Vera-Zavala beskriver, i sin utmärkta bok Svartskalle, 1990-talet som en tid av positiv politisk aktivism före 9/11. Det gläder mig. Jag minns decenniet som: cementeringen av Reagan-Thatcher-liberalismen, förlusten i EU-folkomröstningen, inbördeskriget i Jugoslavien, folkmordet i Rwanda, Lasermannen. Det som var positivt var hur vi tog emot Bosnien-flyktingarna i bl a Rinkeby. I efterskott kan vi säga att det verkligt positiva var, att det fortfarande fanns förutsättningar för att göra det.
Men V-Z var ung, både deltagare och ledare
i bland annat Attac och Folkkampanjen mot EMU (en folkomröstning som vi på
00-talet faktiskt vann). Naturligtvis var det en period när en annan värld var
möjlig för henne och de solidariska i hennes generation.
Hon minns den som jag minns mitt 1970-tal.
Det
fyller mig med hopp. Kanske är varje decennium möjligt. Det finns ju alltid en
generation unga människor som tror på rättvisa och finner den värd att kämpa
för.
Det fyller mig med missmod. Kanske är
varje decennium lika omöjligt. Kanske kommer Attac-arna att se tillbaka och
säga, tänk att vi trodde på det! – så som jag säger om 70-talets dröm om hur vi
skulle bygga socialismen.
Varje
årskull har sina drömmar och sin kamp. Varje år föds nya solidariska världsmedborgare.
Greta Thunberg är född 2003. För varje hot, en ny motståndsgestalt. För varje
decennium, en ny rörelse.
