Almedalen är över för i år.
Sällan har en vecka känts så lång med sina mer eller mindre nödvändiga
politiska utspel. Media gjorde som vanligt sitt bästa att göra någon sorts
tipstolva av det – om A säger B, kommer då C att samarbeta med D så att det
påverka regeringsbildningen? När hela skiten i år endast handlade om en sak:
Varför tillåts nazister medverka?
Det beryktade minglet då?
Både media och privattyckare tjatar på om drinkar och småprat som om det vore
en nationalangelägenhet - men även om det är lite onödigt att näringslivet
smörjer in sig hos ännu fler publiker så angår småpratet faktiskt bara dem som
är där.
Var fascisterna befinner sig
angår däremot oss alla. Åkesson höll ett tal om den korporativistiska nationen.
Den tänkta gemenskap där alla tänker ”svenskt” och ingen tänker klass (utom de
rika förstås, de kan fortsätta tänka klass när de fattiga passiviserats). Om
eller när Sverigedemokraterna kommer till makten (när, Kinberg-Batra?) kommer organisering på klassmässig grund att
förbjudas. Det underlät Åkesson att säga, men själva meningen med hans Sverige liksom
med Hitlers Tyskland är att alla är nöjda.
De som i klassfrustrerad perversion inte är nöjda med enhetslösningarna som går
ut över mångfalden, måste ges andra uppgifter.
Var nazisterna befinner sig
angår också oss alla, och efter årets Almedalsskiva verkar det vara fler som förstått
att nazister inte har något att göra i demokratiska sammanhang. Att de inte
tänker låta sig påverkas, att de inte är där för att föra dialog, att de är
kriminella och att de är stolta över att rätta sig efter helt andra värdeskalor
än dem vi kan ha som minsta gemensamma nämnare i en borgerlig demokrati.
Frågan är hur de någonsin kom så långt som
att vara på plats utan att mötas av avsky. Somliga lägger skulden på
myndigheternas naivitet, andra på strömningar av fascism inom poliskåren, åter
andra skyller på klicktokiga media, och alla förklaringarna har sitt värde.
Samtidigt får vi inte glömma att såväl nazism som rasism bortdefinierades efter
andra världskriget.
När lägren befriades och plågan
för vittnena var som mest akut fanns två val att göra. Antingen se det som det
var: detta är den europeiska bristen på civilisation dragen till sin spets, på detta
har vi byggt våra imperier.
Eller buteljera det som skett under
etiketten De Andras Oförklarliga Ondska som Aldrig kommer tillbaka.
Vi vet alla vilken slutsatsen var. Vi vet
att en övervintring har skett. Vi ser uppvaknandet idag. Läs gärna Vera Oredsson
som sedan 1938 har hållit på sin rätt.
