Här är dom. Ungefär tusen manifesterande nazister.En del av den 6 juni i huvudstaden.
För bara några år sedan hade vi ett som jag minns det stillsamt, värdigt nationaldagsfirande på skolor, i kommunalhus och på idrottsplatser. Svenska sånger sjöngs, tal om gemenskap hölls. Även viss flaggviftning förekom trots att det är en osvensk vana; som jag minns mitt hemland brukades här vanligtvis seden att hissa flaggan.
Sen krängde någon en helgdag över oss som en gammal tehuva. I dess dunkel kan vad som helst kräla fram.
Till exempel tusen nazister, fullt lagliga och med polisskydd. Eller hemma på gatan i min lilla stad: feta svettiga karlar i blågula tröjor som vrålade SVÄÄRRJEE! bara rakt ut. Uppenbarligen i tron att de var i sin fulla rätt till det.
Dessa ettusenfyra personer såg alla till att göra dagen till årets mest deprimerande helg.
Men i min hemsocken delades stipendier ut till lantbrukseleverna. Grattis! Oavsett om de ämnar driva ett mer eller mindre ekologiskt jordbruk kommer de att bidra till öppna landskap för oss alla, vilket är vad som behövs.
I denna ljuva sommartid håller de fagraste av nejder på att kvävas av småbusk och ogräs. Rönnplantorna står som spön i backen, vajande vass försumpar redan dyiga insjöar. Vägrenarna som tidigare fick utmärkelser för sin artrikedom maskinrakas idag från fibbla och tistel för trafiksiktens skull.
Så till er som har för sig att ni vill göra något för vårt land kan jag bara säga: sätt igång, nu basta pronto! Börja med att hugga sly, rycka nässla och tistel, slå vass. Vandra gamla stigar, så att de hålls öppna. Räfsa i dikesrenen och se om smultronen kommer tillbaka. När ni sedan sätter er ned och tittar på utsikten kan den som absolut vill ropa ”sväärrjee” göra det. Tyst och försynt, på vårt undvikande svenska vis. Då blir nog allting bra.
Fast i de stekheta gathörnen denna högtid för nationell desktruktion tvivlade jag på någonting som helst någorlunda bra.
