Sex veckor i valstugan är en kurs i humanism. Eller också inte.
Hemma på jobbet får vi genomsnittet. På gatan finns kurvans ändpunkter.
Underbara motiverade medborgare.
Avskyvärda medlöpande motborgare.
Under och mellan humanismkursen återsamlas kamraterna, ställer genomsnittsdiagnoser på genomsnittstemperaturen:
Vi kommer att vinna stort! Vi kommer att torska allt!
Tämligen välunderbyggda spådomar inhämtade på världens bästa fyndplatser:
gatstenen, torgscenen.
Hur kan det vara fel när jag fått det direkt från gatan?
Hur kan det vara rätt när en tillfällig förbipasserande sa det?
Hur kan det var någonting som helst innan folket sagt sitt.
Det finns bara en opinionsmätning, bara en folkomröstning, bara ett enda val för oss väljarna, oss folket. Den är vår. Den är det enda som är vårt.
Att det är så svårt att välja, det har media talat om för oss i sex veckor. De har som vanligt fel.Det är bara svårt att vara folket.
Så har jag träffat en av dem tillslut. En Förintelse-förnekare. Han (för det var förstås en han) anmärkte på att gågatan i vår lilla stad såg ut som Röda torget i Moskva. Jag frågade var han såg lökkupolerna och de grandiosa proportionerna. Nej, han menade fanorna. Röda fanor finns bara i Moskva, sa han. Jag sa att det är nog tvärtom. De har inte många kvar där österut. Däremot kan han få se arbetarrörelsens internationella symbol för fred och solidaritet över hela den övriga världen, sa jag stolt. Då slutade mannen prata om flaggor och började prata om krig. Undrade om jag inte förstod hur arga tyskarna blev efter Versailles-freden. Jodå - så nu har vi lärt oss hur viktigt det är att inte förödmjuka den besegrade, sa jag med en tillförsikt jag inte alls kände.
Mannen förklarade för mig att en sådan berättigad ilska bara kan leda till en explosion, och sen var han plötsligt långt inne i Leningrads belägring. Den visade att ryssarna är kannibaler, sa han. Jag påpekade att han glömt en detalj i sin krigsrapportering, nämligen utrotningslägren. Mannen slog bort det med att det alltid dör folk i krig. Båda sidor höll på och utrotade som bara den. Ryssarna var till och med så infernaliskt grymma att de lät miljontals av sina egna män dö vid fronten (!) Jag räknade upp några av offren för nazisternas industriella slutlösning, men han ruskade på huvudet: Det dör alltid folk i krig. Hur många är svårt att veta. Ryssarna, däremot...
Medan vi pratade stod han och blängde på papperskorgen där vi lägger Sverigedemokraternas material: "Rasism, nej tack". När vi pratat färdigt gick han vidare, en liten oansenlig man vem som helst, en jag inte skulle känna igen eller titta två gånger på. Men nu har jag träffat en av dem tillslut. De går omkring och finns och småpratar i valstugorna som vem som helst.
Än en gång Gröning, självutnämnd demokratigranskare, med en förnumstig blogg bestående av dösnack om kantareller, glass i valstugan och reklam för Aftonbladet. Och i sagda boulevardblad vevar hon på som en raspig vinylplatta om att vallöftena är för många och för gamla. ”De kör alla vallöften i retur”, gnölar Gröning som ”blir lite trött”.
I valstugor utan glass har valarbetarna fört en pågående diskussion med medborgarna om... glasögonkostnader, situationen i Eritrea, kullersten och pigbidrag... mer eller mindre bensinskatt, mindre eller mer läxor... byggandet av köpcentrum, bevarandet av parkmark, beviljandet av hemtjänst, bestraffningen av våldtäktsmän... friår, frihet, frispel och förnekandet av Förintelsen...
Det blir man också trött av. Men inte blaserat uttråkad, tack och lov.
I sista tiraden möts vi dock av en stark självinsikt hos Gröning: ”Jag beskylls säkert för att sprida politikerförakt med dessa rader!” Alldeles riktigt. Hon har förstått det: att den som sågar valrörelsen, raljerar med båda sidor, skriver att politiker bara bråkar och spionerar och att de betraktar väljarna som siffror - den kan omöjligen vänta sig beundran för sin förmåga att levandegöra det angelägna i demokratin.
Integrationsdebatt med sexton personer - inte så illa för att vara i förorten. Men hälften av dem gick under socialdemokratens och moderatens småaktiga bevakning av talartiden och beskyllningar för lögner.
Moderatorn Kurdo Baksi hade frågat hur vi vill bryta diskrimineringen på arbetsmarknaden, och resultatet blev en serie treminuters kåserier om skola, kultur, skatter, vallögner, fallstudier, och så lite skola och kultur plus nämnda gubbgräl. Men vi slapp åtminstone fastern! I integrationsdebatter brukar det alltid vara någon som berättar om sin faster från Ryssland eller Ecuador och hur fort hon lärde sig svenska. Denna gång var det lyckligen fasterfritt. Vi borde ha kunnat koncentrera oss bättre.
Till min häpnad och glädje var den borgerliga sidan överens om att rasism och diskriminering existerar i Sverige. Det är ändå i deras media som problemet förnekas och frågan anses härstamma från en dominant klick hos den strukturfixerade vänstern. Men till min och miljöpartistens bestörtning suddade socialdemokraten bort det igen. Han tyckte att vi ska prata om allt som är bra i Sverige.
Varför i herrans namn skulle vi göra något så menlöst mitt i valrörelsen?
Publiken (de som stod ut) ställde frågor om kultur och svenskhet. Svaren visade sig gå på tvärs genom partilinjerna. Kristdemokraten och jag var överens om att svenskhet är en konvention, fri för alla att omförhandla. Folkpartisten Narti intog motopolen: hon ansåg att svenskhet är något så urkomiskt som små grodorna, men eftersom svenskarna skäms för sin kultur hindrar de skolbarnen från att läsa Strindberg och den underbare Nils Holgersson. Narti lät som en äkta kulturkonservativ. Med dem brukar det vara roligt att konversera om allsköns kulturella spörsmål - men vem har tid med det mitt i valrörelsen?
Mitt i arbetsgivaravgiften, asyllagstiftningen och anonyma ansökningar. Mitt i skattesänkningar, skolsatsningar och språktest. Mitt i slaget om kärnfamiljen och kärnkraften. Mitt i denna demokratiska diskussion har jag inte tid att fundera över om vi svenskar blir mer kulturella av att läsa Strindbergs nationsfientliga Svarta fanor, eller Lagerlöfs lille pest till gåsapåg - han som fortfarande flyger och flyger över vårt svenska lapptäcke.
