Medan chatten pågick fick
Vilks möjligheten att besvara frågor som: Har du gjort konst om Jesus? Varför
gjorde du rondellhundar? Hur känns det att leva under dödshot? Vad är ditt nästa
projekt?
Han fick också frågan om vad
han menar med att en konstnär inte ska ta ställning. Svaret löd: ” En konstnär skall framför allt presentera ett material och skapa
förutsättningarna för det som man brukar säga: jag vill starta en diskussion.
Inte att utgå ifrån ett idelogiskt ställningstagande.” Eller - konstnären som ideologisk nolla i färd med att leva upp till medias ytliga diskussionsuppkast. Föga imponerande.
Faktum är att Vilks också fick fler och svårare frågor. Några som jag
känner hade skickat in frågor som:
- Anser du att bara är den
extrema högern som har problem att utnyttja sin yttrandefrihet, eller finns det
andra grupper som också har svårt att yttra sig?- På vilket främjar du yttrandefriheten genom att samarbeta med grupper som vill beröva människor deras mänskliga rättigheter och ensidigt dömer ut alla som tillhör den gruppen?
- En del av yttrande friheten är att man säger emot rasistiska åsikter och annat man ej håller med om. Jag anser att det stora yttrandefrihetsproblemet gällande din konst i första hand handlar om att det är för få som säger emot och ifrågasätter dig och din, enligt mig rasistiska, ”konst”. Hur ställer du dig till det?
- Finns det fler i dagens samhälle som har problem med sin yttrandefrihet som du skulle vilja lyfta fram, t ex de över 2 miljoner privatanställda som är berövade sin yttrandefrihet och kan få sparken på stående fot om de anses vara ”illojala” mot företaget?
Dessa svåra men väsentliga frågor visas inte i tidningen och fick inte heller svar. Hur
ligger det då till med yttrandefriheten?
Åjo, den klarar sig nog lika väl eller illa som
hittills. Yttrandefrihet innebär nämligen inte rättigheten för någon att ständigt komma
till tals.
Det är många som borde tänka på det.
För att komplicera det hela
läste jag att en konstutställning på Jamtli, Östersunds fantastiska
friluftsmuseum, måste ställas in. Först tackade Jamtli nej till Vilks, på grund
av hans deltagande i SION-konferensen. Då hoppade de andra konstnärerna av i sympati,
eftersom konsten inte ska låta sig styras.
Jag är imponerad av både
Jamtli och konstnärerna. Alla har följt sin övertygelse och sin solidaritet, de
har gjort rätt. Men följden blev fel: att allmänheten inte får se konst. Vem
har rätt lösning på detta?
Många beundrar Vilks förmåga att sticka ut och sätta
åt folk. Jag antar att de beundrar Valerie Solanas lika mycket? Aldrig skulle de väl hota en uppläsning av hennes verk, SCUM-manifestet, ett av de
mest provocerande konstverk jag känner till.
Alla med på det, eller?
