Gratulerar, Tahrir-torget!

Mubarrak har avgått!
Folkets envisa och oerhört kompetenta demonstrationer har lyckats, och till dem går våra varmaste gratulationer. Att militären tar över – temporärt – och att det ska vara ett steg mot demokrati verkar egendomligt. Men inte mer egendomligt än att det har hänt förut, att det är möjligt. Nejlikrevolutionen i Portugal är ett exempel. Varför inte ett till?

Mubarrak har avgått, nu är det klart!
Demokrati blir aldrig klart. I Egypten är det förhoppningsvis början.
Svensson är också orolig. Fotot föreställer inte Tahrir-torget. Det är Stockholms central i eftermiddags där ett tyst, sammanbitet folk ännu har inte slängt ut högerpolitikerna i snösvängen.

- - -
Inte för att jag har tillgång till länken. Men det låter trovärdigt. Enligt Allasmutsigadetaljer har utrikesminister Bildt sagt att revolutionen i Egypten strider mot konstitutionen. Vilket i sin tur också låter trovärdigt, ty det är just vad revolutioner brukar strida mot.
En revolution innebär att väldigt många människor vill byta konstitution nu och tillkämpar sig en möjlighet att göra det.

Politik och poesi påstår inte att paradiset stundar i det stora land där uråldriga pyramider och mastaba passeras längs med floden. Gratulerar! är allt vi sagt. Gratulerar till att ha börjat. Detsamma kunde Bildt ha klämt ur sig om han ville befinna sig på grundläggande demokratinivå.

Det finns fler stater där demokrati strider mot konstitutionen. En del av dessa stater ska "väst" bomba ner till en nivå så grundläggande att inga val finns... i alla bemärkelser. I Egypten tog folket självt hand om den saken och står nu och vacklar på möjligheternas gräns.
Vad är värst, tio eusanska hundar eller de gamla gräshopssvärmarna?
Kan vi nu inte stöda dessa människor i deras kamp mot fel konstitution?

Konflikten finns allt kvar!

Socialdemokraterna är inte roliga för tillfället. Inte heller har de det för roligt. En riktigt rolig prisse är däremot SvD:s ledarskribent som jämför S med ett ”industriminnesmärke i världsklass”.

Industriminnen blir allt vanligare delar av turism- och upplevelsenäringen. Hela Ruhrområdet är fullt av dem; stängda fabriker som förutom att ge en historisk bild av näringslivet under 1900-talet också fungerar som regionalmuseum eller konsthall. Men SvD avfärdar exempelvis det världsarvsklassade Engelsbergs bruk i Västmanland med att det ”knappast bidrar till dagens välfärd mer än som utflyktsmål”.
Det är inget ovanligt att borgare är immuna mot kulturverksamhet. Och den enda historia som intresserar dem är väl deras egen. Landsbygden tycks de inte heller bry sig om, när de inte ser sambandet mellan lokal turism och välfärdsvinster.

Men vad har detta med socialdemokratin att göra? I slutet av texten räknas de liksom industriminnena ut som överspelade, ett minne blott. Kanske har de ”med startklart maskineri om bara samhället slungades åter till industrialismens gryning”, men idag behöver vi dem inte - vad vi behöver är att ifrågasätta om ”den gamla konfliktlinjen längre är relevant”.

Det var förstås dit vi skulle komma. Kapitalismen har segrat, historien är slut. Men det räcker med att än en gång hänvisa till LO-ekonomernas rapport om de ökade inkomstklyftorna för att gamla konfliktlinjer ska framstå som plågsamt tydligt uppdragna.
Om sedan socialdemokratin har lust eller förmåga att gå in i den konflikten, det är en helt annan fråga.

Alltid mer, aldrig nog

Inkomstklyftorna ökar. De rika berikar sig på de fattigas bekostnad. LO-ekonomernas rapport sammanfattas här, och Lundby-Wedin frågar sig ”varför eliten ingenting lärt av tidigare diskussioner om bonus och skyhöga utdelningar?”
Underskatta aldrig överklassens dumhet. De tycker inte de har någonting att lära. De tycker det är rätt att de får mer, därför att de alltid har fått det.

Om den rika eliten delas upp i näringsliv, demokratiska makthavare och byråkrater visar det skillnader även mellan dem, och att inkomstklyftan är som störst inom näringslivet. Något att tänka på för dem som går och tror att en ordförandeplats i kulturnämnden skulle ge lättförtjänt storkova.

Hur har det blivit såhär? LO-ekonomerna pekar på en rad Allians-reformer som ger mest åt dem som redan har: borttagen förmögenhetsskatt, borttagen arvs- och gåvoskatt och regressiv fastighetsbeskattning.
De nämner också ändrade styrkeförhållanden på arbetsmarknaden, där de arbetande har motats eller mutats till att genom lojalitet hoppas på individuella fördelar. Även normerna i samhället har förändrats, menar författarna av LO-rapporten.
Eliten har lyckats få allt fler människor att tro att det är rimligt att bli utnyttjad, och sin egen roll har de dolt så väl att den som inte gillar det lätt skyller på fel orsaker.

”Alltid mer, aldrig nog” är namnet på rapporten. Kom ihåg det.
De rika kommer inte att dela med sig för att vi tålmodigt finner oss.

Ett riktigt bra inlägg på Ingenting växer i månsken
Högre vinster åt aktieägarna, sämre service och handel i förorterna, läs Ung Vänster om hur borgarna genbart genom dåliga affärer lyckas vrida till segregationsspiralen i Stockholm!