Vi hade roligt...
det är vad jag vet bäst, hur roligt vi hade,
vänner och kamrater. Vi festade och grälade, vi älskade och baktalade varandra,
vi söp ikapp och kom med presenter, ja varje möte var som en liten present då
när vi hade så roligt. Medan vi arbetade och kalasade trodde vi på ett bättre
samhälle, eller åtminstone ett bättre parti, eller iallafall någonting som
var bättre. Det kom bakslag och bakfyllor. Några muttrade om ”förr i världen”
som om sorg vore något skamligt. Andra bytte fältslag och festsal, begärde bara
att få arbeta vidare, vilket är ganska blygsamt, och att ha roligt, vilket
anses vara pretentiöst. Men vi fick faktiskt bådadera genom flit och tur och
våra underbara egon!
Nej,
jag talar inte om en förliden ungdomstid. Uppriktigt sagt, då fjantade man väl
mest runt? Var tvärsäker på allting utom hur man skulle bete sig, hyste
felaktiga förhoppningar om ofördelaktiga medmänniskor och blev rädd vid fel
tillfälle. Visst var det ofta roligt också då, men inte som den gyllene medelåldern
när linjen och riktningen var klar, ansvaret och medvetenheten fanns och med
dem generositeten, och så mer pengar att festa för... Det var då vännerna
kom. De ersatte en del av de borttappade ungdomsvännerna, och vi trodde att vi
skulle bli ålderdomsvänner. Det ligger nära den mest svårutrotliga av ungdomens
missuppfattningar, den att någonting som helst skulle visa sig varaktigt.
Vi hade roligt...
Medan vi blev valda och bortvalda, insjuknade
eller fick sparken, blev svikna eller förälskade, hela den tiden var det, sanna
mina ord, arbete och fest! Kamrater försvann, de flyttade eller bytte parti
eller familj, vad de nu hittade på, men kamrater kommer nya. Det är vännerna
som blir kvar. Så är det, för ett tag.
Vännerna planerade för nästa jul eller nästa semester, gratulerade
varandra till nya jobb eller barnbarn, böcker eller medaljer. Visst pratade vi
lite skit om varandra, men vi beundrade oss själva alldeles oerhört och drömde
gemensamt om den underbara pensionen, då när vi skulle flytta till Malung eller
Malaga och odla aubergine och honung, dricka tequila med regnbåge, slå ogräs
och nazzar med lie, äntligen få tid att vara med varandra och skriva
revolutionens och vår egen lysande historia.
Vi kom
på fest med Alsacevin och cigarrer, eller reste till varandras lantliga hus med
dockor, solfjädrar eller dagsverken. Vi skrev ner våra middagsrecept,
korrekturläste debattartiklar, bytte hembränt mot tavlor och anlade små
trädgårdar, men den vackraste trädgården var varandra och det bästa receptet
hette glädje.
Vi hade roligt...
och tack var det hör vi fortfarande av oss till
varandra bara för att höra hur det är, för tillfället. Politiken är mest
skit men det ingår – hur är det då med hälsan och livhanken, det viktigaste vi
har? Möjligen har vi också varandra, men inte för så länge som vi trodde. Nu ser
vi inte längre fram emot delad ålderdom på serviceboendet Röda Rullatorn, inte
nu när vi hoppar till när telefonen ringer och dröjer med att svara eftersom
det kan vara från kliniken, det kan vara färdigt nu. Eller, det kan ha hänt
något ännu värre än vi väntade oss.
Att
säga ”vi hade roligt” - är inte det, det sorgligaste som finns?
Nej.
Det sorgligaste vore att säga: vi hade inte roligt.
