Två böcker har jag läst, av
manliga journalister, om manliga världar. Inga likheter utöver detta.
Den ena boken är Breivik and the rise of
islamophobia, av Sindre Bangstad.
Den andra boken är Partiledaren som klev in
i kylan, av Daniel Suhonen.
Bangstads bok handlar mindre
om Breivik än om hur islamofobin spreds i Norge via såväl gamla som sociala
media. Tröttande noggrant redovisar han skribenter från vetenskap till
bloggosfär under de senaste trettio åren, samt deras kontakter inom politiken;
allt välbeforskat. Skildringen tyngs av mycket långa meningar, men kontentan är
tämligen bekant om man försökt att förstå vad det var som hände.
De recensioner jag läst gick ut på att denna
bok skulle innehålla hittills obekant stoff! – och detta gör mig besviken när
jag läser. Nog för att det norska stoffet är obekant för mig som svensk, men islamofobins
utbredning och förankring är det inte. Om vi ser till svenska och i viss mån europeiska
förhållanden finns det en tydligare beskrivning i det som borde vara ett
standardverk: Islamofobi av Mattias Gardell. Denna bok är också en av de källor
som Bangstad hänvisar till:
Islamofobi innebär enligt Gardell:
både teori och praxis, en kunskapsregim (se Foucault): Påståenden om islam och
muslimer betraktas som givna sanningar genom repetitionens logik och eftersom
de stämmer med vad vi alltid hört och därför vet…
För
alla som inte vet så mycket om islamofobi och/eller är mycket intresserad av Norge
rekommenderas Bangstads bok varmt.
Suhonens bok handlar lika
mycket om Juholt som om Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Eftersom Juholt
liksom Suhonen älskar SAP (vilket för mig ter sig som en gåtfull och dyster
relation) blir det naturligt att huvudpersonens och partiets utveckling i boken
går parallellt – fastän i ack så olika spår.
Detaljerat, från dag till dag, återger
Suhonen ett mediadrev och några knivar i ryggen som blev ett karaktärsmord. Det
enda jag saknar från thrillern är boven.
I verkligheten, i politikens polerade värld, finns ingen skyldig. Alla eller
ingen eller strukturen. Någon måste bort – ingen är skyldig.
Nu kommer invändningen Men var Juholt så
himla bra då?
Faktum är att det inte spelar någon roll
hur bra eller dålig karln var och är. Han stod aldrig för manus och regi av
dethär dramat.
I medialand kan du vara hur bra eller
dålig som helst; det är bilden (eller berättelsen,
som det numera heter), som slår igenom.
Juholt avgick inte för att han var dålig.
Han avgick egentligen inte heller för att folk tyckte att han var dålig. Han
avgick för att den givna sanningen genom
repetitionens logik löd att han var dålig.
Kursiven står för ännu en
likhet böckerna emellan. Utöver att de utspelas i en manlig värld handlar de om
förgivettagna ”sanningar” (bilder, berättelser) som upprepas med repetitionens
logik.
Det kan vara harmlöst, som att avsätta en
till synes (eller, om du så vill) oduglig partiledare.
Det kan vara farligt, som att bygga en
egen värld där mord rättfärdigas.
Låt oss därför komma ihåg
någonting om politik och medialand: det som upprepas tillräckligt ofta blir
sant, som doktor Göbbels sa.
Breiviks anhängare kanske tycker att det
är en person värd att citera. Men så är det inte inom socialdemokratin. Ändå
fastnar de i samma garn – och lär att utnyttja dem.
Det borde de inte.
Det bör vi inte.
