Vårskriket

På morgonen ligger dimman i ridåer över åsarna och sjöarna

I alla hagar är vitsipporna tända mellan grandungar och granitblock

Denhär stackarn dog i vintras. Troligen av tristess. Annars skulle hon ha varit lycklig nu.

Framåt kvällen blir det första grillningen för året

medan björkarna börjar lövas

I döda fåglars sällskap

Våren är sen i år, det förbiflytande åvattnet luktar ännu bara is, inte järn, löv och insjö, och i sluttningen mot ån ligger en stor död svan. Hela långa halsen slingrar i de gula grästorvorna och vingarna är tragiskt och uppgivet utbredda, medan svanens buk är delvis uppäten av något ohygieniskt djur så att där är skum av frostigt blod och tarmar utslängda som grått snokbo.
Den döda svanen är besynnerligt upprörande och jag gnäller om att någon måste ta bort den, för inte vågar jag göra det själv och isåfall hur? Jag antar att man först förser sig med spade och skottkärra... men sedan - hur gör man när det kommer till verkställande?

Ska svanar begravas? eller hystar man ut dem medströms på något ställe där våra barn inte ska bada... så att liket flyter iland där något annat barn ska bada? Dålig idé. Lika dåligt att läggar svanas i soptunnan, den sopsorteringen finns bara inte.
Faktum är: som intellektuell har du inte lärt ett skit om ansvarstagande gravsed för mycket stor fågel.

En dag när jag som vanligt går nedåt ån och kollar vattenståndet, temperaturen och de uppdragna båtarna (och svanen, min fixa idé), kommer två småpojkar paddlande i kanaden­sare och går iland för att upptäcka. Jag frågar om de vill se något äckligt, vilket de på barns nyfikna vis förstås vill, så jga pekar mot kadavret. Pojkarna blir lite skakade och försöker hålla färgen.
- Varför är den död? frågar de.
- Jag vet inte, svarar jag som inte kan förstå varför någon är död.
- Men, vad dog den av?
Nej - även om jag har ett hum om sådant som balettens fonduer och EU:s tjänstedirektiv har jag inte den blekaste aning om vad svanar kan gå sta och dö av, lika litet som jag har löst problemet med vad man gör med dem när de nu har gjort det. Men den ene pojken förmodar: "Den kanske dog av sorg."

Jag drömmer mardrömmar om svanen och överväger att tillbringa sommaren på annan ort hellre än att simma ihop med de parasiter som ätit sig feta på rutten svan, jag har ofrivilliga återblickar på halsen slingrande i gräset och halvt upplösta näbben som blivit myrstack.
Men ettpar veckor senare är liket borta. Någon granne med bättre vetskap och redskap - och det har de flesta av våra grannar - har förbarmat sig över eländet. Kanske körde han upp den på skogen. Där ligger ju avlidna älgar och rävar utan att störa, inte för att jag sett så många men någonstans måste de ju ligga. Utan att störa.

Detta är ingen bildningshistoria. Jag lärde mig ingenting alls till nästa gång. Hanteringen av död svan vet jag lika lite om som förut.
Men på ett inre plan instämmer jag med den lille pojken som tänkte att: den kanske dog av sorg.

Publicerad 060422 som krönika på Estradpoesi

Vinsten mot samhället

Rosenberg är min favoritborgare – om han ens är borgerlig längre, han som idag försöker förklara för DN:s läsare att vinst kan vara en olämplig drivkraft för att erbjuda hög kvalitet på vissa tjänster. Med sedvanlig god smak undviker han att skriva skola-vård-omsorg, men det är bland annat dem han menar med att det finns ett ämne till konflikt mellan vinstintresset och samhällsintresset:
”Mot detta har hävdats att företag som alltför uppenbart låter vinstintresset gå ut över samhällsintresset med tiden förlorar sina offentliga uppdragsgivare och/eller sina offentligfinansierade kunder/patienter/klienter, och att ’marknaden’ därmed korrigerar sig själv. Ett sådant resonemang utgår från att verksamheter som barnomsorg och sjukvård i grunden är produkter på en marknad, vilket de i grunden inte är. Verksamheter som ytterst har till uppgift att upprätthålla grundläggande samhällsfunktioner måste ytterst kunna upprätthållas med andra incitament än ekonomisk vinst.” (min kurs.)

Rosenberg säger visserligen att ekonomiska incitament i många fall är nyckeln till utveckling och förnyelse. Men han räknar inte upp vilka de fallen är. Hans argumentation för alla de andra fallen är alldeles utmärkt. Han kommer också in på vad motreaktionen blir när de privatföretagarna inte sköter sig: mer kontroll...

Som ett rent apropå följer på nästa sida en debattartikel från SEKO:
Naivt att tro att marknaden kan ge alla full postservice.
De tar upp förslaget till ny postlag som lägger alla lösningar hos ”marknaden” och skriver:
”Seko anser att en postlags huvudsakliga funktion bör vara att säkra samhällsservicen. Regeringens förslag verkar i stället ha som huvudmål att öka konkurrensen, vilket framstår som i huvudsak ideologiskt motiverat.”

Den som till äventyrs tänkte avfärda artikeln med att facket talar i eget intresse, kan läsa om sista meningen. De som talar för snäva särintressen är de som skulle vara hela landets regering. De som inte ens kan se till att hela landet får post.

Trams

Såg du ohly i metro? Hur trevligt som helst, men blir det aldrig ett slut på idrottstramset? Finns väl andra folkliga kulturyttringar - schlager, falukorv, lotto, lisbet salander... Folket kräver omväxling!

Vänsterkongress 8: Nu är det slut!

Kongressens sista timmar består av alltmer otåligt röstande och en allt tröttare personal som städar undan. Som avgående programkommissionär hade jag inte längre någon uppgift att fylla, men hann istället med ett samtal med Lars Werner,
tidigare partiledare.

Werner ville få klart för sig hur mina band med släkten Duroj ser ut, och när vi rett ut stamtavlan påminde han om att det var minsann var han och min svärfar Stig Duroj som murade Stockholms Folkets Hus – det ni! Werner kom också väl ihåg Stigs bror Tord, min morbror, som Werner träffade på världsungdomsfestivalen i Rumänien år 1953, alltså tjugotre år innan Tord tog in mig i partiet.
Vi funderade båda över den tid som går och går, men plötsligt frågade Werner:
- Förresten, var det inte jag som begravde Stig?
- Visst gjorde du det, sa jag. Det var jag som begravde Tord.
- Det var som fan! sa Werner.

På så vis fick min sista partikongress inom överskådlig tid en värdig avslutning. Det var som fan! tål att sägas om det mesta jag varit med om hela denna tid vid alla dessa intensiva tillställningar. Många fester var det, och många begravningar har det blivit.

Det värsta var när jag efter bara ettpar mandatperioder röstades ut ur partistyrelsen utan att ha gjort något, bara sågs som en ointressant stockholmare som stod ivägen.
Det mest spännande var omröstningarna om K-et i partinamnet och om feminismen i partiprogrammet. Det ena försvann, det andra kom in.
Det bästa var att jag efter år av arbete dels definierade integration, dels var med om att skriva in även antirasismen i partiprogrammet.
Det dummaste beslutet var när vi råkade förstatliga all jord i ett alltför sent plenum. Beslutet revs upp dagen därpå.
Det roligaste var första gången vi valde Lasse till partiledare.
Det mest påfrestande var när journalisterna klättrade i kursgårdens äppelträd för att få en skymt av en nykter men sänkt Schyman.
Värsta kongressfesten åt vi paj på papptallrik i Södertälje. Den bästa valsade vi i Blå Hallen.
Vassaste mediakritiken var när en kamrat la ifrån sig tidningen med orden: Detdär är inte Aftonbladet. Det är en dödsattest.

Det var det inte. Vänstern lever och har hälsan, men nu får det räcka för min del. Nästa kongress följer jag via obegripliga nyheter.
Det var som fan!

Vänsterkongress 7: Vegetarisk mat, dålig kolumnist och bra politik

Den sista debatt jag hörde denna kongress handlade om stadgar och organisation. Låter det tråkigt? Jaså, men om jag säger demokrati och aktiv medverkan blir det strax lite roligare.
Organisationen är politisk. Metoderna vi använder är till för att öka medlemmarnas inflytande.

Ett förslag som något överraskande gick igenom var att vänsterns arrangemang i fortsättningen ska ha veg-mat som första alternativ och kött som möjligt tillval. Inte mig emot! – säger en som ätit trådig kyckling i tre dagar.

Mörtarna på Aftonbladet har inte nätpublicerat en osedvanligt klantig krönika av Melin. Därför kan jag inte via en länk påtala att hon dels behandlade vänstern med ytliga schabloner (vilket bara är en fråga om god smak, egentligen) och dels inte förstod eller ville förstå vad Josefin Brink sa i sitt anförande om integritet.
Utan länk får du tro mig på mitt ord. Men det ska man aldrig göra, så gå och leta i pappersinsamlingen som är rätta platsen för kolumnen i alla händelser.

Ohlys avslutande tal rockade röven av högerns kasinolirande. Hur många miljoner som privata privata ägare tjänat på att förskolorna i Stockholm slumpats bort och lägenheterna blivit handelsobjekt, det vill du inte veta. Men om du absolut vill, och vill höra en del klokt för övrigt. så finns hela talet här.
Dess sammanfattning var klassiskt enkel: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.

Lindahl har bra koll på läget.
Ekot berättar om Sahlins och språkrörens besök.

Vänsterkongress 6: Rödgrönt för hela Sverige

FÖR HELA SVERIGE står det på datorbilden över scenen. Det är 132 dagar kvar till valet, och ”tillsammans är man mindre ensam”, sa Lars Ohly när han inbjöd de rödgröna att ta plats.
De fick en stående ovation.

Sahlin klargjorde att hon avskyr de klyftor som spräcker vårt land. Vi måste klara jobben för att klara välfärden. Vi är tre partier som kompletterar varandra, men en av de saker vi har gemensamt är att vi aldrig under några omständigheter kommer att luta oss mot Sverigedemokraterna.

Oavsett vilken oro man kan hysa för samarbetet är detta en historisk situation. Somliga historiska situationer vill man inte uppleva, men denna hör till dem vi är glada att ha varit med om. ”I dethär fallet är det vår statsminister!” sa Alice Åström (nedan).

Wetterstrand läste en limerick med rimmet regering – rättvisesanering! Eriksson påtalade hur den ekonomiska krisen får borgarna att hoppas på att de ska återfå förtroendet, men ”att införa euron är väl inte det piggaste just nu”. Han var förbluffande rolig och raljerade bitskt med hela Alliansen.

Det kommer inte att bli lätt, framöver. Det kommer inte ens att bli lätt att vinna valet. Men en sak är säker: vi vinner det aldrig om vi funderar över svårigheterna. Alliansen som säljer ut våra tillgångar måste bort. För ett rättvist, hållbart Sverige.

Vänsterkongress 5: Vi har råd att skratta

Sista morgonen i ruggigt Gävle. Festen igår försiggick ute i Gasklockorna där femhundra högljudda personer sjöng och skrek. Skrek i kvardröjande diskussionsdyningar, skrek för att alls höras i den ekande lokalen, eller skrek av skratt åt Ronny Eriksson, kvällens gäst som kom med ståupppkomik och elaka visor i en skön förening av svensk arbetarklass och lite klezmer.

Varför sänds överhuvudtaget A-ekonomi? frågar sig Eriksson. Varje dag ska vi sitta där och titta på staplarna. Finns Nasdaq? Var ligger det? Programmet är inte för ekonomer, de kan redan detdär. Det sänds för oss – men i vems intresse?

En annan Erikssonfråga: De säger att Rosengren sålde Telia till svenska folket, men vem ägde det förut då?
Och dethär med demokratiskt underskott i EU – det är väl demokratiskt överskott det är, sa Eriksson, när man får hålla på och rösta och rösta och rösta, ända tills det blir rätt!
Ett gott skratt förlänger livet. ”Men har vi råd med det?” frågade Eriksson med tanke på en åldrande befolkning utan pensioner.
Igår kväll tog vi oss råd att ha roligt!

Mera skoj: Expressen presenterar våra ministerkandidater.
Och idag ska vi få storbesök i kongresshallen.