Nej vad ska det bli av allting.
Klimatet – det kan jag inte ens tänka på. Det är katastrofen. Det är döden för alla. Min egen död kan jag nog tänka på. Men inte allas, inte jordklotets.
Fascismen – den måste jag tänka på. Den har
jag alltid tänkt på. Den har kopplat greppet.
En
fantastisk politiker, Herta Fischer, konsertpianist, kulturpersonlighet. Jag
visste alltid vem hon är, ty hon var en vän till mormor. Lilla snälla mormor,
som viskade ordet ”kommunist”, rädd att grannarna skulle höra och förstå att morfar
var kommunist, sönerna, och Herta förstås.
Idag viskar vi inte ens ordet. Det är
oanvändbart, fördömt. Men en gång var det kommunisterna som stod för värmen,
solidariteten, modet, den gemensamma kampen, glöden.
Herta var imposant, överväldigande. Högt
uppsatt svart svinrygg, turkos ögonskugga, illrött läppstift, lila dräkt. På
pianopallen vid en Brecht-konsert eller i talarstolen i landstinget; Herta
syntes.
Vi sprang på varandra på Odenplan i kön
till buss 515 och Herta började tala omedelbart, högröstat på sin klingande
brutna tyska. Jag kom från Balettakademien, ”jag älskar balett!” skrek Herta
och så talade vi balett en stund. Hon kom från något politiskt möte, jag sa väl
något om att hon hade mycket att göra för plötsligt övergick hon till att
berätta varför hon var politisk aktivist:
”Jag måste. Hela min familj dog i
koncentrationslägren. Det finns ingenting kvar. Så blir det när fascisterna får
bestämma. Det blir ingenting kvar, inte konsten, inte det mänskliga. Därför
måste jag. Det är mycket att göra, självklart finns det mycket att göra. Men
jag kan inte låta en enda dag gå utan att kämpa mot fascismen. Jag måste.”
Detta
är något att bära med sig.
Det är också morbröderna, mormors
kommunistiska söner, dem som hon viskade om, de som inskärpte i mig att ”vi skulle
ha suttit där allihop!” när jag frågade om koncentrationslägren.
På så sätt kopplade fascismen greppet tidigt.
Allt sedan jag var tio kan jag inte säga att det gått mer än, säg, en vecka
utan att jag tänkt på den
den institutionaliserade dumheten
det stadfästa föraktet
förhärligandet av våldet
de infantila guldåldersdrömmarna
det rättfärdigade mördandet
den industrialiserade döden
Nej vad ska det bli av allting.
Hur vi räddar klimatet, om det är möjligt, vet andra bättre än jag. Men hur vi stoppar fascismen, det tror jag nog att jag vet.
Humanistiskt tänkande, solidaritet, kristen medmänsklighet.
Tala om det. Var det.
