Kristen handling måltavla för identitetsliberaler eller Det kan alltid bli värre

Alltför ofta gör sig borgarmedia lustiga över alla som visar solidaritet i vårt iskalla samhälle.

     Senast ut var en ledartext i Dalarnas tidningar som ansåg att kyrkoherde Pontus Gunnarsson borde lämnat över miken till de fattiga i Hedemora, istället för att leva på en asylsökandes dagsinkomst under fastan.

Ledarskribenten är skarp när hon skriver om de fattigas villkor. De raderna ska hon ha respekt för. Men hon avslutar med att skriva om prästen:

• ”Självklart menar han väl med sitt projekt. Men om han på riktigt vill lyfta frågan om fattigdom så borde han räcka över mikrofonen till någon som verkligen vet vad den betyder.”

Detta tål att upprepas: Skribenten menar självklart väl med sin ledartext. Men om hon på riktigt vill lyfta frågan om fattigdom så borde hon räcka över mikrofonen till någon som verkligen vet vad den betyder. 

Lika för lika: Har du en mik, ge den till de fattiga.  

Gunnarsson utför en fastehandling som han gissade kunde ge medial uppmärksamhet. Han gissade rätt. Flera tidningar har skrivit om den deltagande kyrkoherden. I vårt borgerliga mediaklimat har de asylsökandes situation dock belysts i lägre grad än det egendomliga faktum att någon tänker på dem. Detta sa allt om media - innan DT klev in som uttalat negativ.

     Negativ mot den präst som gjorde en politisk handling av fastan. Positiv gentemot de fattiga, i denna ledartext. Så nu frågar vi oss vad DT tänkte göra sedan?

För en kristen är ställföreträdande lidande inte någonting konstigt. När det görs politik av det brukar det kallas liberalt.

     Välvilja, sätta sig in i en annans situation, försöka tala för de svaga. Liberalt i god mening.

     Alltså den politiska åskådning som Dalarnas tidningar antas företräda.  

     Men vad deras ledarskribent är mest oroad över är inte de asylsökandes villkor, knappast heller andra fattigas villkor. Det värsta är någon väljer att ta ställning för dem, utan att vara personligt drabbad!

     Liberal identitetspolitik? Ska du tycka någonting måste du vara det också! Passa er för vad ni säger, ty om detta gäller kan ingen vuxen vara barnrättsförespråkare.

När kristen solidaritet utförd i klassisk liberal handling utgör ett sådant hot för liberalmedia bör de på allvar fråga sig vilken ideologi deras mikrofon gör sig till tolk för.

Flamman var också irriterad.
Ödmjukt svar kom från Gunnarsson, med välvilligt återsvar av skribenten, läs här. Trevligt att de möts. Nu kvarstår bara frågan: Vad tänker DT göra för de fattiga?

En man som faktiskt förklarade en sak

8 Mars till ära läste jag en Rebecca Solnits feministiska essäer, Män förklarar saker för mig. Det otympliga men täckande uttrycket ”mansplaining” kommer ur denna bok. För övrigt var den väl grundläggande och väl usansk.

Men ettpar citat från Graeber (antropolog och anarkist) grep mig:

”Den ryska revolutionen 1917 var en världsrevolution som i slutändan bar ansvaret i lika högg grad för Nya given i USA och de europeiska välfärdsstaterna som för Sovjetkommunismen.”

     Vanligen har vi föreställningen att revolutionen var en katastrof, vilket den var för de direkt drabbade, och att säga ”den uppstod ur goda idéer” låter som ett lamt försvar. Men faktum är att dessa idéer i form av rättvisekrav och genomförda reformer sträckte sig mycket längre.  

Mer Graeber: ”Den sista i raden /av revolutioner/ var världsrevolutionen 1968 – som, i likhet med den som ägde rum 1848, bröt ut nästan överallt från Kina till Mexiko, inte grep makten någonstans men icke desto mindre förändrade allt. Det var en revolution mot statlig byråkrati och för det faktum att den personliga och den politiska frigörelsen är oupplösligt förbundna med varandra, en revolution vars mest beständiga kvarlåtenskap troligen är den moderna feminismens födelse.”

     Låt dem som vill håna -68orna och det progressiva 70-talet. ”Världsrevolutionen” misslyckades, nåja, det kanske var bra. Att den till dels lyckades är det färre som har tänkt på. Kampen för personlig och politisk frigörelse finns kvar.  

Den stenhårda motreaktion som ”världsrevolutionen” gav upphov till, det är den vedervärdiga ekonomiska världsordning vi idag lever under. Liksom föraktet för alla progressiva rörelser, för solidariteten i sig. Men läs om orden igen: en revolution vars mest beständiga kvarlåtenskap är den moderna feminismen.
     Där satt den!