Lucia i drag

Det var som jag trodde, inget vållar sånt uppseende som genuskritik. Därför tar jag en till:

Det var en gång en kille i västra Sverige som ville bli Lucia. Ända sedan 1960-talet har humoristiska pojkvaskrar givit sig in på detta tilltag, men utan att lyckas, ty det enda de ville var att få mer uppmärksamhet. Dock verkade denne västkustyngling tämligen seriös. Hans önskan var att få stå och läsa vers iklädd vit skrud med stearin i hårbotten. Varvid ett herrans rabalder utbröt.
Detta är inte så besynnerligt, eftersom fallet föll i kategorin Det Oväntade.
(Privat fråga: Vilket är mest oväntat: att en kille vill vara Lucia, eller att han är seriös?)

Under rabaldret såg jag kommentaren: ”Nästa gång kräver dom väl att tomten ska vara kvinna också!”, från någon som inte märkt att kvinnor har tomtat – dragit på lösskägg och övat basrösten – så länge seden funnits.
”Tomtens” klädsel och röst är traditionellt manlig, och en kvinna kan mycket väl åta sig rollen.
”Lucias” klädsel och röst är traditionellt kvinnlig, och om en pojke tycker att rollen verkar fin sammankallas formliga extrakollegier… harre javvlar!

Kvinna i byxor och lösskägg är norm. Söt man i klänning är brott.
Så upprätthålls genusmönstren i helg och söcken. De mönster som några tror att vi tillfälligtvis valt själva, som andra tror att vi är underkastade av stränga biologiska lagar.
Somliga tror bådadera, bara för att säkra att genusteoristerna har fel!

Varning, kan innehålla genusteori!

Det började med att Kd i vår lilla stad förlöjligar kommunens jämställdhetspris. Förskolorna som planerar sin utrustning och sin dialog så att både flickor och pojkar får utrymme ska inte belönas, utan hånas för att de tror att pedagogiska insatser kan spela roll.

Sedan kom debattartikeln om förvirrade genusvetare av en lika förvirrad matematiker. ”Olika roller är inget problem om de värderas lika”, skriver hon. Men de värderas ju inte lika! - så hon har i det närmaste onödigförklarat sin egen artikel.
Hon tror dessutom att ”rollerna” är genetiskt, biologiskt betingade och rentav en överlevnadsfråga. Vilken tur för doktor Bergkvist att universitetet är en alltigenom jämställd och rättvis arbetsplats så att hon aldrig behöver uppleva kukens roll i meritvärderingen.

Bergkvist lyckas formulera två intressanta frågor: hur vi kan vara säkra på att skogen är en könsneutral lekplats, och om inte shorts på flickor innebär att manlig klädsel blir normgivande. Jag skulle vara fullt beredd att diskutera dem om inte hennes text präglades av nedlåtande bombasmer som ”pådyvla, indoktrineringsanstalt, basunera ut, bannlysa, vanvettiga teorier, pekpinnar...” En nivå jag vägrar vistas på.

Det är märkligt hur genusteori ideligen väcker upp ett sådant ursinne. Som om endast giftmord vore gott nog åt oss som kommer med genusteoretiska påpekanden, i stil med följande:
Få saker är så utmanande som att ifrågasätta de könsroller som människor älskar att tro att de valt alldeles själva.

Se där ytterligare något för Pär ”mansförtryck” Ström att hänga upp sig på!

Skitår

Tolv personer till Bagdad ena dagen, 42 till Ulan Bator den andra. Och det är bara början! År 2009 har av regeringen utropats till återtagandets år. Det ska bli bättre fart på avvisningarna av asylsökande via specialchartrade plan. Migrationsverket vill inte säga hur långa avvisningslistorna är. Men trots allt färre asylsökande ligger prognoserna på personer som ska avvisas på mellan tjugo- och trettiotusen de närmaste åren. Polisen har beordrats att göra omprioriteringar så att avvisningarna kan genomföras, och Migrationsverket är beredda på kritik eftersom många av fallen är ”hjärtslitande” enligt chefen Dan Eliasson.

Migrationsverket har redan fått kritik. Bland annat av Kalle Larsson, flyktingpolitisk talesperson för Vänsterpartiet, som ifrågasätter:
”Innebär detta att polisen nu ska jaga gömda barn i skolor och på sjukhus istället för att utreda misshandel och inbrott? Det är bedrövligt att regeringen prioriterar människojakt istället för att göra något åt bristerna i asylprocessen.”

2009 blir ett tungt år för många människor, säger Migrationsverkets chef Dan Eliasson.
Skitår, som Totto Littorin säger.

Tjajkovskij på nya äventyr

Strålande idé!
Operabalettens Nötknäpparen direktsänds till 25 Folkets hus-biografer i Sverige och Norge. Har folkkultur, finkultur och it-kultur någonsin samsats bättre?

Har du något vagt minne av denna balett som en kuriös historia om en nötknäppare som egentligen är en prins och en liten flicka som vill bli godisfé? Glöm det. Koreografen Pär Isberg har transponerat hela verket till Elsa Beskows värld. Det är Petters & Lottas jul där vi kliver rakt in i illustrationerna.

Jag har sett versioner med mer ren dans (Spoerli, som också har en fin freudiansk vinkling) men ingen bättre lämpad att direktsända som biofilm i juletid.

Få se om kultursuccén från Sundsvall upprepas. Där samlades folk och såg på storbildsopera i hembygdsgårdar. Ännu en strålande idé...

Fotot är taget av Carl Thorborg och lånat från Operans hemsida

De tunga kanonerna

Hela listan! 100 viktiga böcker - är kanon klar?

Nej, listan som dykt upp är resultatet av ett gäng vetenskapare i väst-Europa som skulle hjälpa sina kolleger i öst med information om betydelsefull efterkrigslitteratur.

Så kasta dig inte över listan i hopp om att finna Nins dagböcker eller Hundra år av ensamhet! De viktiga böckerna är humaniora, idébärande böcker som påverkat politiker och samhällsutvecklare. Den enda roman jag ser är Pasternaks gamla Doktor Zjivago, och lite senare Solsjenitsyn.

Det kan vara symptomatiskt på flera sätt. Listan var en signal från väst till öst, och då överträffas förstås det mesta av Pasternaks poetisk-idealistiska kritik av ryska revolutionens bistra verklighet, och Solsjenitsyns fruktansvärda anklagelse mot de sovjetiska fånglägren.
Men dessa två romaner ger också en signal om att Ryssland är ett av de få länderna i Europa där litteraturen har tillåtits spela en samhällelig roll. Där har man fängslat de intellektuella istället för att förlöjliga och tiga ihjäl dem.

Som alltid vid listor häpnar man över vissa nummer. CG Jungs Mitt liv har jag själv haft stor glädje av, men att den var en av efterkrigstidens viktigaste idéskrifter gick mig förbi. Däremot lyfter jag gärna på hatten för Foucault och Simone de Beauvoir!

I synnerhet den senare är viktig i sammanhanget. Att tillhöra det andra könet och som en av fyra kvala in på hundralistan är en bedrift. Att göra det med en bok som tar upp just detta fenomen, är enastående.

Se även Thentes bokblogg

Vi undrar alla

”Vi undrar alla” vilken ministerpost Ohly kommer att få, enligt borgerliga journalisten Maria Abrahamsson som suttit i tevesoffa och funderat istället för att göra nåt vettigt nu till jul. Tacksamt noterar jag att hon betraktar de rödgröna som givna segrare redan nu!
Läs mer om Abrahamssons funderingar här

Bloggkamraten Anna Hövenmark uppmärksammar de socialdemokrater som är missnöjda med det rödgröna alternativet, eftersom ”vänsten inte har ändrat åsikt”. Var villkoret för samarbete att hela vänsterpartiet ska bli sossar? Hur tänker då de socialdemokrater som får höra samma invändning från borgarjournalisterna - att de är samma gamla sossar som förut...

Såklart. Det är på dem som folk har röstat i tusen år ungefär. Även om valvetarna tror att folk egentligen vill ha sossar som är än mer som förut, inte mindre.
Det är moderaterna som vinner väljare med det för dem nya angreppssättet att låta mer som sossar var förr…

Sen finns det i ett träsk runt mitten några självgoda lågpannor som tror att politiken blir bäst när alla tycker lika.
Vi undrar alla när vi kan köra en påle genom den idén.

Demokratins självmål, snutar och häxor

”Varje steg en nazist tar på gatan hotar demokrati och frihet. Det är alltså inte så att demokratin bevisar sin demokratiskhet genom att tillåta marscherna. Tvärtom: den låter sig delvis avskaffas av dem. Nazistmarscherna i sig själva minskar demokratin och friheten, men inte genom budskapet utan genom formen: marschen.”
Detta skriver Erik Rune från sitt kafébord.

Han citerar också Linderborg igen, det finns mycket att ta av i den artikeln: ”Polisen hade sagt att de inte tänkte stoppa oss, men heller inte skydda oss om nåt skulle hända”. Detdär är förbryllande. Om antirasisterna hade tillstånd att stå tyst med skyltar, är det polisens uppgift att skydda dem, liksom den beskyddar nazimarschen. Om de inte hade tillstånd är det ändå ålagt polisen att förebygga brott. Att säga ”nehej, det tänker vi inte alls det!” är nonchalant åsidosättande av tjänsteplikten.

Nyss nämnde Erik Rune gör politiskt etablissemang, media och polis till häxtrion ur Macbeth. Mycket tilltalande. Och mycket glädjande att nazisternas marsch i Salem får färre deltagare för varje år, enl Expo.