Duroj, allra minst hen själv. På denna fiktiva blogg är de mest frekventa kommentatorerna Anonym, Erik Rune och Gladiatan. De är aktiva engagerade personer som antagligen finns, och vars namn jag därför avslöjat för att skapa upphetsning. Om Anonym, Erik Rune och Gladiatan stämmer mig för detta svarar jag att det var en lek med identiteter och att jag i själva verket har hittat på dem alla tre (vilket borde vara mer förolämpande).

En lek med identiteter behöver inte vara mer än en lek. Estradsidan har som bihang en gästbok där pseudonymerna har fått eget liv under åren. Poeter, professorer och orakel avhånar varandra, sexfixerade tomtar tömmer sig, suspekta lorder breder ut sig, och det förekommer att Ferlin, Södergran och Dan Andersson tilltalar oss personligen. Det saknar verkshöjd. Men ibland är det skoj.

När vi slutar leka och börjar arbeta visar det sig att det verkligen är svårt att hålla isär biografi och roman - det är inget att konstra om. Min senaste bok Hela tiden innehåller en dialog mellan syskonen Susanna och Gabriel. När jag skrev den spökade jag inom båda syskonen, gick på gatan och samtalade än med Susanna och än med Gabriel, sparrade dem på så vis i deras färd mot avslutet. De är inte jag, jag är inte de, jag finns i båda två och var och en är en annan. Det är inte en lek med identiteter, det är författande.
Att kalla den ena av dem, eller båda, för Helena eller för Duroj, skulle inte tillföra dialogen ett skit.
Gabriel brukar säga att han föredrar Lustiga huset. Jag börjar förstå honom.
- - -
När jag pingar ett inlägg får jag stoff till ett annat; jag får reda på att Lena Nyman är död.
JÄVLAR så ledsen jag blir.
Lena, kom tillbaka! Lena, skål och lycklig resa!
Imorgon kväll ska vi se om Släpp fångarne loss. Grattis, härliga du!

Göra något eller göra motstånd

Miljöpartiet vill göra upp om flyktingpolitiken med den borgerliga regeringen. Förvånande, med tanke på att de profilerat sig som antirasister eller iallafall antidiskriminerare. Mindre förvånande med tanke på att trolöshet är en av de bärande principerna i deras politska arbete.

Vänsterns Lars Ohly menar att Mp väljer att legitimera en flyktingpolitik som bara blir hårdare. Det är svårt att förhandla sig fram till en lösning mellan den svenska flyktingrörelsens krav och Billströms inhumana utvisningar.
Enda sättet att hålla rasisterna borta från flyktingpolitiken är att stå upp för sin egen humana politik, inte att förhandla bort den med någon som är starkare.
Ohly igen: ”Även om Miljöpartiet skulle få igenom till exempel vård för papperslösa så kommer den orättvisa moderata politiken i grund och botten kvarstå. Flygplan fulla av skyddsbehövande kommer fortsatt att flyga till Bagdad.”

Ett miljöpartistiskt argument är att vi måste göra någonting.
En sak att göra är då till exempel motstånd.
En annan sak är att överge helheten för att uppnå en detalj, något som Mp gärna gjort även tidigare.
Varför blir jag förvånad?
För att jag gillade dem.

torsdag, februari 03, 2011

Glad över dessa dagar

Jag är glad att jag lever för att se dessa dagar. Jag deltar varje dag i gatudemonstrationerna, sa den 80-åriga författaren Nawal al-Saadawi.
Det är starkt gjort av en åttioåring. Möjligen finns det också gott om folk som trott att det är starkt gjort av en kvinna, eftersom DN finner sig föranledda att skriva att ”vår bild av kvinnan i arabvärlden har för alltid förändrats”.
Det var väl bra det då. Att deras bild förändrats. Att de har insett att kvinnorna är föregångare i befrielserörelser och det oavsett vad de har på huvudet - även om det i ett land som Egypten förstås måste kommenteras om det är nikab, chador eller barhuvad. (Ur DN:s papperstidning)

Den största förändringen i medias bild av världshändelserna är nog rubriksättningen: från Kaos i Egypten till Uppror i Egypten. Detta var tydligen svårt att ta in. Men när ”människorna självmant har tagit över styret av sina kvarter”, då råder inte kaos, utan en ny sorts ordning.


Fram till idag, när vi kunde läsa om hur Mubarraks anhängare öppnade eld mot demonstranterna.

I söndags påmindes oss Åsa Linderborg om att: ”Det är folklig aktivism, inte militära interventioner av stormakter som skapar demokrati”. Förhoppningsvis kan händelserna i Tunisien och Egypten bidra till ännu en förändring av den eurocentriska världsbilden, den som låtit det vara underförstått att muslimer av obestämt traditionella skäl skulle vara antidemokrater.

Det är de inte. Lika lite, och lika lite som européer, är de som klump demokrater. Muslimer håller sig med de mest skiftande politiska uppfattningar, och kräver nu sin rätt att uttrycka dem, få rösta om dem.
Situationen är, trots mördandet inatt, fortsatt lovande. Men också fortsatt riskabel.

tisdag, februari 01, 2011

Dags för rättvisa

Barnfattigdomen ökar igen. Över elva procent av alla barn i Sverige lever i fattigdom. Trots att bruttonationalprodukten per capita har stigit hela 00-talet fortsätter klyftorna att öka.
Den rikaste tiondelen av Sveriges barnfamiljer har det idag så gott ställt att varje familj skulle kunna försörja drygt tre lika stora familjer” säger Rädda Barnens generalsekreterare. Dags för rättvisa?

Det finns ett tydligt samband mellan fattigdom om utbildningsresultat, försörjning, hälsa och trygghet, och artikel 4 i Barnkonventionen säger att varje land måste använda det yttersta av sina resurser för att ge barn goda levnadsvillkor. Barnfattigdomen idag är ovärdig ett rikt land som vårt.
Rädda Barnen kräver en nationell handlingsplan. De har också rapporten.

Läs också vänsterns Ulla Andersson

- - -
Åtminstone några fattiga barn skulle få det bättre om Stockholms stad går på Vänsterpartiets förslag och köper tillbaka Rinkeby torg. Gör det till ett levande demokratiskt centrum varifrån rinkebyborna kan fortsätta utveckla sin stadsdel!