Kongress II

Före kongressfesten får jag tid att surfa runt bland kommentarer i press och bloggosfär, och undrar över den besynnerliga användningen av ordet "mod" - har förresten hört det på kongressen också. Den som vill att andra ska fatta ett beslut försöker med utmaning: är du modig nog? Precis som om den ståndpunkt lilla jag företräder ständigt står för civilkuraget.

Sålunda är det alltså modigt att fortsätta driva sex timmars arbetsdag. Ingen annan gör det och vi måste modigt stå för åsikten.
Samtidigt är det modigt att sluta driva kravet. Inte klamra sig fast vid ett misslyckande utan modigt ompröva politiken.

Givetvis har ingen av uppfattningarna något med mod att göra. De har att göra med hur vi uppfattar partiets strategiska läge och olika slutsatser om läget i klasskampen. Låt oss tala sakfrågor, när sådana behandlas.

Låt oss tala mod, när det behövs. I fråga om att ställa upp för kamrater i en fajt, ta strid för det som dina vänner inte håller med om, eller försvara dina fiender om de gör rätt.

Kongressen

Partikongress. Tre dagar i ett stort svalt skumt hus, istället för vid närmsta sjö. Men vi har kul!
Efter nattmangling har vi ett uppfräschat partiprogram. Tydligare stycken om rasism och antirasism, ett förstärkt ekologiskt perspektiv och fler strategier. I fråga om sex timmars arbetsdag ska vara vision eller dagskrav landade vi i en acceptabel kompromiss.

Vi har valt om vår ordförande Lasse Ohly under stort jubel. Och jag är omvald programkommissionär och tackar för det!

Ofira!

Av principiella skäl firar jag inte sjätte juni.
Och jag tänker inte ”fira ändå” – för att det är vackert med syrener, eller fira republiken och internationalismen, eller använda tillfället för en trevlig folkfest. Detdär är smink. Firade gjorde vi förut, men helgdagen infördes av nationalistiska skäl.
Någon måste komma ihåg det och ofira, och denna någon är jag.

En fråga som tycks ha med nationalism att göra, fast den handlar om kvadratmetrar, är skolavslutningarna i kyrkan. Det är inte en gammal svensk tradition, tror ni folk var tokiga? Inte drog de iväg med ungarna fyra mil genom väglöst land för att komma ned i kyrkbyn! Och i städernas läroverk fanns aula, en förnämlig samlingssal. Men på orter som ligger samlade runt en kyrka och där skolan är tämligen nybyggd och därför utan stora utrymmen, där kan kyrkan vara ett alternativ. Om man nu tycker det är lämpligt med sekulära högtider i gudstjänstrummet.

Gamla svenska traditioner, jo jag tackar! Husförhör är vad jag skulle vilja återinföra för de mest fåkunniga frasmakarna.

Nu åker jag till Norrköping på Vänsterpartiets kongress. Finns en förhoppning att det pratas mindre larv där.

Mänskliga rättigheter i Europa

Idag den 5 juni demonstrerar romer i Stockholm utanför italienska ambassaden mot de etniska förföljelserna i Italien. Det handlar dels om pogromerna i Neapel, dels om att den italienska regeringen försöker skapa nya lagar som gör det svårare för romer att flytta in i landet. Ett land där de redan nu lever ytterst fattigt och utsatt.

Romska företrädare frågar sig varför Sveriges regering inte uttalar sig, och kräver att den med hjälp av alla resurser och kontakter, inte minst inom EU, visar var Sverige står i frågor om mänskliga rättigheter.

Mer information om romernas kulturkamp på http://www.romaniglinda.se/

I demonstrationen kommer romerna att bära en brun triangel

med ett Z på.
Det är skrämmande.
Det är adekvat.
Vi är i fara igen.

Tre mediala nedslag

Hrrmm... makt är visst ett känt afrodisiakum? Enligt Federley:
"Får jag bara hälsa på Condie så kommer inget att slå detta evenemang detta år. Säkerligen kommer man dock inte så nära. Men en våt dröm kan man få ha?"

Hat är en ful ovana, anser Ulrika Kärnborg, som vänder sig mot den gängse bilden att det skulle uppstå någon sorts fysikaliskt övertryck om de så kallade vanliga människorna hindras från att uttrycka rasistiska åsikter via offentliga media. "Snarare bidrar stora media till dagens intoleranta klimat genom att inte vilja hyfsa debatten", skriver Kärnborg.

Slutligen en sista kravattblomma till Yves St Laurents bår. För elegans och ironi, för tidig queer och hög svansföring, för mannen som inom loppet av en karriär lyckades driva sista privata modehuset medan han startade rena cirkuskommersen med en logo på enkla prylar, mannen som enligt sin partner föddes med nervöst sammanbrott.
Nu är han död. Det är det enda med honom som inte är särskilt originellt.

Vinst och förlust i nya utredningen

Utredningen om nyanländas etablering finns här. Den och innehåller en rad både bra och dåliga förslag. Pliktlagen som ska tvinga alla kommuner att ta emot flyktingar och ordna fram boende är bra. Likaså att introduktionsersättningen ska likna lön och vara individuell, inte familjeberoende. På så vis betonas individens egna val och ställningstaganden. Samhällskunskap som en del av SFI är också ett krav som Vänsterpartiet drivit.

Till det som är dåligt hör lotsningen. Detta innebär att företag och enskilda ska ta sig an immigranten och hjälpa henne komma igenom introduktionen och ut i arbete. ”Avknoppade bemanningsföretag eller arbetsförmedlare som vill bli egenföretagare ska få en slant” när de lotsat någon till ett jobb. Därmed innebär förslaget en ren privatisering. Det liknar inte ens Canadas system med aktivt stöd från frivillorganisationer, som må vara godtyckligt men som åtminstone rymmer ett personligt engagemang. Här är det istället fråga om att tjäna pengar på immigranten!

”Äntligen” ropar Vänsterpartiets Kalle Larsson om kravet på kommunerna att ordna mottagande och bostäder. Men han är kritisk mot de privata inslagen och säger bland annat:
”Lotsningen till arbete är en viktig del av själva introduktionen och kommunerna måste fortsätta att ha en tydlig roll här. Vi vill att till exempel Arbetsförmedlingen och kommunernas arbetsmarknadsenheter ska få ett tydligare ansvar och det stöd och de resurser som krävs.
Det samma gäller förslaget om SFI-peng. Vi vill kvalitetssäkra SFI-utbildningen när det bland annat gäller tillgången till varvad praktik, fler lärarledda timmar och välutbildade SFI-lärare.”

Privata inslag hör överhuvudtaget inte hemma inom flyktingmottagandet.

Tufft i Schweiz

Det var en lättnad. Schweizarna röstade NEJ till det högerpopulistiska förslaget att invånarna i respektive kommun ska kunna förläna eller avslå schweiziska medborgarskap. Så har det varit tidigare i Schweiz. Det var ett riktigt otäckt system som byggde på godtycke och var öppet för diskriminering – vilket även den schweiziska regeringen ansåg.

Nyligen hölls en folkomröstning om huruvida systemet skulle återinföras. Ett argument för förslaget var att det är i kommunen som medborgarkandidaten är känd, inte inför myndigheter och domstolar. En högerpopulist skulle aldrig komma på idén att anonym likabehandling utgör en trygghet; rättssäkerheten. Med suveränt förakt för realiteter påpekade de också att schweiziska pass inte ska delas ut som godis – som om det var någon som försökt göra det! (Lindt-choklad delas förresten inte ut fritt den heller.)

Skillnaden mot Sverige är tack och lov stor. Men i retoriken finns likheter. Som att påstå saker som ingen tycker och få det att låta som en hotande fara. Eller att peka ut immigranter som brottslingar. Och givetvis att sprida myten om de "känsliga" frågorna som bara populisterna ”vågar” ta upp.
Det har vi hört till leda. Till och med en del journalister i Sverige, till och med folk inom vänstern, deltar i leken ”främlingsfientlighet är tufft” .

Men schweizarna har deltagit i det godtyckliga medborgarskapets system. Har sett sina grannar uthängda med bild och personliga uppgifter inför en lokal omröstning om deras behörighet. Det högerpopulistiska partiet fick med miljardärsstöd i ryggen en tredjedel av rösterna i förra parlamentsvalet. Men i denna fråga förstod 64% av väljarna att det var tufft att rösta nej.