När politiker och myndigheter sviker - #antifascistiskmotkraft 9

Citat från facebookgruppen NU ÄR DET NOG 

”Svarta paraplyer för en anständig svensk migrationspolitik. för vår sorg och medkänsla med det afghanska folket och de afghanska flyktingarna i Sverige. Och för det skydd som det svenska civilsamhället erbjuder när politiker och myndigheter sviker. Nätverket Nu är det nog! kräver 

- amnesti i form a permanenta uppehållstillstånd för alla Sveriges ensamkommande unga, av alla nationaliteter 

- amnesti i form av permanenta uppehållstillstånd för de afghanska flyktingarna i Sverige att Barnkonventionen tillämpas för alla barn i Sverige 

- att permanenta uppehållstillstånd återinförs som norm

Du kan också vara med. Det är enkelt och behöver bara ta tio minuter: Du fäller upp ett svart paraply, fotograferar och lägger ut i sociala medier med hashtaggarna #afghanskalivräknas #sverigekanbättre #nuärdetnog #rivtidöavtalet”

De svarta paraplyerna deltog också i Malmö Pride. Nu när politiker och myndigheter sviker (min kursivering) måste vanligt hyggligt folk gå ut och göra sitt. Nu när inget svenskt parti vågar lyfta frågan om den omänskliga och ändå hårdnande behandlingen av asylsökande och flyktingar, då sviker också media. Ingen tidning jag har tillgång till rapporterar någonsin om civilsamhällets stöd till flyktingar och de protester mot regeringen som genomförs.

Hur kan fascisternas dagliga utspel vara viktigare än att solidariteten fortfarande lever?

Berätta om protesterna! - antifascistisk motkraft 5

Det är svårt att få media att uppmärksamma protester mot regeringens fascistiska politik. Att  människor är missnöjda med priserna på el och mat är bekant, de initiativ som tas för att försöka förändra det kommer från Vänsterpartiet och uppmärksammas just som vänsterförslag (vilket dessvärre uppfattas som en synonym till ”ogenomförbart”). Att människor är livrädda för klimatkollapsen är också bekant, och deras protester, från banderoller till klister, tas upp som att några udda individer ställer till med problem. Borgarmedia har byggt upp och underhåller den för dem passande bilden att solidaritet och klimatoro är något som så kallat vanligt folk inte bryr sig om.

Därför är det så mördande tyst om de protester som faktiskt genomförs mot regeringens fascistiska politik. Protesterna är inte stora, de är inte många, men kanske skulle de just därför tilldelas nyhetsvärde? Inom journalistiken brukar man hävda att det vanliga är ointressant när man söker efter den speciella berättelsen, men detdär är bara delvis sant (som i klassikern hund bet man bet hund).

Om det nu är självklart och därmed ointressant att vänsterpolitiker och miljöaktivister är ointressanta – sluta mala den grejen då. Lyft det ovanliga och gör det intressant: demokratiska människor på olika ställen tar egna initiativ för att protestera mot vad regeringen håller på att ställa till med i vårt land.

Mot fascism. Mot rasism.

Ett exempel som jag tagit upp tidigare är facebook-gruppen Riv Tidö-avtalet som genomfört demonstrationer bland annat på 1 Maj.

Ett exempel till är Backa demokratin – ett nätverk för alla som vill vara med och skydda Sveriges demokrati. Initiativet kommer från Civil rights defenders, och också de lyfter Tidö-avtalet eftersom det rymmer flera politiska förslag som kränker mänskliga rättigheter och signalerar att demokratin är på väg att nedmonteras. Gruppen finns på facebook och på Civil rights defenders hemsida. Berätta om dem. Eller engagera dig med dem.

Ännu ett exempel är Ta ett kliv framåt, en partipolitiskt obunden folkbildningsrörelse. De tar en promenad sista torsdagen i varje månad och lägger ut bilder. För demokratin, för mänskliga rättigheter, för en hållbar framtid är temat. Nästa promenaddatum är 25 maj på 54 platser från Alingsås till Örnsköldsvik. Finns på Taettklivframat.org

Känner du till mer? Berätta om det. Skriv till tidningarna. Väck opinion, visa att vi finns. Vi måste bygga en antifascistisk motkraft. Det är tystnaden som dödar oss.

Svensk lagomterrorism

När en vit politiker med etniskt svensk bakgrund har bomber hemma i bostaden häktas han för förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse. Samhället är på inget vis nöjd med hans agerande, men sätter inte heller in det i något sammanhang.

Politikerns ledare sa, för mindre än en månad sedan, att Socialdemokraternas förslag till flyktingpolitik ”betyder krig, i riksdagen och i kommande valrörelse. Socialdemokraterna ska inte komma undan detta svek” kvittrade han. nte vilken partiledare som helst, utan ledaren för det snabbast växande partiet i riksdagen, den enda helt lyckade satsningen på högerextremism i svenskI politik.

     Detta är alltså sammanhanget eller bakgrunden till den allmänfarlige politikern. En samhällsuppfattning som bottnar i gammal nazism, en ledare som manar till krig.

Varför har politikern inte häktats för förberedelser till terrordåd? – Det beror enbart på det tredje och sjunde ordet i allra första meningen ovan.

 

De krigshetsande högerextremisterna borde vara nöjda. Visserligen vill de vara talespersoner för nolltolerans mot kriminalitet, trots att förekomsten av brottslighet inom partiet är exceptionellt hög – men de klarar sig ifrån den i våra dagar absolut värsta anklagelsen, den där själva beteckningen gör detsamma som brottet; sprider skräck och hot. Och de klarar sig från terroranklagelse tack vare den svenska rasismen som undantar personer som enkelt identifieras som vit och svensk. Ja, de borde verkligen vara nöjda!

 

Björn Söder, känd företrädare för samma parti, en period vice talman i Sveriges riksdag, ledamot i utrikesutskottet, ifrågasätter på twitter att presidentvalet i USA skulle ha gått rätt till, vidarebefordrar Trumps rykten om falska röster och föreslår omräkning. Detta skapar inte ens lite skum på nyhetsvågorna. Det har blivit den normala mediabilden att Sverigedemokrater bär sig besynnerligt åt, det är inte något att bevaka – inte ens när det gäller en person med så viktigt uppdrag som Sveriges relation till andra länder.

     De borde vara nöjda.

 

Ändå finns inte maken till missnöjda människor. Alla andra partier har fel, alla media gör fel. De klarar sig undan ifrågasättanden och anklagelser till och med när det gäller terror, men utpekar ändå sig själva som offer.

     De vill ha den totala makten. De vill ha den totala kontrollen över befolkningen från utseende till beteende. Därför är de inte nöjda, trots att de lyckats sälja in sin extremism som ”normal” till följsamma journalister och försiktiga åklagare.  

 

Det är ju en svensk extremism. Då måste den vara lagom. Är det så majoritets-Sverige tänker?

     En vanlig snubbe som har bomber i källaren, förbereder allmänfarlig ödeläggelse.

     Terrorn osynlig.

 

Terrorister är helt förknippade med sjalar om huvudet, svarta skägg och gröna flaggor. 

Sverige är rasistiskt. 

Sverigedemokraterna är missnöjda ändå.

Alternativ, ett offer för nationalismen

Alternativ var en gång ett progressivt ord. Alternativ Jul, där de hemlösa fick mat och sällskap. Alternativ Stad, för cyklister och gående. Alternativa media stod en gång för stencilerade häften med en annorlunda uppfattning är majoritetens av kriget i Vietnam och kapitalismen. I den första frågan lyckades de alternativa rörelserna vända majoriteten.

     Senare tog sociala media delvis över uppgiften att väcka opinion mot kapitalismens orättvisor. Samtidigt som andra sociala media väcker opinion för nationalism och rasism.

     Det är de senare som idag kallas ”alternativa media”. Självutnämnt, visserligen, men media i huvudfåran har raskt hakat på.

     Som om alternativet till den marknadsliberala kapitalismen vore något ännu värre.

 

Nationalisternas nättidningar och bloggar laborerar med något de kallar ”alternativa fakta”. Och huvudfåran hänger snällt med, igen. Förkortningen är ”altfakta”, vilket dessvärre låter som ett uppstickande debattprogram i teve när det i själva verket är vinklingar, personliga upplevelser eller lögn. 

     Här finns en utmärkt krönika om hur bland andra Sverigedemokraterna målmedvetet arbetar med vinklingar, personliga upplevelser och lögn. Enda misstaget i krönikan är att det kallas ”altfaktarörelsen” – som om det överhuvudtaget vore frågan om fakta, om alternativ eller om en äkta folkrörelse.

 

Viktigt för vänstern att komma ihåg detta, att aldrig gå i fällan och göra likadant. Vinklingar behövs i en politisk text, men personliga upplevelser ska beskrivas som just det, och lögn ska inte förekomma.

     Som poet trodde jag aldrig att jag skulle hamna i situationen att försvara fakta, korrekt sakinnehåll och statistiska uppgifter. Det är bara en av alla de positionsförflyttningar som denna mörka tid pressar oss till.

 

Att den privata beskrivningen av verkligheten haft så lätt att vinna respekt också i huvudfåran tror jag hänger ihop med den extrema individualiseringen i vårt samhälle. Att det alltid är din upplevelse som ska räknas är en god och stödjande regel för den utsatta enskilda människan, men genomförd i större sammanhang skapar den ett drivhus för rättshaverister och öppet mål för dem som har politiskt intresse av att verkligheten förvanskas.

 

Det finns alternativ till kapitalism. Det finns alternativ till en föraktfull, människofientlig politik. Alternativen heter mänskliga rättigheter och solidaritet.

     För att travestera Shakespeare, som var dramatiker och poet, så blöder alla när man skär i dem. Det är ett faktum.

 

Vassare vinkling på motståndet finns i Västerbottenskuriren

Motbeskyllningar är Sd:s enda försvar

Om en person i det politiska parti jag tillhör gör bort sig, blir jag ledsen. Begår hen ett brott, blir jag både ledsen och arg. Men när en högt uppsatt Sd-ledamot gör bort sig finns det gott om skällande knähundar till hans försvar.
Inte ordförande Åkesson. Kort efter att ha gått ut med förmaningar om nolltolerans var han klok nog att fatta vad trovärdigheten hängde på. Åkesson som inte själv slåss, ”bara” skriver artiklar som hetsar mot islam, såg till att göra sig av med Almqvist. Återstår att se vad han gör med Ekeroth.

Men för sympatisörer på internet gäller försvar och motbeskyllningar, nästan vilka som helst. Göteborgsposten citerar ur stödet för Almqvist på fejsbok: ”Väldigt lågt att dra upp något som hände för över 2 år sedan. Vad du än gör låt inte detta påverka dig negativt. Stå på dig!” Hen skulle också kunnat skriva att det är väldigt lågt att förolämpa folk. Men här är det mest synd om Almqvist. Taskigt att åka fast i efterskott, liksom.

Många sverigedemokrater klarar inte av att gå utanför sin bubbla av konspirationer. ”Massmedier kommer att utnyttja detta till max, vänta er kanoner av angrepp!” Oavsett vad som utspelades på filmen ser de påföljden enbart som en långsint och illasinnad medieattack. Oavsett vem som först blev hotad och kränkt är slutklämmen att det är just Sd som alla är emot. Ett fåtal säger också rakt på sak att beteendet inte var något att skämmas för.

Relativisering är en annan defensiv metod: ”Babbe är väl inte värre än att säga svenne”. Ty det går alltid att leta upp någon som har gjort något lika illa, och då är det det andra som ska framhållas: ”Lööf hon får sitta kvar när dom festar upp miljoner av våra skattepengar.”.

Nästa gång jag kör för fort ska jag hänvisa till att det finns folk som kör ännu fortare, och se om det hjälper mig i kontrollen, och inbrottstjuven som står i rätten kan försöka få försvaret att dra upp Lööfs festande. Om många är irriterade på det, håller det väl som ursäkt?

Vilken rättskänsla har man när måttstocken inte är det goda, utan de fel som begås av andra?
Ingen rätt som stöder sig på svensk tradition iallafall.
Ingen annan tradition heller, bland hederliga människor.  

Fler som stöder Almqvist finns på Interasistmen

Ska konsten eller konstnären ta ställning?

Har sett Lars Vilks i teve. Han som inte tar ställning som konstnär men som kommer med yttranden som är påfallande lika ställningstaganden.

Har läst Sara Lidman, även om det var längesen. Hon som ansåg att en konstnär alltid tar ställning.

Har lyssnat på Mikael Wiehe, tusentals gånger. Han som inte ens kallat sig konstnär såvitt jag minns, men som skrivit en mängd ställningstagande texter till lika många utsökt känslomässiga melodier.
Har läst Gabriela Melinescu. En förträfflig skald som ibland gjorde fascistiska ställningstaganden.
Har sett Rudolf Nurejev. Av biografin att döma en taskig typ, men vilken dansare! Han tog aldrig politisk ställning, han bara flydde från dåvarande Sovjetunionen för att äntligen få dansa det han ville. Det var ett ställningstagande, ett riskfyllt men klokt sådant.

Att göra konst via media är också att göra konst. Men att fly bakom verket och ut på löpsedlarna med budskapet att man vill göra precis som man vill, det är lite mjäkigt. Viss konst klarar sig utan sin skapare, annan konst kräver ett ställningstagande utöver att göra som man vill.

Det vill vi alla. Det är väl ingen konst. 

Chatten om teveprogrammet finns här. Men den handlar inte om konst?!

Storebror vet bäst

Kommer Juholt att avgå, inte långt efter det att jag lärt mig uttala hans efternamn? Ja inte vet jag. Men många vet. Aftonbladets Lena Mellin är förvånad, ”dethär förlänger pinan”.
Antagligen ville hon hellre döda honom själv, men det vore inte vackert tänkt.
TV4 uppger att det finns en överenskommelse om Juholts avgång. Här i huset lyssnade vi på nyheterna för ettpar timmar sedan, och där lät det hyfsat trovärdigt. Folk som varit med yttrade sig i första person, exempelvis Carin Jämtin.

Men TV4 anser sig veta bättre, och det värsta är att det kanske TV4 verkligen gör. Media har i alla tider kunnat tala om för Vänsterpartiet vilken ledare vi ska ha. Detta kan de inte tala om för S. Men de kan mycket väl ha bestämt vilken ledare de inte ska ha.

Källa till Expressen: Juholt förbereder sig för att avgå inom kort, kommer att hålla pressträff i Oskarshamn.
Visst betyder det skitmycket för demokratin att Expressen är på plats.
Just i Oskarshamn.

På den inte alltför avlägsna tid då sossarna var stalinister hängde de åtminstone inte ut sin egen partisekreterare. Men om media har rätt, då är Jämtin lika avgången som Juholt, om inte förr så i Oskarshamn. Sådana nyheter vore tråkiga nyheter.
De enda som får höra något roligt är sportfånarna, någon gång ibland. Det är så man blir avundsjuk.

Idiot i Aftonbladet: Sista bilden på Victorias gravida mage...
Om Aftonbladet lovar att det är den sista bilden undrar Politik och poesi bara vem de tänker ta livet av härnäst. Det kan väl inte vara den i flera bemärkelser välbevakade kronprinsessan. Så antagligen siktar de på den bernadotteska babyn.
Vi bävar.

Vems trovärdighet?

Nu har den bisarra uppgiften om att riksdagen ändrar sina egna regler i början av en skandal tagits upp, om inte på nyhetsplats så i en väl placerad debattartikel. Det är Suhonen som har åtskilligt att säga om de inre striderna i socialdemokratin. Han tar också upp medias besynnerliga spel kring förtroende, där ett avgångskrav i sig blir till argumentet för avgång. Därtill nämner han riksdagsförvaltningens agerande:
”I själva verket visade det sig inte finnas några regler alls utan olika praxis där principen om ’halva hyran vid samboskap’ formulerades först den 10 oktober när uppgifterna, helt plötsligt och som av en händelse kom upp på riksdagens hemsida.”

Media, gör er plikt. En inte längre anonym källa har påtalat ett missförhållande. Gräv där ni står, om det så är upp till halsen i er egen skit!

Sedan träder hen äntligen fram - den hederliga journalisten! Det är dags att återupprätta trovärdigheten, och då snackar vi inte politikernas utan resterna av den mediala.
Henrik Eriksson ställer krav på sina kolleger: ansvarstagande, integritet, källkritik - kanske till och med kvalitet ska efterfrågas. Skallet mot Juholt och fjäsket för hovet har så att säga samma (anti)journalistiska upplägg.
”Anonyma källor är otroligt viktigt för journalistiken och det är därför ännu viktigare att de inte missbrukas för illa underbyggda nyheter eller litas blint på för lättvindigt”, skriver Eriksson, och föreslår till exempel att skribenten ställer den enkla frågan: Vem tjänar på dethär?

Tidningar som inte klarar att uppge rätt ålder på en sommarkatt, som spår väder så det liknar rysk roulett, som proklamerar landssorg när en boll gått åt fel håll och pockar på intresse för ett stackars foster som ockuperat Haga slott - hur vågar de använda ord som trovärdighet och förtroende?
Därför att ingen kan stoppa dem, förstås.

Homo politicus är inne på samma linje: "Jag kastar gärna den första stenen i detta fall: Avgå Jan Helin! Avgå Lena Mellin!"

Idag lördag återger SvD vad Juholts advokat har att säga om riksdagsförvaltningens regelverk. Nämligen att det inte alls är klart och tydligt. Att ingenting går att bevisa med stöd av detta. Men ifråga om mysteriet med den manipulerade hemsidan är det tyst.
Fotolasse förklarar hur den kunnige enkelt kan se att reglerna uppdaterades efter hand.
Avlönade journalister kan uppenbarligen inte klara en sådan sak.

Ingen idé att skriva nytt inlägg, inte med det fåtal läsare som Politik och poesi lockar. Bättre att länka till Homo politicus som med skärpa fullföljer ärendet.

Varning för antipolitik

Greider skriver starkt i Dalademokraten om hur gamarna cirklar över Juholt. Det är inte ett klumpigt försök till ursäkt eller någon lånsökt konspiration. Vi är nog alla överens om att tecknen tyder på att Juholt betett sig fruktansvärt illa, och de som har störst anledning att vara bedrövade är andra socialdemokrater.

Men Greider sätter in agerandet i ett sammanhang. En arbetarrörelse som självgott lät sig smälta samman med eliten tillägnade sig alla dess olater, tills det idag knappast finns någon folkrörelse kvar. Den som en gång var basen och kunde ställa moraliska krav på dem som de givit sitt förtroende.

Juholt tycks ha utnyttjat sin bostad för två personer, varav den ena borde ha betalat halva hyran. Det kan sluta med hans avgång och skapa nya problem för socialdemokratin.
Men media utövar en sorts antipolitik när ena kvällstidningen frågar fem medborgare: ”Tycker du att staten ska betala riksdagsledamöters boende?”
Det tycker de naturligtvis inte. De fick ju inte följdfrågan: ..eller tycker du att endast de rika ska ha möjlighet att ägna sig åt politik och kunna ha en plats i Sveriges riksdag? Tycker du förresten att bostadsmarknaden i Stockholms innerstad är rimlig?

Det finns åtskilliga brännande principer, villkor och strukturer att ifrågasätta, men Greider skriver briljant om den förborgerligade offentligheten, där vi ser på ledare som privatpersoner - om hon lik mig, om jag kan lita på honom?
I och med detta blir förlorarna ”de rörelser som vill omgestalta samhället i mer jämlik riktning, eftersom en sådant projekt förutsätter att man ser längre än till den enskilde individen”, påpekar Greider.

Borgerliga politiker verkar aktivt för att begränsa politikens beslutandesfär. De ser politik om någonting konstlat utanför människan, som ska skyddas ifrån den.
Antipolitiken är till sin natur borgerlig, och media har sedan länge spelat med i detta. Det som en gång kallades granskning och uppkäftighet har idag förtunnats till fjäskande för borgerligheten, vars förespråkare av media upphöjs ”till ett slags experter höjda över politiken” som Greider skriver.

Inte på samma sida

Ohly och Juholt kommer inte att delta i partiledardebatten på söndag. När jag först läste det trodde jag de blivit skogstokiga. Inte medverka i teve – nu? för att Sd deltar?? som om man glömt att de dessvärre är folkvalda.

Men när jag förstod vad problemet var blev jag bara glad över beslutet. Teve planerade att gruppera de politiska partierna med alla utanför Alliansen som “oppositionen”, oavsett politiskt program. Det vill säga, med socialdemokrater, socialister, liberalekologer och rasister på samma sida. Det är så dumt sååå.

Ena dagen hävdar murvlarna att blockpolitiken ska upplösas, oavsett politiska program. Andra dagen hittar de själva på nya block som det passar dem. Numera tydligen: Den-enda-vägen mot osorterade övriga. Mediedramaturgin låter sig inte hejdas av enkla faktum, exempelvis att det idag inte existerar någon enad opposition.

Om teve tycker att S och V är dumma som inte ställer upp som det var planerat så får de tycka det.
Att vi inte sätter dagordningen, det vet vi. Men därför behöver vi inte tvingas följa deras.

Tveksam Expressen-effekt

Det är inte var dag Politik och poesi hamnar i Expressen! När det sker är det apropå Elsa Beskow, vilket är hedrande.
Orsaken är att boulevardbladet har en artikelserie om Beskow, och i ett dess avsnitt hade de googlat fram att Politik och poesi (110326) kritiserade Beskow ur genussynpunkt (och hyllade henne som beklagligt undervärderad akvarellist, men det var det ingen som märkte).
Att den patriarkala Tomtebobarnen bör förses med egen text till bilderna var något som Expressen citerade, och feministätaren Pär Ström reagerade förstås. I kommentarsfältet till hans blogg görs jag sedan till totalitär censurvän.

Ström har rätt i att jag anser många av Beskows berättelser svårsmälta ur genussynpunkt. Vad han missat är att jag finner Beskow storartad som konstnär. Inget barn bör missunnas att få gå in i hennes bilder, så jag föreslog att förskolepersonal eller föräldrar använder sin fantasi och berättar själva till bilderna.
Somliga har uppfattat detta som att förgripa sig på en oskattbar ikon. Hattstugan tycks ha upphöjts till katekes. Men det jag föreslår är ett samma kulturella medskapande som att sätta mustascher på Mona-Lisa, att vissla Beethovens sjua eller byta ut rimmen i en visa till sina egna barns namn. Kultur är något vi gör tillsammans.

Ett stycke i min text var: “Om någon frågar vad som är viktigast, konst eller moral, tvekar jag inte med svaret. Men om någon frågar vad som är viktigast, estetik eller feminism, då blir det onekligen svårare att svara.”
Nu i efterskott förstår jag att det för läsare som är obekanta med Politk och poesi kan låta hur totalitärt som helst. Den förtydligande versionen lyder:
Om någon frågar vad som är viktigast, konst eller moral, är det naturligtvis konst, som överhuvudtaget inte ska bedömas med moraliska mått. Men om någon frågar vad som är viktigast, estetik eller feminism, blir det onekligen svårare att svara eftersom båda är så viktiga. Jag tvekar om att ta ställning för den rena estetiken, om den ens existerar, på bekostnad av nödvändiga tankeverktyg.

Medveten läsart och aktivt medskapande - inte låtsas som att vissa verk står över samhället och skaffat sig status av oberörbarhet.

Det är inte var dag Politik och poesi hamnar ens i Expressen, så när det sker blir jag lite stolt över spridningen. Sedan ser jag att det alls inte var någon hedervärd referens till Politik och poesi. Det är bara ett citat från mig som vänsterrepresentant, utan länk till bloggen.
Det tycker jag är bra snålt. Lite censuriskt, nästan.

Skämtet överlever, men sedan då?

Vad händer? skriver Göran Rosenberg på sin blogg. Det som händer är att hans sista text i DN kommer i september. Sedan kommer han att publicera sig själv, samt i danska Information och norska Klassekampen.

Jädrar i det! Inte för att det är så uppseendeväckande att klipska skribenter publicerar sig själva, vem gör inte det? Men att Rosenberg, som jag för länge sedan utnämnde till min favoritliberal, inte längre platsar på DN, det säger mer om DN än om någonting annat.
Och om en trång, vrång och trångsynt mediavärld.

Rosenbergs blivande arena är två nordiska vänstertidningar, och vad säger det? Att Rosenberg inte längre är liberal? eller att vänstern är de enda kvarvarande liberalerna? Märk väl att jag avser liberal i intellektuell och inte ekonomisk mening.

Visst var det roligt när man någon enstaka gång kunde öppna morgontidningen och läsa någonting klokt. Som en bekant på fejan skrev om DN: “Nu är det bara Rocky kvar.” Undrar när Berglin åker ut från SvD?
Eller är det en historisk logik i att klokheten endast kan överleva i skämtets form?

Rekommenderas: Rosenbergs bok Det förlorade landet, om Israels utveckling, och i viss mån även om Rosenbergs; från kibbutz-idealist till seriös regimkritiker.

Flottan seglar inte

Vänsterns Kalle Larsson (varför kandiderar inte han till partiledare när alla andra gör det?) blir intervjuad i Internationalen om stilleståndet för Ship to Gaza. Som de flesta nu förstått har frihetsflottan hindrats från att gå till sjöss, och Larsson kommenterar: “Det är skamligt att de europeiska länderna och EU går i Israels ledband, bryter mot folkrätten och deltar i att upprätthålla en folkrättsvidrig blockad.”
Att frihetsflottans deltagare vänder och åker hem är inte enbart en förlust. I flera länder – exempelvis Norge – har de vunnit debatten. Dock inte i Sverige, här där det inte går att få reda på någonting om man inte följer udda bloggar. Många väntar på nyheter från Ship to Gaza, “men på P1 säger de ingenting” skriver Internationalen.
Ingenting är en god sammanfattning av alla stora media. De är i Almedalen, inte i hamnen i Pireus, inte bakom muren i Gaza, inte i Knesset i Israel. En tidning är i Bolivia.

Med att “vinna debatten” syftar Larsson på att mer medicin och andra förnödenheter har förts in i Gaza än vad som skulle ha varit fallet utan frihetsflottan. Det har blivit allt mer nödvändigt för Israels regering och för svenska media att påvisa att någon blockad överhuvudtaget inte existerar.
Problemet är, att den gör det.
Kvinnor, barn och män står ensamma mot världen.
En flotta som inte får segla är deras bästa stöd.

Frihetsflottans deltagare har i svenska media utmålats som politiska pirater på väg att uppfylla sin dröm om risktagande. Men ensamseglatser är inte aktuellt för de högst seriösa deltagarna, och Larssons sammanfattning lyder: “Mänskliga rättigheter ska gälla för alla, även för folket i Palestina.”

Flamman som vanligen är en intressant tidning innehåller två sidor om Bolivia. Det är ju också ett intressant land.

Könet som vapen

Män kan inte våldtas. Bortsett från det drar det ihop sig till en attack mot Mustafa Can nu.
I en utdragen porrnovell knullar, klöser och biter han den kåta och lyckliga ledaren för norska Fremskrittspartiet. Detta ska dock inte förstås som ett passionerat utlopp för Cans åtrå efter Siv Jensen. Det är en högst irrelevant hämnd på hennes rasism.

Könet som vapen är inte ovanligt i manlig krigföring. Sexuell bestraffning kallas det i civila sammanhang. Förekomsten av det, vetskapen om det, är något som kvinnor bara måste underkasta sig, ty så ser världen ut. Det är därför vi är rädda.
Till detta vill tydligen Can aktivt bidra.

Linderborg har som vanligt skrivit mycket bra. Cans råheter är på samma nivå som kommentarstrollen i bloggosfären.
Ingerö undrar varför inte fler reagerar, varför inte drevet gått? Kanske för att novellen stod på en norsk förlagsblogg - vem i all världen läser såna? Morgontidningen hade en notis som jag avfärdade som simpel idioti, först vid läsningen av Linderborgs kolumn kom jag mig för med att klicka på länken* och uppröras. Därför ska Ingerö inte låtsas att mediatystnaden är en vänstersammansvärjning (där SvD tydligen deltar) och ett hot mot demokratin. Sådant är bara trist stil efter ett i övrigt bra blogginlägg.

Män kan inte våldtas. Vad gör vi så med Can? Ber honom vänligen ta ut sina frustrationer på sig själv, han kan väl skära sig i armarna eller sätta eld på håret? Det är vad alla vi som inte får journalistpris har att ta till när motståndaren är överförjävlig.
Inte så att jag förespråkar självskadebeteende. Men skadan mot den antirasistiska rörelsen är redan skedd.

* Av principiella skäl länkar jag inte. Det är inte läsvärt.

Varje påstående att vi inte ska oroa oss är falskt!

Enligt en undersökning är svenskarna näst efter kineserna världens mest oroliga folk. Detta resultat förklarar Wennström i SvD med politisk indoktrinering. Svenskarna har varit ”under tummen på politiken” och därigenom förlorat ”något väsentligt beträffande oberoende och integritet”, så att vi mår ”överdrivet” dåligt för saker som av politikerna pekats ut för oss som viktiga.
Ett makalöst påstående: Sverige som diktatur.

Ändå utmålar Wennström naivt Sverige som ”världens saftveranda”. Vi som bor här är i trygghet från snart sagt allting. Eller skulle vara, om inte de diktatoriska politikerna skrämt oss till beroende.

Om några år kommer jag att vara helt beroende av min pension. Nyligen fick jag besked om vad jag får, och efter att ha arbetat heltid sedan jag fyllde 22 kom det som en spark i ansiktet. Orolig, det var en underdrift.
För många fler hänger tryggheten i tillvaron på att ryggen, tänderna eller bilen håller ett litet tag till, och skolflickorna pluggar sig till ångest och skärsår för att försöka bygga upp sitt framtida oberoende. Så är läget på saftverandan, detta vanliga skitland i EU.

För se, det hjälper inte att pensionärerna i Libyen har det mycket sämre, eller att tandläkarräkningarna på Kuba är försumbara därför att folk ändå inte har några tänder, eller att ett missat prov innebär reell suicidrisk för ungdomar i Japan.
Att någon har det sämre är inte en orsak till att må bättre.
Den sentensen är obegriplig i en borgerlig filosofi.

Enligt undersökningen är det miljöförstöring och klimatförändringar som är den största källan till oro för svenskarna. Än en gång obegripligt för skribenten, eftersom de ännu inte drabbat vårt land! Han tycks mena att vi bör strunta i varningarna och nöja oss med att tågen står stilla medan vi slipper förolyckas i orkaner.
Att bara se till sig själv är inte detsamma som integritet.
Ännu en svårsmält sentens för de borgerliga.

Svenskarnas oro för den globala miljön kan ha att göra med att vi är, eller iallafall varit, ett ivrigt tidningsläsande folk med intresse för friluftsliv. Den personliga oron kan bottna i förvirringen som uppstår när vi i forcerat tempo utsätts för den ena försämringen efter den andra, samtidigt som borgarnas media propagerar att vi har det så bra att vi inte själva begriper det.

Det är inte politiker i allmänhet som tvingar oss att tycka saker. Det är borgerliga politiker som tvingar oss att leva fattigt. Och det är deras uppdragsgivare som får journlisterna att jamsa med.

Viljans triumf

Tillbringade nästan två timmar framför Triumph des Willens, Riefenstahls berömda propagandafilm från nazisternas partidagar år 1934.
Utsatte mig för detta i den ständiga viljan att försöka förstå. Hur kände dessa människor? Vad var det för känslostorm som tog över deras tankeförmåga?

Filmen har många gånger beskrivits som det mästerverk den är. Riefenstahl hade fotografer posterade över hela staden så att hon kunde välja ut endast de vackraste, mest effektiva bilderna under det klipparbete som tog omkring två år. Det är ständiga växlingar: mellan ljus och skugga, mellan ystert flaggspel och militärisk stramhet, mellan närbilder på hängivna ansikten bland folket och avlägsna bilder av massan i geometrisk formation. Klipptekniken är påfallande modern och håller det höga tempot hos tecknad film.

Ändå blir filmen tråkig. Det händer ingenting. Det är överlastat, uppstaplat. Långa parader. Långa tal. Filmen brukar beskrivas så att Riefenstahl omsorgsfullt bygger upp och förstärker stämningen, men även om Hitlers tal blir mer intensivt gapiga ju längre filmen pågår slätas de ändå ut av det oändliga marscherandet.
Dessa führer-tal är fullständigt innehållslösa. Ett upprepande och innötande av kodord, med bara luft emellan. Det är aggressiv reklam, sådan som idag inte längre fungerar men som tydligen gjorde det en gång, när rätt känslosträngar anslogs.
”Vi är TYSKAR, vi ska ALLTID vara TYSKAR!” är en platt självklarhet. Men massan jublar när den upphetsade mannen skrikit ut orden under vibrerande mustasch.

Triumph des Willens visades på alla biografer i Tyskland, och alla skolbarn sändes att se den. Den var en stor succé och anses ha bidragit starkt till att befästa lojaliteten med nazistpartiet och förtroendet för führern. Människor tyckte sig vara delar av en stor och vacker framtidsdröm. Lite svårt att begripa är det i vår medievana tid.

Men en plötslig insikt är vilken inverkan filmen kan ha haft på de andra - skeptikerna, de motvilliga, kommunisterna. Med sin storslagna monotoni måste den ha nött ner deras tvivel och kampvilja. Vad fanns att sätta emot? Makten är störst, starkast och vackrast. Makten kommer att marschera hur länge som helst. Ledaren kommer att ropa sina slagord tills han får sin vilja fram. Här kommer tusen, här kommer tusen till, här kommer tiotusen. Det slutar aldrig. Det finns ingenting att göra.

Den propagandavinsten kanske till och med är större, än att tända dem som redan imponerats.

Partiledarbytartider II

Är det infam nedlåtenhet, pinsam okunskap eller bara ett klumpigt försök till humor? SvD:s ledarsida avslöjar något som vore ohyggligt om det vore sant, att vänsterns partiledare är utsatt för ”intensiv beskjutning”.
Till all lycka menar skribenten endast intern kritik, något som de flesta demokrater ser som ett friskhetstecken. Den Tucson- eller Moskva-inspirerade skolan lär dock ut något annat. Och grundkursen i föreningskunskap skulle förebygga missar som att Vänsterpartiet snart kommer att ”välja en ny partiledare utan att ens ha brytt sig om att avsätta Ohly.”

Men partiledare avsätts inte, om de inte har rymt med partikassan och således är försvunna iallafall. Partiledare väljs, eller väljs bort. Det är klart att ledarskribenten vet detta! - men av alla kategorier dumhet som finns är tamefan spelad dumhet den värsta.

”Kanske slutar man helt sonika att bjuda in honom på mötena”, låtsastror SvD, då de fått för sig att man i debatten kring ledarskapet bortsett ifrån att Ohly fortfarande är partiledare. Vad skribenten bortser ifrån är att debatten startat i ett missnöje med just den ledare som för närvarande är tillgänglig. Och att Ohly är intresserad av att fortsätta sitt uppdrag stärker faktiskt i någon mån hans position gentemot de partiledare (S & Mp) som i samma text utpekas som lama ankor eftersom deras sorti är inplanerad.

Men ignorans och bortseende finns på flera håll. I reportaget om protesterna mot avvisningarna av irakier lyfts S och Mp upp som motståndare mot avvisningen, vänstern nämns överhuvudtaget inte.
Tala om att inte bjudas in!

För vänstern syn på avvisningarna, läs exempelvis Socialist och bajare. Det är bara så att vi måste skriva själva, för ingen annan tänker göra det.

Så jag bara undrar, finns det fortfarande kamrater som tror att vänsterns mediala underläge vänds i fördel om vi byter ledare och vässar till varumärket?

Partiledarbytartider

Ska jag ägna ett inlägg åt partiledarfrågan inom Vänsterpartiet? Okej: Ohly är ganska bra, och kandiderar, och det kanske också Sjöstedt gör. Fritt fram för fler förslag!

Sjöstedt villkorar sin kandidatur med att han måste ha stöd i partiet, men hur ska han kunna veta det innan partiet har röstat? Att sondera, höra sig för, skaffa sig trovärdighet och fiska röster är fullt gångbart, men mer än en bild av läget får man aldrig. Sen ska kongressen rösta, och om man vet hur omröstningen ska slå ut, då befinner man sig i en partiapparat lik den socialdemokratiska där motstånd betraktas som illojalitet.
Illojalitet, men mot vad? Mot makten eller partiet som sådant? Inom vänstern har vi en god tradition av att ifrågasätta allting, i synnerhet våra ledare.

Ohly säger att han inte ser ett ordförandeval som något särskilt dramatiskt. Det tror jag visst att han gör, för honom själv alltså. De allra flesta av oss genomlider personval i den yttersta spänning, oavsett höjden på positionen. En del blir tokiga och skriver insändare om att de inte fick bli revisorsersättare i en kommundelsnämnd, själv grät och söp jag mig igenom den natt när jag åkte ur partistyrelsen. Hur plågsamt det än är, är det fullt normalt. Det är politik.

Därför utgår jag ifrån att vad Ohly menar är att det för en rutinerad politiker inte är dramatiskt att bli ifrågasatt eller utmanad, eftersom det ingår i det tuffa kontrakt man ingått med medlemmarna/medborgarna. Ohly har haft motkandidater vid nästan varje partiledarval, han blev själv uppmanad att kandidera mot Schyman, och Schyman utmanade Werner kongressen innan hon själv blev vald.

Trist vore det att diskutera ett ordförandeval enbart om det innebär ett byte. Lika trist som om vi i stalinistisk tradition utginge från att byte är uteslutet. Det är ett val, och är det några som ska ha valfrihet så är det deltagarna i en kongress. Det är inte media eller bloggosfären eller folk på gatan som avgör, utan de som är valda till att avgöra. Vad är det som är så svårt i elementär föreningskunskap?

Vi behöver inte prata massmediska. Vi behöver inte välja sida i en strid två år innan den ska äga rum. Vi behöver inte tro att kamrat A eller B skulle dra med sig partiet åt höger eller vänster, ty ordföranden ska följa partiprogrammet – det gör ordföranden inte alltid, men då får hen också höra det av lokalorganisationer och medlemmar.

Det sista vi ska göra är att låtsas tro att den ena eller andra personen kommer att rycka upp Vänsterpartiet ur förlusterna och genom sin vinnande personlighet ta hem nästa val. Så kommer det nämligen inte att bli. Vi har enorma politiska problem att brottas med, så jag hoppas att vi väljer en ordförande som förstår problemen utan att förlora hoppet, och utan att alla vi andra förlorar hoppet.

Av alla nyheter väljer jag att länka hit

Vem???

Jag fattar ingenting. Vem är Österberg?

Tydligen är det en man (vad annars) som är påtänkt för partiledarposten inom socialdemokratin. Eftersom han beskrivs som en i alla avseenden mellanperson ligger han nog bra till i ett stort parti i utförsbacken som inte vågar veta vad de vill. Eftersom media tipsar om honom kan det rentav slå in, ty de brukar bestämma den saken långt innan politiskt intresserade har tänkt färdigt.
Denna gång har de även fått stöd av en hoper politiska experter.
Då så. Vad väntar vi på.

Kanske på demokratin. Den kan väl ändå inte vara lika avliden som S.
Både ja och nej enligt Mellin i Aftonbladet: "Politikens 'hot spot' just nu är Socialdemokraternas valberedning."
Hostningen i mitten av meningen betyder att hon valberedningen är viktig. Det var det enda upplyftande i den krönikan.

För den som fortfarande undrar vem Österberg är.

Bloggosfären gör det som andra inte gör

Vänsterpolitikerna märks för lite, får vi höra med jämna mellanrum. Låt Politik och poesi avhjälpa den saken. Här är några citat:

- Wiwi-Anne Johansson i debatt socialförsäkringarna i riksdagen: ”Vissa står långt ifrån arbetsmarknaden. Regeringen står långt ifrån verkligheten.”
Mer om Johanssons kritik av socialförsäkringsreformen här .

- Hans Linde lär ha tipsat Reinfeldt om fiffiga besparingar: ”1) Banta regeringen. 2) Sänk din lön. 3) Lägg ner den svenska representationen vid Natos högkvarter.”
(källa: fejsboken)

- Ulla Andersson rasar över vinster i omsorgen: ”Tydligen är vinst till ägarna viktigare än att barnen på förskolan får äta sig mätta. Är det inte dags att inse att vinster inte har något att göra inom pedagogisk verksamhet och i barns uppväxtvillkor.”

Så har Politik och poesi gjort sitt för balans i bevakningen - men det är fanimej inte mitt jobb! Rapporteringen ska skötas av media, som aktivt motarbetar vänstern. Och landets främsta fiender av sans och balans är regeringen som tar till vad som helst inklusive grundlagsbrott för att marknaden fullständigt ska segra över demokratin. Hör bara:
”När SVT har en ny programidé ska den anmälas till regeringen som låter tjänstemännen på den nya Myndigheten för radio och tv godkänna eller underkänna.”
Syftet eller, förlåt, vinsten med att kopiera sovjetmetoder är, enligt kulturministern, att skydda de kommersiella kanalerna.

På 70-talet trodde vi att kapitalismen var bräcklig när den gick ut i desperat försvar. Men vad kallar man den som redan vunnit men fortsätter slå vilt omkring sig?
Paranoid. Totalitär.

Senare tillägg:
Därför är jag glad att det finns en riksdagsvald vänster som, ohörd givetvis, kan KU-anmäla skitstövlarna. Oavsett hur media väljer att behandla en sådan liten nyhet-