Den genusneutrala förskolan Egalia har tydligen väckt debatt. Utan att veta mer om Egalia än det som står i klippet, och som visst kan verka lite överdrivet precis som personalen själv säger, tror jag verkligen på ett arbetssätt där barn får vara barn utan att i varje stund könskodas.
När personal som tror att de är hyggligt jämställda och behandlar alla lika får se sig själva på video brukar de bestört upptäcka att hela deras pedagogik är genomkönad. ”Lilla vännen har du slagit dig?” och ”Opp igen, det går snart över!” – så låter det vid samma ramlande, beroende på om det är en flicka eller pojke. Sedan kommer vi till skolan där kön är genomgående organisatorisk princip: ”Flickorna plockar undan saxarna medan pojkarna ställer upp på led!” eller: ”Flickorna får gå in först så ska vi se om pojkarna kan lugna ner sig lite.”
Somliga barn får namn: ”Erik, sluta sparka. Nicke, detdär är inte roligt. Ali, kan du också samla ihop dig? Har du loggat in nu, Filip? Okej tjejer, nu när alla är klara kan vi börja.” De tjejer som varit klara den senaste kvarten förstår att de vare sig har en personlighet eller ingår i alla.
Förskolan har kommit längre än skolan. I arbetet med aktiva utemiljöer har förskolepedagoger upptäckt att barnen leker mer med varandra om miljön är avkodad från kön. Då får barnen chansen att vara barn. Sedan sätter vi ändå igång med sorterandet i skolan, med flickorna hit och pojkarna dit. Inte för att vi måste, utan för att vi slutat tänka.
Så fort någon försöker tänka i sin pedagogiska gärning blir det ett jävulens liv. I en förort till Stockholm tänkte ett litet blått parti gå till kammarrätten för att pojkarna ”tvingades” sitta på rosa luddmattor. (Mera sällan åberopas den högre juridiken om flickorna får möjlighet att skita ner sig, ty enligt normen kan det för dem vara nyttigt att bete sig norm-alt ett tag, bara det inte inkräktar på någon liten pojk.) De hysteriska reaktionerna brukar gå ut på att pedagogiken gör våld på naturen, som om det inte vore varje människas naturgivna rätt att få välja sin personlighet.
Om antifeministerna sa vad de egentligen menar: att genuspedagogik gör våld på kulturen, då skulle jag förstå dem och instämma, ty detta är dess själva syfte. En kultur som tvingar in människor i destruktiva system av dominans och underkastelse är en kultur som måste dö, annars är det kvinnorna och hbt-arna som dör.
För att hålla detta på norm-al samtalston kan jag istället säga: Ingen ska bli hindrad eller tvingad, men var och en får möjligheten att prova allt och hitta sin grej och vad är det som är så farligt med det då?
Någon kommer ändå att skria om biologiskt-hormonella avgrunder som måste få finnas. Den sortens måsten visar inte, som de tror, att könsrollerna är nödvändiga.
Den visar att de för somliga är bekväma och attraktiva.
Noboytoy har också bloggat
lördag, januari 29, 2011
Skola från hets till koma
Recensionen av Liedmans bok om skolan pryds av ett stort foto ur den bitvis pekoralistiska filmklassikern Hets. Fotot ter sig irrelevant, för det är vanligen inte öppen sadism som plågar våra skolbarn. Det är uttråkning. I en skolinspektionsrapport står en mening som bet sig fast: Att barnens aktivitet och intresse minskar ju längre lektionen pågår.
Liedman har uppenbarligen skrivit en intressant bok där han visar hur ”mixen av marknadsliberala lösningar och konservativa pedagogiska ideal är en dominerande trend i västvärlden”. Hela utbildningssfären är underkastad en process där allt – från kunskapen till de studerande – förvandlas till varor.
”En av de främsta uppgifterna borde vara att främja mänsklig växt, kritiskt tänkande, nyfikenhet och bildning” skriver recensenten och frågar sig om inget finns att sätta emot dagens politik?
Till att börja med har vi läroplanen. Med en värdegrund förankrad i de mänskliga rättigheterna och en dynamisk kunskapssyn som rymmer fakta, färdighet, förståelse och förtrogenhet.
Vi har också den forskning som visar vad som är betydelsefullt för att nå goda resultat: pedagogernas förväntningar och bemötande, tydliga mål och kontinuerlig återkoppling till varje barn, stimulans och utmaningar vid rätt tillfälle, fokus på kunskap och att involvera barnen själva i hur man skaffar sig den.
Alltså motsatsen till en pedagog som jobbar sig blå framme vid tavlan medan barnen faller i koma.
Betygen då? Det finns ingen forskning som visar att kunskaperna ökar genom betyg. Det finns ingen forskning som visar att kunskaperna minskar heller. En del barn mår bra av betyg, andra mår dåligt. Därmed sagt att vi kan ha dem eller inte ha dem. Den stora nackdelen med att ha betygen kvar är att de styr undervisningen och inte mäter det som de är avsedda att mäta. Och aldrig har gjort.
Åter till recensionen. Den utmynnar i en tveksam förhoppning att en litteraturkanon skulle innebära en satsning på så kallade mjuka värden så som ”kulturell och nationell identitet, estetisk kvalitet”. Aha - det var konservatism utan lönsamhet han ville ha!?
Låt oss istället satsa på barnen, på deras aktiva erövrande av kunskap. Satsa på att genomföra läroplanen, till att börja med.
Liedman har uppenbarligen skrivit en intressant bok där han visar hur ”mixen av marknadsliberala lösningar och konservativa pedagogiska ideal är en dominerande trend i västvärlden”. Hela utbildningssfären är underkastad en process där allt – från kunskapen till de studerande – förvandlas till varor.
”En av de främsta uppgifterna borde vara att främja mänsklig växt, kritiskt tänkande, nyfikenhet och bildning” skriver recensenten och frågar sig om inget finns att sätta emot dagens politik?
Till att börja med har vi läroplanen. Med en värdegrund förankrad i de mänskliga rättigheterna och en dynamisk kunskapssyn som rymmer fakta, färdighet, förståelse och förtrogenhet.
Vi har också den forskning som visar vad som är betydelsefullt för att nå goda resultat: pedagogernas förväntningar och bemötande, tydliga mål och kontinuerlig återkoppling till varje barn, stimulans och utmaningar vid rätt tillfälle, fokus på kunskap och att involvera barnen själva i hur man skaffar sig den.
Alltså motsatsen till en pedagog som jobbar sig blå framme vid tavlan medan barnen faller i koma.
Betygen då? Det finns ingen forskning som visar att kunskaperna ökar genom betyg. Det finns ingen forskning som visar att kunskaperna minskar heller. En del barn mår bra av betyg, andra mår dåligt. Därmed sagt att vi kan ha dem eller inte ha dem. Den stora nackdelen med att ha betygen kvar är att de styr undervisningen och inte mäter det som de är avsedda att mäta. Och aldrig har gjort.
Åter till recensionen. Den utmynnar i en tveksam förhoppning att en litteraturkanon skulle innebära en satsning på så kallade mjuka värden så som ”kulturell och nationell identitet, estetisk kvalitet”. Aha - det var konservatism utan lönsamhet han ville ha!?
Låt oss istället satsa på barnen, på deras aktiva erövrande av kunskap. Satsa på att genomföra läroplanen, till att börja med.
fredag, januari 28, 2011
la Danse
Gentele skriver lysande i dagens SvD om dansfilm. Hur den förmedlar allt från ”besatthet och frigörelse till ren lycka”.
En gång i tiden var vi många som ansåg att dans inte går att visa på film, och när vi som balettelever gick på specialarrangerade visningar av Fonteyn och Nurejev var det för att det var vår enda chans att få se dem, inte att se dans, eftersom Operan då hade en mycket rikare repertoar än idag.
På 70-talet revolutionerade Cullberg tevebaletten genom en speciell fototeknik som fick dansarna att flyta i och ur bild (exempelvis den prisbelönta ”Rött vin i gröna glas”). Det var vackra bilder men inte riktigt dansant, eftersom dansare har fötterna på golvet medan de förefaller luftburna; en konflikt som för mig är dansens självaste mening.
Men dansfilm eller filmmusikal är något annat och mer än filmad koreografi, och Gentele nämner i sin artikel alla de största inom genren. Hon inte precis jämför Fred Astaire med Gene Kelly - något som i mina kretsar var betydligt mer relevant än Lennon-McCartney-Jagger - men hon låter som om hon föredrar den atletiske Kelly framför perfektionisten Astaire. Jag tycker tvärtom, men det är som sagt inte jämförelser som är det viktiga.
Gentele lyfter Fosses fantastiska produktion: Cabaret, Chicago och den sorgligt underskattade All that jazz, en dansfilm som hör till det verkligt besatta slaget. Givetvis tar hon upp Saturday night fever, liksom Fame som faktiskt blev en mycket bättre tevserie än den rapsodiska filmen. Tack vare dem avnördades dansskolan, den blev nästan hetero och samtidigt nästan sportig. ”Fuck art, let’s dance” stod det på danselevernas tröjor, vilket inte var vad jag hade önskat. Vad jag önskade var mera någonting i stil med den nu elva år gamla filmen Billy Elliot, en berättelse om både klassamhälle och konst. Här handlade det om att komma bort från idrottsprestationen, in i skönheten.
Mellan dessa verk missar Gentele A Chorus Line från -85, kanske för att den innehåller förhållandevis lite dans – för att vara en film som uteslutande handlar om dans. Men jag noterar bara en enda film som Gentele glömmer helt, och det är den mycket udda Eldfågeln från 1952, en svensk-italiensk samproduktion med den tidens stjärnor, främst bland dem premiärdansösen Ellen Rasch. Idag uppfattar vi iscensättningen som melodramatisk. Men tänk att man för snart sextio år sedan kunde samla det bästa som kulturlivet erbjöd, ge plats åt en okänd koreoraf (Maurice Béjart som sedan blev en av Europas största) och spela in en internationell film med engelskt tal – och tänk att man inte kan göra det idag. Eller, att de som gör det är avantgardister.
En nästan avantgardistisk, i alla händelser dokumentär dansfilm som är nästan ny är den två år gamla la Danse. Vill du tillbringa över två timmar i det gamla operahuset i Paris och njuta av intensiva repetitionsscener, plågsam perfektionism och åldrad arkitektur så finns den här.
En gång i tiden var vi många som ansåg att dans inte går att visa på film, och när vi som balettelever gick på specialarrangerade visningar av Fonteyn och Nurejev var det för att det var vår enda chans att få se dem, inte att se dans, eftersom Operan då hade en mycket rikare repertoar än idag.
På 70-talet revolutionerade Cullberg tevebaletten genom en speciell fototeknik som fick dansarna att flyta i och ur bild (exempelvis den prisbelönta ”Rött vin i gröna glas”). Det var vackra bilder men inte riktigt dansant, eftersom dansare har fötterna på golvet medan de förefaller luftburna; en konflikt som för mig är dansens självaste mening.
Men dansfilm eller filmmusikal är något annat och mer än filmad koreografi, och Gentele nämner i sin artikel alla de största inom genren. Hon inte precis jämför Fred Astaire med Gene Kelly - något som i mina kretsar var betydligt mer relevant än Lennon-McCartney-Jagger - men hon låter som om hon föredrar den atletiske Kelly framför perfektionisten Astaire. Jag tycker tvärtom, men det är som sagt inte jämförelser som är det viktiga.
Gentele lyfter Fosses fantastiska produktion: Cabaret, Chicago och den sorgligt underskattade All that jazz, en dansfilm som hör till det verkligt besatta slaget. Givetvis tar hon upp Saturday night fever, liksom Fame som faktiskt blev en mycket bättre tevserie än den rapsodiska filmen. Tack vare dem avnördades dansskolan, den blev nästan hetero och samtidigt nästan sportig. ”Fuck art, let’s dance” stod det på danselevernas tröjor, vilket inte var vad jag hade önskat. Vad jag önskade var mera någonting i stil med den nu elva år gamla filmen Billy Elliot, en berättelse om både klassamhälle och konst. Här handlade det om att komma bort från idrottsprestationen, in i skönheten.
Mellan dessa verk missar Gentele A Chorus Line från -85, kanske för att den innehåller förhållandevis lite dans – för att vara en film som uteslutande handlar om dans. Men jag noterar bara en enda film som Gentele glömmer helt, och det är den mycket udda Eldfågeln från 1952, en svensk-italiensk samproduktion med den tidens stjärnor, främst bland dem premiärdansösen Ellen Rasch. Idag uppfattar vi iscensättningen som melodramatisk. Men tänk att man för snart sextio år sedan kunde samla det bästa som kulturlivet erbjöd, ge plats åt en okänd koreoraf (Maurice Béjart som sedan blev en av Europas största) och spela in en internationell film med engelskt tal – och tänk att man inte kan göra det idag. Eller, att de som gör det är avantgardister.
En nästan avantgardistisk, i alla händelser dokumentär dansfilm som är nästan ny är den två år gamla la Danse. Vill du tillbringa över två timmar i det gamla operahuset i Paris och njuta av intensiva repetitionsscener, plågsam perfektionism och åldrad arkitektur så finns den här.
torsdag, januari 27, 2011
Dagens betydelse
Förintelsedagen. Läs Per Wästbergs understreckare!
Han skildrar outhärdlig grymhet, och han avslutar:
Måtte det alltid finnas länder att fly till!
Måtte de mänskliga rättigheterna inte mista sin innebörd av att man bara orkar uttala dem som MR!
Vi kan, vi måste ta vår del av ansvaret för detta. Antingen det är bekvämt eller inte. Antingen alla andra gör det, eller inte. Så som världen ser ut ska det, måste det finnas länder att fly till, där de mänskliga rättigheterna behåller sin innebörd.
Mer vänster i Uppsala bloggar om den nya sökmotor som Yad Vashem-museet publicerar till sin enorma fotosamling om Förintelsen.
Han skildrar outhärdlig grymhet, och han avslutar:
Måtte det alltid finnas länder att fly till!
Måtte de mänskliga rättigheterna inte mista sin innebörd av att man bara orkar uttala dem som MR!
Vi kan, vi måste ta vår del av ansvaret för detta. Antingen det är bekvämt eller inte. Antingen alla andra gör det, eller inte. Så som världen ser ut ska det, måste det finnas länder att fly till, där de mänskliga rättigheterna behåller sin innebörd.
Mer vänster i Uppsala bloggar om den nya sökmotor som Yad Vashem-museet publicerar till sin enorma fotosamling om Förintelsen.
DEJA VU
Déjà vu betyder redan sett, en återupplevelse av något bekant.
DEJA är förkortningen för Delegationen för Jämställdhet i skolan, och de lämnade över sin utredning till regeringen rätt nyligen.
Media lyfte ett enda stycke ur utredningen: det som tar upp de biologiska skillnaderna i utveckling mellan flickor och pojkar, och hur vi måste ta hänsyn till dem när små pojkar börjar skolan.
Déjà vu1: att antifeministiska skribenter gläds åt biologins seger över anden
Déjà vu2: att man ska vara tvungen göra jobbet själv när media inte kan rapportera ordentligt
Utredningen nämner biologiska skillnader två gånger. De påminner om att små pojkar ska mötas på rätt nivå när de börjar skolan (det ska alla barn!), men att vi inte ska fortsätta med att skruva ned förväntningarna på pojkarna. Tvärtom, kommentarer som ”det vet man väl hur killar är” bara rättfärdigar negativa beteenden och hindrar pojkarna från att lära.
Pojkar har haft en majoritet av alla särlösningar inom skolan sedan 1940-talet. Utredning och diagnos går i större utsträckning till pojkar, eftersom de har ett utåtagerande beteende. Flickorna som blir utan stöd tar hem sin ångest istället. Andelen flickor som är stressade över kraven i skolan ökade från 50 till 70 procent under åren 1997-2006.
Här finns flera déjà vu. Utredningen bekräftar en hel del av det vi redan visste. Sterotypa förväntningar, könsbundna val. Mycket bra finns att läsa om isärhållandet som viktigaste organisatorisk princip; personalen ger kollektiva tillsägelser till flickorna respektive pojkarna och ger dem olika uppgifter.
Det jag inte visste var att pojkarnas val till gymnasieskolan har blivit mer könsbundna de senaste 15 åren. Och de ungdomar (av båda könen) som faktiskt gör otypiska val, de hoppar oftare av sitt program - så man frågar sig hur de blev mottagna.
Utredningen innehåller också ett mycket bra kapitel om hedersrelaterat våld, och ett litet upprörande stycke om kvinnornas frånvaro i läromedlen. Slutligen fastslår utredarna dystert, att den som arbetar med jämställdhet får räkna med nedsättande kommentarer.
Anledningarna till att det går så långsamt framåt är de samma som vid varje förändringsprocess. Somliga ser kanske inte vinsterna, menar utredarna, och hamnar då oavsiktligt på jämställdhetsarbetets svaga punkt:
Naturligtvis är det obekvämt. Det handlar inte om vinst varje gång, eller till alla.
Det är någon som måste lämna det ifrån sig: makten, utrymmet, normen.
Utredningen finns här
Tar delvis tillbaka kritiken mot mediabevakningen då utredningens ordförande hade en artikel införd när utredningen presenterades. En bra kort sammanfattning.
Malmövänstern skriver också om jämställdhet i skolan
DEJA är förkortningen för Delegationen för Jämställdhet i skolan, och de lämnade över sin utredning till regeringen rätt nyligen.
Media lyfte ett enda stycke ur utredningen: det som tar upp de biologiska skillnaderna i utveckling mellan flickor och pojkar, och hur vi måste ta hänsyn till dem när små pojkar börjar skolan.
Déjà vu1: att antifeministiska skribenter gläds åt biologins seger över anden
Déjà vu2: att man ska vara tvungen göra jobbet själv när media inte kan rapportera ordentligt
Utredningen nämner biologiska skillnader två gånger. De påminner om att små pojkar ska mötas på rätt nivå när de börjar skolan (det ska alla barn!), men att vi inte ska fortsätta med att skruva ned förväntningarna på pojkarna. Tvärtom, kommentarer som ”det vet man väl hur killar är” bara rättfärdigar negativa beteenden och hindrar pojkarna från att lära.
Pojkar har haft en majoritet av alla särlösningar inom skolan sedan 1940-talet. Utredning och diagnos går i större utsträckning till pojkar, eftersom de har ett utåtagerande beteende. Flickorna som blir utan stöd tar hem sin ångest istället. Andelen flickor som är stressade över kraven i skolan ökade från 50 till 70 procent under åren 1997-2006.
Här finns flera déjà vu. Utredningen bekräftar en hel del av det vi redan visste. Sterotypa förväntningar, könsbundna val. Mycket bra finns att läsa om isärhållandet som viktigaste organisatorisk princip; personalen ger kollektiva tillsägelser till flickorna respektive pojkarna och ger dem olika uppgifter.
Det jag inte visste var att pojkarnas val till gymnasieskolan har blivit mer könsbundna de senaste 15 åren. Och de ungdomar (av båda könen) som faktiskt gör otypiska val, de hoppar oftare av sitt program - så man frågar sig hur de blev mottagna.
Utredningen innehåller också ett mycket bra kapitel om hedersrelaterat våld, och ett litet upprörande stycke om kvinnornas frånvaro i läromedlen. Slutligen fastslår utredarna dystert, att den som arbetar med jämställdhet får räkna med nedsättande kommentarer.
Anledningarna till att det går så långsamt framåt är de samma som vid varje förändringsprocess. Somliga ser kanske inte vinsterna, menar utredarna, och hamnar då oavsiktligt på jämställdhetsarbetets svaga punkt:
Naturligtvis är det obekvämt. Det handlar inte om vinst varje gång, eller till alla.
Det är någon som måste lämna det ifrån sig: makten, utrymmet, normen.
Utredningen finns här
Tar delvis tillbaka kritiken mot mediabevakningen då utredningens ordförande hade en artikel införd när utredningen presenterades. En bra kort sammanfattning.
Malmövänstern skriver också om jämställdhet i skolan
tisdag, januari 25, 2011
Warszawa -42
Denhär dokumentären hade jag inte sett
Den var plågsamt värd att se
En propagandafilm från 1942
det år då avhysningarna ur Warszawas ghetto pågick som värst
Sedan, år 1943, inleddes det dödligt hoppfulla upproret
som inte syns i bild
Filmen visar år 1942
datum kan vara viktiga
Leve Nowy Azazel, den sista teatern
Någon värst märkvärdig propaganda
blev det inte
Den var plågsamt värd att se
En propagandafilm från 1942
det år då avhysningarna ur Warszawas ghetto pågick som värst
Sedan, år 1943, inleddes det dödligt hoppfulla upproret
som inte syns i bild
Filmen visar år 1942
datum kan vara viktiga
Leve Nowy Azazel, den sista teatern
Någon värst märkvärdig propaganda
blev det inte
PartiledarbytartiderIII
Ledarbytet inom Socialdemokraterna har jag inga egentliga synpunkter på. Utom att det vore mycket tråkigt om de valde en så högerorienterad person att alla regeringsalternativ försvinner - och då menar jag alternativ, inte ansiktsbyten.
När SvD vevar igång en spekulationstombola med betygssättning på allt från kommunikation (med vem?) till regeringsduglighet (att-göra-saker-som-märks) lyckas expertjuryn lika tvärsäkert som i Idol vaska fram två medelålders män. Quelle surprise!
Nuder kan vinna val, lär Winberg ska ha sagt. På vad, i all världen? kan man fråga sig. Men mitt i en raljant och naivt hållen ledartext dyker det upp en liten otäck mening som tål att funderas över: ”Winberg ser sitt gamla parti och förstår vad det behöver (makt).”
I en krönika i samma tidning läser jag: ”I den svenska traditionen har borgerliga politiker mest fungerat som springvikarier i regeringskansliet när Socialdemokraterna någon gång, av någon anledning, tillfälligt förlorat makten.” Ja, så tedde det sig under en period.
Minns någon den lilla nidvisan Friggebo och Mundebo och riksdan full av nötter..? Då gick det an att skratta. Men ett så långvarigt regeringsinnehav var inte bra för någon, i synnerhet inte som det inte ledde till några grundläggande förändringar i klassamhället utan bara knöt makten till de mäktiga själva.
Tänk om det faktiskt är så att det som S i sin väl ådagalagda förvirring saknar är just det som fick dem att snurra. Tänk om detta under de sista åren uteslutande var makt.
Och tänk om de aldrig hämtar sig om de inte får den tillbaka - som att väljarna uttröttat skulle räcka nappen åt ungen när den grinar som värst.
När SvD vevar igång en spekulationstombola med betygssättning på allt från kommunikation (med vem?) till regeringsduglighet (att-göra-saker-som-märks) lyckas expertjuryn lika tvärsäkert som i Idol vaska fram två medelålders män. Quelle surprise!
Nuder kan vinna val, lär Winberg ska ha sagt. På vad, i all världen? kan man fråga sig. Men mitt i en raljant och naivt hållen ledartext dyker det upp en liten otäck mening som tål att funderas över: ”Winberg ser sitt gamla parti och förstår vad det behöver (makt).”
I en krönika i samma tidning läser jag: ”I den svenska traditionen har borgerliga politiker mest fungerat som springvikarier i regeringskansliet när Socialdemokraterna någon gång, av någon anledning, tillfälligt förlorat makten.” Ja, så tedde det sig under en period.
Minns någon den lilla nidvisan Friggebo och Mundebo och riksdan full av nötter..? Då gick det an att skratta. Men ett så långvarigt regeringsinnehav var inte bra för någon, i synnerhet inte som det inte ledde till några grundläggande förändringar i klassamhället utan bara knöt makten till de mäktiga själva.
Tänk om det faktiskt är så att det som S i sin väl ådagalagda förvirring saknar är just det som fick dem att snurra. Tänk om detta under de sista åren uteslutande var makt.
Och tänk om de aldrig hämtar sig om de inte får den tillbaka - som att väljarna uttröttat skulle räcka nappen åt ungen när den grinar som värst.
söndag, januari 23, 2011
Kolonialt ståndskall
Som så många andra fejsbokanvändare har jag hört och sett länken där Billström inte säger någonting mer än samma sak hela tiden. Ej heller den medelstora hunden säger något, så visst är jag upprörd. B&B måste tala, som Sahlin säger.
Men särdeles överraskad är jag inte.
Något som gör mig nästan lika upprörd är kommentarer som går ut på att detta är en oväntad skandal eller en senkommen anpassning till det nyvalda rasistiska riksdagspartiet.
Vad får dem att tro att B&B inte tyckte precis såhär hela tiden?
I klara stunder inser de säkert, åtminstone den B som varit i Bosnien, att flyktingmottagande är en fråga om bedömning av individens skyddsbehov. Men i oklara stunder, när den mellanstora hunden och hans valp får jaga med vargflocken, då antar de förstås utmaningen. Då gäller det att gläfsa ifrån, att vara rak och grabbig och tala om ”vad alla vet”, att vara karl för sin portfölj och ge ståndskall för vita svenska intressen.
Diplomatiskt finlir pryttlar man bara med i salongerna.
Ynkligt är det, men skandalöst?
Det är mera ett pinsamt och tragiskt exempel på att du, jag och fullständigt normala ministrar är extremt kulturellt begränsade av sina bindningar till kolonialt översitteri.
Och att somliga gillar det.
Sjysta citat hos Helen Pettersson, och sjyst flock på profilbilden!
Men särdeles överraskad är jag inte.
Något som gör mig nästan lika upprörd är kommentarer som går ut på att detta är en oväntad skandal eller en senkommen anpassning till det nyvalda rasistiska riksdagspartiet.
Vad får dem att tro att B&B inte tyckte precis såhär hela tiden?
I klara stunder inser de säkert, åtminstone den B som varit i Bosnien, att flyktingmottagande är en fråga om bedömning av individens skyddsbehov. Men i oklara stunder, när den mellanstora hunden och hans valp får jaga med vargflocken, då antar de förstås utmaningen. Då gäller det att gläfsa ifrån, att vara rak och grabbig och tala om ”vad alla vet”, att vara karl för sin portfölj och ge ståndskall för vita svenska intressen.
Diplomatiskt finlir pryttlar man bara med i salongerna.
Ynkligt är det, men skandalöst?
Det är mera ett pinsamt och tragiskt exempel på att du, jag och fullständigt normala ministrar är extremt kulturellt begränsade av sina bindningar till kolonialt översitteri.
Och att somliga gillar det.
Sjysta citat hos Helen Pettersson, och sjyst flock på profilbilden!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)