Bygg gärna

I både tidningar och bloggar har jag sett begreppet ”kulturkonservativ” användas om dem som vill ta det försiktigt med byggandet i Stockholm. Medan de spektakulära byggivrarna förstås är framstegs- och företagsvänlig, liberala, progressiva, visionära och dessutom modiga (?)

Men minns, gott folk. Minns, i den mån det går:
Under min barndom skottades Stockholm bort. Klarakvarteren, nedre Norrmalm, Tegelbacken, delar av Södermalm. Det som byggdes upp kanske inte var så förfärligt fult, sett med moderna ögon. Men det tycktes fult då, eftersom det ockuperade någons hem. Där sjöng inte av historia, där fanns inte ens energierna i stenen kvar, ty där lämnades icke sten på sten.
För femtio år sedan var det socialisterna som ville riva och bygga nytt, ”för att få luft och ljus” i Strindbergs anda. De gamla lungsotsbostäderna var skamliga, det var knappt att Gamla Stan fick bli kvar. Idag är det entreprenörerna som vill trycka in futuristiska skyskrapor för att få in mer pengar i systemet, och det är den gamla funkisen som tycks skamlig eftersom den pinsamt nog byggde på idé, inte på profit.

Att Kulturhuset idag är dels Stockholms självklara hjärta, dels kan betraktas som en tämligen vacker byggnad, säger inte med någon sorts automatik att extrema nybyggen alltid är rätt bara folk ”vågar”. (Farbröderna som leker med byggklossar har som sin favoritfördom att oliktänkande bottnar i rädsla för ”det nya”.) Det finns heller inget eller ingen (möjligen nån stackars ensam kulturkonservativ) som säger att alla nybyggen är fel.
Endast framtiden vet - det folk som ska använda utrymmena.

Så: bygg gärna. Bygg ekologiskt, det är det som är ”det nya”, se. Bygg humanistiskt, bygg offentligt.
Spara gärna. Inte en reservatsgata, utan hela stadsdelar. Sanera, ekologisera, öppna det privata.
Kanske kommer det överraskande, men det är inte planerarna, arkitekterna och byggherrarna som gör staden. Inte murarna och plåtslagarna heller, föralldel. Det är strömmarna, ekona av röster, klappret av fötter under en mycket lång tid...

Moderat magi och snörpig mälardrottning

Stockholms borgarråd Axén-Olin klampade sta för nåt tag sen och utropade Skandinaviens huvudstad.
Frågan är om det finns någon efterfrågan?

Jo, stadens näringsliv behöver konstant ökad omsättning. Den får man genom x antal fler besök på stadens attraktioner. Besöken värvar man eventuellt genom kaxig reklam. Såsom att proklamera fyra länders huvudstad och se ut som om man tror att den blir det. För det är Axen-Olin bra på: hon ser alltid ut som om hon tror att det hon säger skulle aktivera ett objektivt resultat. Med andra ord, en sorts magiskt tänkande.

Men konstruerade huvudstäder som Canberra, Ottawa och den Haag var alltid svåra att lära ut till skolbarnen. Huvudstäder skapas av folkströmmar och deras idéer. Här i Europa är Paris konstens huvudstad. Aten och Rom tävlar om att vara historiens huvudstad. Berlin satsar på att bli EU:s huvudstad, oavsett kolossalbyggena i det skräpigt anonyma Bryssel. Och London är en global stad.

Jag påstår inget annat än att Stockholm har goda förutsättningar i den smala skandinaviska klassen. Vacker, ytlig, och inte fullt så dyr som Oslo. Visserligen är denna lite snörpiga Mälardrottning inte lika personligt uppkäftig som Köpenhamn och inte lika betagande provinsiell som Helsinki, men det finns goda skäl att besöka henne, se det som finns att se.
Mellan besöksmål och ”Skandinaviens huvudstad” - om begreppet alls godkänns – ligger decennier av resor, investeringar, utbyte, flyttströmmar, ända tills dess att folk söker sig till staden utan att veta varför. När de har hört talas om läget, stämningen, spänningen. När de har på känn att andra träffas där, att historiska korsvägar möts där, att viktiga beslut fattas där.
När en kritisk massa av människor på tillräckligt goda grunder vet att modet är modigt, vernissagerna visioinära, filmerna finstämda, företagten framträdande och barerna bra, då skapas en huvudstad.

Är ni säkra på att det gäller Stockholm? Det är inte Axen-Olin heller. Vad hon hoppas på är att kunna sälja in ett märke. Som politik är det billigt, även om det kostar en del kommunalskatt i marknadsföring. Och som marknadsföring är det faktiskt bara platt.

Erfarenheten talar

Kristdemokraten Per Kronlid är initiativtagare till ett antiabort-parti (SvD 0704). Enligt honom är det...
"bättre för kvinnan att föda, eftersom jag anser att det är ett större psykiskt lidande att göra en abort".
Vilka makalösa erfarenheter den mannen måtte ha!

Malmö-Stockholm, ett-noll

Min första reaktion inför planen på ett badhusbygge i Riddarfjärden var – äntligen! Vatten är till för att badas i, helst året om.

Men Stockholm är inte Malmö och Riddarfjärden är inte Ribersborg. Detta blir inte en samlingsplats över generationerna med utsikt mot världen, Stockholm funkar bara inte så. Det blir ett dyrt skrytbygge som ytterligare krymper vyerna och låser våra redan låsta vatten.
Att det inte är Riban utan snarare snurrande torson som stockholmspamparna avundas framgår av ett inlägg i dagens SvD. Tre centerpartister rör ihop skyskrapor, framtidstro, affärssinne och mindervärdeskomplex under närmast erotiskt gläfs.
Vad vår stad behöver är, menar de, spektakulära byggnader.
Om att bada - inte ett ord.

Namninsamling mot badhusbygget finns på www.namninsamling.com/badring