Enligt media finns plötsligt en ”burkafråga”. Det låter inte klokt, är det inte heller. Politiska frågor är kvinnofrigörelse, religionsfrihet och sekularisering. Ett klädesplagg som en majoritet av befolkningen knappast har sett kan inte vara en ”fråga” - ändå delar den frågan svenska folket, säger Expressen.
Svenska folket som måste söka obefintliga arbeten trots att vi är sjuka, svenska folket som styrs av en regering för vilken allt inklusive medicin och kunskap är marknadsvaror, svenska folket som skottar sig igenom en rekordvinter medan vi oroar oss för global uppvärmning - vi är enligt sagda blaska indelade i två läger angående ett klädesplagg, inbegripna i en strid som överhuvudtaget inte skulle ha existerat Expressen förutan.
Det började med Sarkozy i Frankrike och Rasmussen i Danmark, och med sverigedemokrater som säger och gör det väntade, det som står i deras politiska program. Och pang! så har startskottet gått - då kastar sig de stora partierna fram för att få vara med och kladda lite i burkaburken, då kallas det för en brännande debatt, då ordnar Expressen tryckknappsomröstningar.
Det kommer att dyka upp fler skenfrågor som ska dra uppmärksamheten från valet, tro mig. En exotisk kittling och lite kolonialt deltagande duger som förevändning för att hålla folket borta från makt och förtryck, kapitalism och patriarkat, rasism och folkmord, ekologi och miljöhot.
En Kd-kvinna tycker att burka är äckligt och ohygieniskt. Hon tycker inte om att de går och andas i den. Genom att redovisa den repliken förmedlar tidningen att småsinta personliga idiosynkrasier är giltiga argument i styrandet av en modern västerländsk demokrati.
Dessutom flyttar det gränsen för god smak ännu en bit bort från den politiska mediafäktningsarenan.
fredag, januari 29, 2010
onsdag, januari 27, 2010
Förintelsedagen
Ännu en påminnelse om vår skröplighet är Förintelsens minnesdag.
Det finns så få kvar som kan berätta. De överlevande blir allt färre. De som idag har upplevt förintelseåren gjorde det som barn.
Men minnena bleknar inte - de blir värre med tiden, säger Cordelia Edvardson, en av de i Sverige boende överlevarna.
Auschwitz-Birkenau var från början tänkt att likna de många koncentrationsläger som anlagts i Tyskland sedan början av 1930-talet, som Dachau eller Buchenwald. De var uppsamlingsfängelser där politiska motståndare och andra oönskade invånare arbetade, svalt eller straffades ihjäl. Men för att bli av med de människor som för nazisterna var helt onödiga började man avliva dem med gas, först i liten skala i skåpbilar, sedan i förintelseläger som Treblinka, Belzec, Chelmno eller Sobibor dit i huvudsak judar skickades. Dessa ohyggliga ställen var ofta illa skötta - oavsett ur vilken synvinkel - och när de inte kunde hålla uppe tempot i undanskaffandet av offren konstruerade naziregimen den verkliga dödsfabriken. Från 1942 var Auschwitz-Birkenau en inklusive-allt-anläggning: ett högeffektivt, industrialiserat koncentrationsläger, arbetsläger, förintelseläger och krematorium.
En påminnelse om vår skröplighet.
Med det menar jag den mänskliga skräcken för det annorlunda, den mänskliga närheten till våld. Jag menar också passiviteten, blundandet, lögnen, undflyendet, underlåtelsen, fegheten i allt motstånd som aldrig formerats. Liksom vår skröpliga oförmåga att förhindra upprepade folkmord idag.
Våra skröpliga kroppar måste dö, våra röster måste tystna, våra minnen måste upplösas. Det blir färre och färre kvar som vet. Ropen och röken därifrån finns fortfarande, men de skingras. Lidandet blir till historia.
Mänsklighetens mest monumentala mordkonstruktion förfaller, även den. Ett skröpligt byggnadsverk som lutar, ruttnar, dukar under för besökarnas fötter.
Ironiskt nog måste Auschwitz idag restaureras.
Det är avskyvärt att säga: restaurera Auschwitz.
Men det måste göras, för våra skröpliga minnesfunktioners skull.
Minnesfunktioner som måste hålla för och bearbeta också de massmord som skett i vår egen tid.
Grundlig hemsida från minnesplatsen och muséet finns här
Det finns så få kvar som kan berätta. De överlevande blir allt färre. De som idag har upplevt förintelseåren gjorde det som barn.
Men minnena bleknar inte - de blir värre med tiden, säger Cordelia Edvardson, en av de i Sverige boende överlevarna.
Auschwitz-Birkenau var från början tänkt att likna de många koncentrationsläger som anlagts i Tyskland sedan början av 1930-talet, som Dachau eller Buchenwald. De var uppsamlingsfängelser där politiska motståndare och andra oönskade invånare arbetade, svalt eller straffades ihjäl. Men för att bli av med de människor som för nazisterna var helt onödiga började man avliva dem med gas, först i liten skala i skåpbilar, sedan i förintelseläger som Treblinka, Belzec, Chelmno eller Sobibor dit i huvudsak judar skickades. Dessa ohyggliga ställen var ofta illa skötta - oavsett ur vilken synvinkel - och när de inte kunde hålla uppe tempot i undanskaffandet av offren konstruerade naziregimen den verkliga dödsfabriken. Från 1942 var Auschwitz-Birkenau en inklusive-allt-anläggning: ett högeffektivt, industrialiserat koncentrationsläger, arbetsläger, förintelseläger och krematorium.
En påminnelse om vår skröplighet.
Med det menar jag den mänskliga skräcken för det annorlunda, den mänskliga närheten till våld. Jag menar också passiviteten, blundandet, lögnen, undflyendet, underlåtelsen, fegheten i allt motstånd som aldrig formerats. Liksom vår skröpliga oförmåga att förhindra upprepade folkmord idag.
Våra skröpliga kroppar måste dö, våra röster måste tystna, våra minnen måste upplösas. Det blir färre och färre kvar som vet. Ropen och röken därifrån finns fortfarande, men de skingras. Lidandet blir till historia.
Mänsklighetens mest monumentala mordkonstruktion förfaller, även den. Ett skröpligt byggnadsverk som lutar, ruttnar, dukar under för besökarnas fötter.
Ironiskt nog måste Auschwitz idag restaureras.
Det är avskyvärt att säga: restaurera Auschwitz.
Men det måste göras, för våra skröpliga minnesfunktioners skull.
Minnesfunktioner som måste hålla för och bearbeta också de massmord som skett i vår egen tid.
Grundlig hemsida från minnesplatsen och muséet finns här
måndag, januari 25, 2010
I sann mening moderat feminism
Moderaterna hämtar stöd i feminismen! utropar SvD överraskat. Nåja, visst är det glädjande att manspartiet framför andra har insett om den löneskillnad som bärs upp av en könsmaktordning i sin mun, men när det kommer till insatserna vill de helst vänta och se.
Framförallt vill de inte påverka de privata arbetsgivarna, endast de offentliga. Så med tanke på den takt i vilken Moderaterna säljer ut offentlig verksamhet kommer de snart att vara av med hela arenan för hypotetisk förändring!
Undrar också hur det blir med genomslaget för ”jämställdhetsmärkning” av förskola-skola, ett helt nytt moderat intresse. Allianskompisarna i Kd brukar få vinterkräksjuka i falsett så fort ordet genus nämns, så kan det inte vara frågan om att pedagogerna ska utsätta barnen för någon som helst påverkan - annat än den hegemoniska, förstås. Kanske blir det premium till skolor där pojkar lyckats bli lika duktiga som flickorna. Eller så...
Enligt Alliansfrittsverige har DN genomfört webbenkäten ”Vad skulle få dig att rösta på S i nästa val?” Alternativen var att antingen ”Wanja”, Sahlin eller båda avgår, eller ingenting. Jag har inte funnit enkäten på webben, men om uppgiften stämmer är det en oanständig brist på omdöme ifråga om humor och politik som kompenseras med kvinnohat.
Vad skulle få dig att rösta på Moderaterna? Att de markerar feminism?
Den frågan är åtminstone politisk.
Uppföljning: Rejält politisk är också Claes Borgström i sin kommentar till den plötsligt påkomna feminismen inom M. Han kramar nästan ihjäl deras nya insikter och väntar bara på - åtgärderna!
Framförallt vill de inte påverka de privata arbetsgivarna, endast de offentliga. Så med tanke på den takt i vilken Moderaterna säljer ut offentlig verksamhet kommer de snart att vara av med hela arenan för hypotetisk förändring!
Undrar också hur det blir med genomslaget för ”jämställdhetsmärkning” av förskola-skola, ett helt nytt moderat intresse. Allianskompisarna i Kd brukar få vinterkräksjuka i falsett så fort ordet genus nämns, så kan det inte vara frågan om att pedagogerna ska utsätta barnen för någon som helst påverkan - annat än den hegemoniska, förstås. Kanske blir det premium till skolor där pojkar lyckats bli lika duktiga som flickorna. Eller så...
Enligt Alliansfrittsverige har DN genomfört webbenkäten ”Vad skulle få dig att rösta på S i nästa val?” Alternativen var att antingen ”Wanja”, Sahlin eller båda avgår, eller ingenting. Jag har inte funnit enkäten på webben, men om uppgiften stämmer är det en oanständig brist på omdöme ifråga om humor och politik som kompenseras med kvinnohat.
Vad skulle få dig att rösta på Moderaterna? Att de markerar feminism?
Den frågan är åtminstone politisk.
Uppföljning: Rejält politisk är också Claes Borgström i sin kommentar till den plötsligt påkomna feminismen inom M. Han kramar nästan ihjäl deras nya insikter och väntar bara på - åtgärderna!
söndag, januari 24, 2010
Den spännande representativiteten
Med en idiotisk artikel gör tidskriften Fokus sitt bästa att öka på politikerföraktet. Det handlar om hur politiska partier upprättar sina valsedlar.
”Partierna struntar i medlemmarna och trixar med riksdagslistorna” skriver Fokus. Som exempel tar de upp en valkrets som bröt mot stadgarna under kuppartade former, ett föraktligt hanterande som ingen någonsin har förespråkat som organisationsmodell.
Men när stadgarna följs, vilket är det vanliga, brukar förfarandet kallas legitimt – en flagrant skillnad mot stadgebrott som Fokus inte tycks ha observerat.
De flesta partier håller sig med någon form av förberedande kommitté för att lämna förslag till en lista som sedan en konferens av valda ombud röstar om. Den arbetsgången ser Fokus som toppstyrning och kontroll. Med idealet ”demokratisk mönsterorganisation” konstaterar tidskriften att de politiska partierna ”inte släpper ifrån sig allt för mycket makt till gräsrötterna”.
Den representativa demokratin är spridd över stora delar av världen. Den är ett stundom högst irriterande styrelseskick, men människor som styrs godtyckligt av självutnämnda potentater brukar vara beredda att dö för det. Fokus å sin sida tycks hävda någon sorts direkt deltagardemokrati. En modell som kan fungera i små eller löst sammanhållna enheter, men som är svårhanterlig i stora idéburna organisationer med sikte på att styra landet. Inte omöjlig, dock. Det parti som vill försöka sig på direktdemokrati kan ändra sin stadga och sätta igång, men hittills har ingen hittat någon sådan metod som fungerar utan godtycke eller popularitetstävling.
Att sätta samman en lista med några väl förankrade personer är svårt, i synnerhet som den ska uppvisa individuell kompetens och inomgruppslig mångfald. Det går åt timmar, nätter, telefonkedjor, intervjuer och kompromisser, och det enda Fokus har rätt i är att man ofta blir osams under tiden. Utgången är så viktig - dels för de inblandade men i någon mån också för Sverige.
Om tidningen hade velat skildra den processen med dess styrkor och svagheter hade det varit intressant läsning i demokratins tjänst, underlättande förståelsen av komplexa sammanhang. Det som händer på insidan av politiska partier och andra intresserföreningar är mer spännande än folk vanligen tror, dock inte på det sätt som det vanligen serveras. ”Hot, bråk, fula knep, maktkamp.” Denna enkla vinkling valde Fokus.
Maktkamp är vad det är. Därför är det viktigt och fascinerande. Men media väljer att använda sin den makt de redan har till att förringa och fördumma.
”Partierna struntar i medlemmarna och trixar med riksdagslistorna” skriver Fokus. Som exempel tar de upp en valkrets som bröt mot stadgarna under kuppartade former, ett föraktligt hanterande som ingen någonsin har förespråkat som organisationsmodell.
Men när stadgarna följs, vilket är det vanliga, brukar förfarandet kallas legitimt – en flagrant skillnad mot stadgebrott som Fokus inte tycks ha observerat.
De flesta partier håller sig med någon form av förberedande kommitté för att lämna förslag till en lista som sedan en konferens av valda ombud röstar om. Den arbetsgången ser Fokus som toppstyrning och kontroll. Med idealet ”demokratisk mönsterorganisation” konstaterar tidskriften att de politiska partierna ”inte släpper ifrån sig allt för mycket makt till gräsrötterna”.
Den representativa demokratin är spridd över stora delar av världen. Den är ett stundom högst irriterande styrelseskick, men människor som styrs godtyckligt av självutnämnda potentater brukar vara beredda att dö för det. Fokus å sin sida tycks hävda någon sorts direkt deltagardemokrati. En modell som kan fungera i små eller löst sammanhållna enheter, men som är svårhanterlig i stora idéburna organisationer med sikte på att styra landet. Inte omöjlig, dock. Det parti som vill försöka sig på direktdemokrati kan ändra sin stadga och sätta igång, men hittills har ingen hittat någon sådan metod som fungerar utan godtycke eller popularitetstävling.
Att sätta samman en lista med några väl förankrade personer är svårt, i synnerhet som den ska uppvisa individuell kompetens och inomgruppslig mångfald. Det går åt timmar, nätter, telefonkedjor, intervjuer och kompromisser, och det enda Fokus har rätt i är att man ofta blir osams under tiden. Utgången är så viktig - dels för de inblandade men i någon mån också för Sverige.
Om tidningen hade velat skildra den processen med dess styrkor och svagheter hade det varit intressant läsning i demokratins tjänst, underlättande förståelsen av komplexa sammanhang. Det som händer på insidan av politiska partier och andra intresserföreningar är mer spännande än folk vanligen tror, dock inte på det sätt som det vanligen serveras. ”Hot, bråk, fula knep, maktkamp.” Denna enkla vinkling valde Fokus.
Maktkamp är vad det är. Därför är det viktigt och fascinerande. Men media väljer att använda sin den makt de redan har till att förringa och fördumma.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)